En fråga till socialministern Göran Hägglund

Den 21 januari 2012 tog vår mamma sitt sista andetag. Det har gått nio långa månader sedan dess och vi har fört en stilla kamp mot Göteborgs kommun. De anser att mammas död inte var att beakta som ett allvarligt missförhållande. Därför gjordes ingen anmälan. Att hon blev liggande på golvet med otroliga smärtor under flera timmar är inget de tar hänsyn till anser kommunens utredare. Jag har tidigare skrivit i min blogg om frustrationen vi kände vid beskedet https://brogrenstankar.wordpress.com/2012/02/28/lex-sara-anmalan/

Min syster skrev då ihop ett brev som vi skickade till socialstyrelsen. De ansåg att det var ett alvarligt fall och att de skulle utreda händelsen. Men tiden går och vi undrar hur länge skall man vänta på svar?

När min syster hörde av sig till socialstyrelsen fick hon svaret

– det tar den tiden det tar!

Vad är det för svar? Även om inte vår mamma blir levande igen så vill vi ha ett avslut.

Vi vill att vår mamma skall få upprättelse.

Det hela uppmärksammades även i Gp 2/3-12

Vår fråga till dig Göran Hägglund är;

Hur länge ska man behöva vänta?

Finns det några riktlinjer på det?

Här nedanför är brevet i sin helhet. I det beskriver vi hur vår mamma hade det. Vi skickade det först som ett öppet brev till berörde politiker i Göteborg men sedan också till socialstyrelsen.

TILL:

POLITIKER OCH TJÄNSTEMÄN SOM ÄR ANSVARIGA FÖR ÄLDREVÅRDEN I GÖTEBORG

 Öppet brev om hur det kan vara på ett äldreboende i Göteborg

 VÅR MAMMA ÄR DÖD 2012-01-21 HON BLEV 78 ÅR

 Mamma har hela sitt liv varit socialdemokrat hon var aktiv i olika organisationer under hela sitt liv, B.la. stasdelsnämnden Kärra, var med i Kyrkorådet, satt som nämndeman och arbetat fackligt d.v.s. alltid försökt påverka och stötta människor i arbetslivet.

 Hon var positiv och alltid engagerad i något, älskade att resa, musik, dans och att umgås med goda vänner. En god middag eller en kopp kaffe, det spelade ingen roll, så länge man umgicks och hade trevligt.

 Man kunde alltid ringa till henne för att få svar på frågor både vad gäller nutid och dåtid. Hon följde med sin tid och höll sig uppdaterad om vad som hände runtomkring.

 Mamma var väldigt noga med att klara sig själv, hon ville inte ligga någon last. När mamma blev sjuk och fick hemtjänst kände hon efter en tid att hon inte klarade av att bo kvar hemma längre. Då började vi titta på olika äldreboenden.

Mamma satt i rullstol och var nästan blind pga. av en stroke, hon hade även KOL och problem med andningen. Mamma var helt klar i huvudet och visste hur hon ville ha det. Efter olika besök på äldreboenden valde Mamma Morängatans äldreboende vilket verkade vara ett trevligt och engagerat boende, föga anade vi vad som väntade.

 Mamma ville så gärna kunna gå igen, vi talade med sjukgymnasten som sa att detta var omöjligt. Trots ideliga påstötningar var svaret nej. Det var ingen ide att ens försöka tyckte sjukgymnasten. Både vi och mamma pratade även med ledningen, men det hjälpte inte. Vi fick nytt hopp efter ett år, då det enligt personalchefen skulle anställas en ny sjukgymnast. Den gamla skulle pensioneras. Samma dag som hon började la vi fram våra önskemål. Efter fyra månader av tjat och påtryckningar fick mamma en gåstol tack vare Per (en manlig vårdare) som trodde på och tränade mamma ihop med oss.

Resultatet blev att mamma kunde gå mellan rummet och matsalen ca 50 meter. Mamma gick ofta upp själv framför allt på kvällar och nätter och till följd att hon ramlade och slog sig väldigt mycket. Vårt mål med gångträningen var att hon skulle få balans och kunna gå utan att ramla.

 Vi ville att mamma skulle få en larmmatta vid sängen, vilket hon också fick efter ca 1 år. Ingen behandling eller träning vid värk, bara mera värktabletter. Vid upplevde ofta att mamma fick för mycket tabletter och bara ville sova. Hon blev slö och var inte sitt vanliga jag.

 Vid första besöket på Morängatan fick vi information om att det serverades fyra måltider om dagen. Det visade sig att kunde man inte ta sig själv till matsalen så fick man vara utan

kvällsmål. Sista målet fick man då kl. 17.00. Förklaringen vi fick av personalchefen var att gamla människor ofta gick och la sig tidigt och ville inte bli störda. Mamma och säkert många med henne kunde inte ta sig ensam till matsalen. När vi påtalade detta fick mamma hjälp med att ta sig till matsalen. Men skall man verkligen som anhörig behöva påpeka att hjälp behövs?

 Om något gick i sönder på rummen fick både vi och mamma påminna hela tiden. T.ex. gick persiennen sönder i november. Den gick inte att dra upp. Den var inte lagad då mamma gick bort. Vi fick laga den provisoriskt för att få in ljus i rummet.

 Man skulle få tvättade fönster två gånger om året. Vad vi vet blev detta gjort i våras. Till jul tvättade vi fönstern själva.

 En vårdare var mamma så rädd för att efter flera påtryckningar från oss och andra besökare till mamma som upplevt denna vårdare otrevlig och aggressiv, blev det bestämt att hon inte fick gå in till mamma ensam.

 En dag var mammas guldhalsband borta som hon fått på börsen efter lång och trogen tjänst i kommunen.

 En av nattpersonalen höll för munnen på mamma, då hon hade andningssvårigheter. Hon ville få henne att andas genom näsan. Detta kan hjälpa, men inte under en ångerstattack när man tror att man inte får luft.

 Nattmedicinen ligger kvar på bordet på morgonen. Vi upplevde ofta att det inte antecknades när personalen gav behovsmedicin. T.ex. medicin mot oro och morfin. Vi motsatte oss intag av morfin och detta blev också borttaget.

 Ingen duk på bordet. Någon hade sagt att mamma sölade för mycket och då drog ner för mycket tvätt.

 Om mamma av misstag välte ut något så kunde det bli liggande i dagar. Vi fick ofta tvätta både golv och sängbord när vi kom på besök.

 Måndagen innan mamma gick bort var en av oss barn och hälsade på. Trampade av misstag på larmmattan, men ingen kom. Mamma sa ofta att ingen kom när hon larmade. Eter ca en halvtimma kom mammas kontaktperson in med tvätt och vi påpekade om larmet. De hade inget hört. Vi sa att det måste vara något fel som genast borde åtgärdas. Gick därifrån 12.45 då det var mat. 17.30 ringer personalen och talar om att mamma är på väg med ambulans till östra sjukhuset. Hon har ramlat ur sängen och larmet hade inte fungerat.

 När vi kom till östra låg mamma fixerad med nackkrage och väntade på svar från röntgen. Hon hade fruktansvärda smärtor. Nacken hade klarat sig men tre revben var knäckta. Hon hade ett sår i pannan och hade svårt att röra sig utan smärta.

Kl. 23,00 kom mamma upp till mava och fick smärtlindring.

 Satt hos henne på natten och började så sakta förstå att detta inte skulle gå bra. Mamma fick en stor hjärtinfarkt på sjukhuset och somnade in ca 12,00 på lördag förmiddag.

 I efterhand har vi fått reda på att larmet inte fungerat från och med tisdag (mamma var en person som normalt larmade många gånger under en dag). Tanken kommer hela tiden:

Varför reagerade ingen på uteblivna larm onsdag, torsdag samt fredag?

Hur länge har mamma legat på golvet innan hjälp kom?

 Mamma hade fått en tablett mot oro kl. 13,40. Efter det kom ingen in förrän 16.45. Har man sådan tillit till tabletter, så man inte går in och tittar till en person som känner en sådan ångest?

 Visst finns det personal som har varit snälla och gjort sitt bästa och en speciell eloge till Kajsa (sjuksköterska) som alltid tog sig tid samt Elisabeth på terapin. Vi anhöriga känner starkt att ledningen som skall vägleda personalen inte alltid har tagit sig tid och kanske inte heller har kunskapen.

 Mamma var uppsatt för flytt till Kärra äldreboende, där man har en helt annan omvårdnad om de boende.

 Detta som räknas upp är en bråkdel av vad som har hänt mamma under tiden på Morängatans äldreboende. Men detta och mycket mer bör vara registrerat då vi hela tiden har haft möte med ledning och personal för att få till en förändring.

Morängatans äldreboende har all förutsättningar att vara ett gott boende, och i mycket är det också det. Vad man kan sakna är en gemenskap. T.ex. i matsalen, då man kan höra en knappnål falla. Ingen pratar. Det är inte så lätt att lära känna och umgås med så mycket nytt folk. Personalen måste involveras och få igång ett samtal vid borden. Oftast behövs det inte så mycket. De flesta har något att ventilera. När människor börjar känna varandra löser det sig oftast av sig själv.

Man saknade en anhörigträff där man kunde ta upp olika frågor. Få tips, gärna ihop med sina inneboende för det är ju trots allt de som skall bestämma över sina liv i den mån de kan.

Ett äldreråd som skulle kunna berätta utifrån de gamlas spektra. Upplevelse, förslag till ny tänk, ev. önskemål som kan leda till förbättringar  som inte alltid behöver kosta pengar. Kanske rent av spara personal och pengar.

Mer egen tid med sin kontaktperson som ofta bara hinner med det praktiska. Tänker mest på de som sällan eller aldrig får besök. Har själv aldrig upplevt att någon vi känner vill sitta inlåst på sitt rum utan att tala med någon. Vår upplevelse är att blir man lämnad ensam utan någon att tala med under längre tid, så slutar man själv tala och ta kontakt, livet rinner sakta ifrån en.

Målsättning måste vara att ta tillvara på de kvalitéer människan har när hon/han kommer till boendet. Gärna förstärka och förbättra dessa. Vi tänker på t.ex. gångträning och att få ev. hjälpmedel man kan behöva. Detta underlättar i förlängningen för personalen som kan undvika en del lyft. En del gamla kommer direkt hemifrån, och har kanske tappat förmågan att gå eller ställa sig upp själva. I många fall kan detta tränas upp till glädje för den boende och tidsbesparing för personal.  Idag skall de boende ta semester från aktiviteter och träning när terapipersonal och sjukgymnaster och arbetsterapeuter har semester eller är sjuka.  På dessa tjänster tillsätter man inte vikariat. Är det inte samma gamla människor under de veckorna? Behöver man inte sin träning och sin chans till umgänge?

Många låser nog in sig på sin kammare och säger sig vilja vara ifred, men ett ärligt försök från de anställda att ta med dem i gemenskapen och skapa förutsättningar skulle säkert ge resultat. Alla vill känna sig behövda och veta att man finns till. Detta skall inte bara vara en förvaring. Vi pratar om människor som ofta arbetat hela sitt liv och är värda en bekymmersfri ålderdom. Vi talar inte om att ta ner månen!

Ni politiker och tjänstemän som ännu arbetar Ni kommer också att bli gamla och behöva vård.

De gamla och sjuka har gett så mycket och har fortfarande mycket kvar att ge i form av t.ex. livserfarenhet.

Låt dem behålla sin värdighet

Låt dem få ha kvar livskvaliten och

SLUTA SPARA.

Ni förlorar inte ”bara” de gamla, Ni kommer att ha massor av människor som arbetar i vården som blir utbrända och får förslitningsskador, samt går hem från sina arbeten med en känsla av att inte räcka till.

Vi godtar inte längre förklaringen att det inte finns pengar till vården. Vart går pengarna? Sista tiden har det stått mycket om pengar som utbetalats fel utan kontroll. Man brukar säga många bäckar små…

Vår mamma hette Kerstin Fredman

 Vi som gör detta upprop är hennes barn. Det finns många som vår mamma och det finns många som är ensamma som kanske inte har några anhöriga.

Vem lyssnar då?

Och vem lyssnar på oss?

 Mariette Nilsson

Ulrica Brogren

Ulf Fredman

Tack för att du läst historien om vår mamma, Kerstin Fredman

Vi hoppas att du Göran Hägglund kan ge oss svar!

Kungälvs kommun följer inte Lss lagen

Vi har en son som har Lss-beslut (Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade) http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19930387.HTM.

Enligt paragraf §1 innehåller denna lag om bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer;

1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,

2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller

3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Under överskriften Särskilda uppgifter för kommunen står det att:

15 § Till kommunens uppgifter hör att

1. fortlöpande följa upp vilka som omfattas av lagen och vilka deras behov av stöd och service är,

2. verka för att personer som anges i 1 § får sina behov tillgodosedda,

3. informera om mål och medel för verksamheten enligt denna lag,

4. medverka till att personer som anges i 1 § får tillgång till arbete eller studier,

5. verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för personer som anges i 1 §,

6. anmäla till överförmyndaren dels när en person som omfattas av 1 § kan antas behöva förmyndare, förvaltare eller god man, dels när ett förmynderkap, förvaltarskap eller godmanskap bör kunna upphöra,

7. samverka med organisationer som företräder människor med omfattande funktionshinder, samt

8. anmäla till Försäkringskassan när någon som har ansökt om biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till sådan assistans enligt 9 § 2 kan antas ha rätt till assistansersättning enligt 51 kap. socialförsäkringsbalken. Lag (2010:480).

Som ni ser är denna lag mycket bestämmande och ger tydliga besked vad en person med Lss-beslut har rätt till.

Tyvärr kan kommunen tolka huruvida de uppnår dessa saker ganska godtyckligt. Vi har under flera år kämpat för vår sons rättigheter men det är svårt att veta vad man som förälder har rätt till. Tyvärr finns det ingen på kommunen som självmant berättar vilken hjälp och stöd du kan få som förälder till ett barn med Lss-beslut.

Det är många punkter under §15 som Kungälvs kommun inte följer enligt min tolkning. Punkt två säger att dessa personer med Lss-beslut skall få sina behov tillgodosedda, och under fyra står det att personer med Lss-beslut skall få tillgång till arbete eller studier.

Här är något som Kungälv inte följer. Man har avslagit vår ansökan om färdtjänst till Snitz skolan (http://www.snitz.se/index.asp?DocID=1654) i Göteborg med motivering att kommunen kan tillgodose elevens studier på hemmaplan. Vad man inte tänker på är hur eleven har haft det under många av åren i Kungälvs kommuns skolor. Att eleven upprepade tillfällen blivit kränkt och mått dåligt. Det finns en rad tillbudsanmälningar och dokumenterade möten som bekräftar detta. Men Kungälvs kommuns ansvariga väljer att bortse från fakta. När vi i stället ansökte om busskort för att vår son skulle kunna ta sig till skolan väljer man även då att avslå ansökan. Man ger inte ens denna ansökan ett eget diarienummer utan ansökan två får samma nummer som ansökan ett fast det är flera veckor emellan de olika ansökningarna.

I stället får vi ett busskort som gäller inom kommunen och uppmanas att själva uppgradera det hos Västtrafik. En uppgradering som kostar 2846: –

Plötsligt blev inte skolan tillgänglig för alla.

Det är skam att Kungälvs kommun inte betalar för sina elever och det är skam att de ansvariga sitter med skygglappar på i sin lilla rosa värld och tror att Kungälvs skolor är så bra.

Ut med er i verkligheten. Vår son är inte på något sätt ensam om att ha mått dåligt i skolan och valt att byta på grund av att skolan inte sett behovet utan styrts av pengarna.

Vår son har nu gått på Snitz sedan terminens början och redan ser vi fantastiska framsteg. Det bästa av allt är att han vill gå till skolan! Vår kamp mot Kungälvs kommun fortsätter men det går så mycket lättare när man ser att ens barn mår bra, det ger kraft!

Vår fyrbenta vän

Otto är nu 5 månader och börjat komma in i familjen riktigt bra. Det är härligt att ha en liten fyrfotad kompis. Han finns alltid runt om kring oss och ger oss familjemedlemmar all sin kärlek. Men har ändå en stark personlighet. Han kan nämligen sura om man varit borta ett par timmar. Men det brukar gå över efter en stund.

Han är ju som sagt fem månader men om man skall översätta det till människoålder blir det 8,5 år! Han har verkligen utvecklas när han kom till oss vägde han 1,7kg och i dag väger han 5,1kg! Han är en liten hund med mycket muskler.

Vi har gått en kurs hos Roger på Noordh gårdens hundskola (http://www.noordhgardens.se/). Där lärde vi oss att inte dra i kopplet, att komma när vi ropar, stanna och sitta. Och inte minst vara bland andra hundar utan att börja leka. Det var verkligen en jätte bra kurs och Roger tar sig tid och ger en massa bra råd och hjälper med det man behöver som hundägare. Dessutom fick jag som matte träffa en massa andra trevliga mattar & hussar!

Men bara för att man gått på kurs går ju allt inte på räls utan man måste hela tiden träna för att hålla kvalitén. Så varje dag tränar jag och Otto och lär allt mer. Det är så himla roligt 🙂

Han har också börjat lyfta på benet när han kissar, det är fortfarande lite vingligt men det går allt bättre.

Det märks att det kliar i munnen för just nu vill Otto tugga på allt. Så vi får vara noga med vad som ligger framme så att han inte får tag i sådant vi är lite rädda om. Skor är också ett favorit och bäst är ”floffatofflor”

Vi har hittat två av mjölktänderna som han tappat! Funderar på om vi skall göra ett smycke av dem?

Otto älskar att gå långa promenader och gärna i skogen eller högt gräs. Då springer han och skuttar! Kungälv har en fantastisk natur och går man genom centrum möter man både öppna fält, bäckar, skog och stigar.

Ofta går han utan koppel och hittills har det gått bra, bävar lite för den dagen då han väljer att inte lyssna och sticker 😦 Men får väll ta tag i det då.

Som sagt att ha hund har inte varit riktigt som jag trodde från början utan mycket, mycket roligare och givetvis också mer jobb. Men glädjen överbygger jobbet.

Något jag funderat på när vi är ute och rastar Otto är alla dessa förbuds skylltar ”rasta ej hunden här” Vad menas med dem egentligen? Får man inte gå där? Får hunden inte kissa? För att plocka upp om Otto bajsar är för mig självklart, så det kan ju inte vara det skyltarna syftar på. Sedan måste jag tillägga att det är SÅ äckligt när andra hundägare inte plockar upp bajset? Undrar hur de tänker.

Sedan har vi också det här att alla vill klappa på hunden. Tyvärr så tycker jag inte det är okej att främlingar böjer sig ner och vill klappa. Men hur säger man det på ett trevligt sätt. Eller när små barn kommer med sina små händer för att de vill känna på pälsen.  Du som förälder tänk på att det är inte bra att låta barn gå fram till främmande hundar. Man vet aldrig hur en hund reagerar.  En läkare sa en gång på en föreläsning jag var på ”-det är bara snälla hundar som bits” och han förklarade att hundägare som visste att deras hund kunde bitas aldrig gav tillåtelse till att de fick hälsa. Medan hundägare som sa att deras hund var så snäll blev alltid lika överraskad om deras hund bet. Ett barn kan nypa eller göra en ovan rörelse som gör att hunden blir orolig och försvarar sig. Så tänk på det du som förälder låt inte ditt barn hälsa på hundar ni möter.

Vår lilla Otto är vår fyrbenta vän och vi vill honom allt bäst!

 

 

Studiedag i förskolans verksamhet

Så nu har vi en så kallad studiedag på förskolan. Det innebär att vi personal får möjlighet att förkovra oss i något ämne som kommunen tycker är viktig… Ja så är det, för det är sällan som vi pedagoger själva kan påverka vilken vidare utbildning vi vill eller tycker oss behöva.

Så idag har vi under förmiddagen haft egen planering på avdelningen. Något som man aldrig kan få för mycket av. Vi har pratat om våra barn och planerat verksamheten efter de behov som vi tycker oss se finns i vår barngrupp. Det gäller att vi som pedagoger få denna tid så att vår verksamhet följer barnens behov och inte det vi som pedagoger tycker eller tror!

Andra delen av dagen var avsatt till en föreläsning om de speciella barnen som faller utanför ramarna. Ämnet låter ju jätte intressant och ligger helt i tiden just nu OM det bra hade varit en föreläsning på svenska.

En fråga som jag uppfattar är; – vad är fri lek på förskolan och var finns vi pedagoger i den fria leken? En jätte viktig fråga och något som vi verkligen behöver tänka om och kring.

Jösses plötsligt inser jag hur dålig jag är på att förstå våra grannländers språk. Och de speciellt när det gäller fackliga termer. Norskan kan ju verka enkel att förstå men efter denna eftermiddag har jag helt ändrat inställning.

Sitter och försöker förstå, men blir allt tröttare och tröttare. Hur är det möjligt att man från Kommunens sida lägger pengar på en föreläsning som de flesta av personalen inte förstår hälften av?

När det är ord vi inte förstår tar de orden på engelska och samtliga i salen nickar och hummar igen kännande. Är det så att det hade varit bättre att ha denna föreläsning på engelska eller hade vi även då klagat?

Undrar hur föreläsarna känner? När de frågar rakt ut om vi förstår och endast ett tiotal svarar att det gör de. Känns pinsamt!

Men jag får intrycket att de båda föreläsarna är pålästa och mycket skickliga, så om jag bara fattat hade detta troligen varit en fantastisk föreläsning!!

Men jag får samtidigt en tankeställare på hur många barn från andra länder kanske känner när de blir satta i förskolan och bara skall förstå hänga med i verksamheten. Det kan inte vara lätt 😦

Dagen har trotts allt gett mig något om inte annat så en större förståelse för de som inte har svenska som modermål och är i våra verksamheter.

 

Det är dags att säga ifrån NU i morgon kan det vara försent :(

Ibland undrar jag verkligen hur det kommer sig att vi medborgare går med på politikernas beslut. Hur kommer det sig att vi inte protesterar mer? Varför står vi bredvid och ser på när saker och ting går helt fel?

Jag tänker på våra barn och hur de har det under stora delar av sin dag på förskolan/skolan. Att det blir allt fler barn i grupperna och allt fler barn som inte klarar målen som har satts upp att barn skall klara beroende på ålder.

När det gäller förskolan har vi inga ”synliga” mål utan vi ser mer till det sociala samspelet och att det skall fungera. Det är först när man kommer upp i skolan som konkreta mål finns att uppnå. Tyvärr är resultatet som sker i skolan direkt i anknytning till hur barnen haft det i förskolan. För det är så att förskolans läroplan är tydlig med att vi skall stimulera barnen och ge barnen förutsättningar till att få ett inspirerande lärande och nyfikenhet på att vilja lära mera.

Men hur är det tänkt att vi skall hinna med detta i förskolan när våra grupper växer och vi pedagoger skall göra allt mer pappersarbete. Hur skall vi hinna allt på våra 40 timmars arbetsvecka?

Jag skulle önska att politikerna som tar besluten kommer ut i verkligheten och ser hur det ser ut innan man gör besparingarna på förskolan/skolan. Då menar jag inte ett studiebesök på flera förskolor/skolor samma dag. Utan kom ut var med under en vecka och se hur vi arbetar. Var med i stressen att hinna med de dagliga rutinerna samtidigt som man skall hinna med allt det andra.

Visst förstår vi som jobbar att mattematiken, språket, miljöarbetet, genusarbetet, analyserna planeringen och utvärderingen, mm skall ske under en tid och att det skall samverka till en helhet. Men just nu har allt det som skall samverka till helheten blivit lite mycket så allt får inte plats.

Det sägs att vi är tre heltider på avdelningen men vad som inte nämns är att under dagen har man rätt till paus och rast. Vi har möten och planeringar vilket gör att den stunden vi är tre vuxna i bangruppen är under en kort tid, max tre timmar/dag. Den övriga tiden på dagen är vi två på barngruppen, en barngrupp som kan bestå av 22 barn (eller färre/fler). Delar man så innebär det att som ensam pedagog kan man ha hand om 11 barn. Tänk er själva att gå ut eller in med 11 tre åringar! Det är en konst och det gäller att man har struktur och känner barnen så att man hjälper på rätt sätt vid rätt tidpunkt. Det gäller att stötta inte att stjälpa barnen i vardagens olika situationer!

Jag tror inte att någon medborgare skulle ha emot att betala något extra i skatt bara pengarna kom till barnens behov och att det blev en hjälp till deras framtid. Det är ju faktiskt barnen som är vår hjälp i framtiden så det skulle nog löna sig om vi satsade lite mer på dem!

Jag vill verkligen uppmana alla att börja ställa krav på de som bestämmer. Se till att de förstår vilka konsekvenserna blir när våra barn blir satta i dessa stora grupper i förskolan/skolan.

Det är dags att säga ifrån NU i morgon kan det vara försent 😦

”ta ingen skit”

Nu är det fyra dagar sedan jag gick ut med att jag ville avsäga mig de kommunpolitiska uppdrag jag haft denna mandat period i Kungälvs kommun. Visst förstod jag att min skrivelse skulle ge reaktion men hade ingen aning om att det skulle bli SÅ stort.

Sedan jag lade ut bloggen ”Jag ber att bli entledigad från följande politiska uppdrag” (https://brogrenstankar.wordpress.com/2012/10/14/jag-ber-att-bli-entledigad-fran-foljande-politiska-uppdrag/ ). Har jag haft över 600 ”klick”, helt otroligt!

Min telefon, mejl, twitter, sms och facebook har gått varma. Det är alla möjliga som hört av sig både partikolleger, medborgare, vänner och även andra partiers politiker, alla säger de samma sak. – vad modigt gjort, -bra att du säger ifrån, -det är ju inte du som skulle slutat.

Flera tidningar har hört av sig och de har frågat och skrivit. Tyvärr försöker samtliga hitta ett namn som kan hängas ut men jag har konsekvent svarat att det inte är en som har gjort allt utan det finns flera som gått över gränsen. Men jag har även sagt att i det utskottet jag suttit med i har vi inte haft dessa problem, utan det är i själva KS som problemet varit.

Man kan också tilläga att den kvinnliga delen av politikerna inte har haft denna jargong. Utan det verkar som om det är ett manligt beteende.

I vårt utskott var samarbetet över de politiska gränserna även om vi inte alltid tyckte samma (vilket vi inte gjorde eftersom vi har olika grundsyn) så fanns respekten för varandra. Vi stjälpte inte utan hjälpte varandra! Det var med Kungälvs bästa vi jobbade med de olika frågorna. Det sammarbetet vi har/hade där, kommer jag sakna.

Tyvärr har jag också fått bekräftat att det finns flera som känner/känt sig utsatta men att de inte vågat säga ifrån. Då plötsligt kom jag ihåg slogan som Grynet (Elin Ek) körde med i början på 2000 – talet ”ta ingen skit”. Grynet var en rollkaraktär som var mycket populär i olika ungdomsprogram. Det var en tjej som var rätt fram och sa lite vad hon tyckte. Ett av hennes slogan var ”ta ingen skit”!

Det är kanske en slogan som vi skall damma av och börja använda, då blir det kanske bättre?

Nå väl, vill avsluta med att jag inte är bitter, ledsen eller arg utan jag tänker att allt har en mening och det kan bara bli bättre!

Själv fortsätter jag med mitt politiska tyckande och engagemang i S-kvinnor, vem vet hux flux hoppar jag upp som ”gumman” i lådan och är med i leken igen.

Åter tack för allt stöd, nu går vi vidare och kämpar för ett bättre politiskt klimat 🙂

Jag ber att bli entledigad från följande politiska uppdrag

I dag har jag äntligen tagit ett stort beslut och jag känner en stor lättnad. Har skickat in att jag vill bli entledigad från mina politiska uppdrag i Kungälvs kommun. Det har under en längre tid legat och grott i mitt undermedvetna och i dag gjorde jag slag i saken.

Att arbeta politiskt är ett av det roligaste och lärorikaste jag gjort, men det har nu kommit till en gräns och jag trivs inte med det jag ser händer inom politiken.

Jag har tidigare i min blogg skrivit om hur det ser ut inom förskolan och vår vikarie situation (https://brogrenstankar.wordpress.com/2012/10/03/vikarieproblematik-i-forskolan/). Det gör det inte lättare att som politisk aktiv veta hur barn och arbetskamrater sliter medan jag sitter på möten.

Men det handlar också om det politiska maktspelet och klimatet som finns, läs tidigare blogginlägg (https://brogrenstankar.wordpress.com/2012/06/15/harskartekniker-i-det-politiska-livet/).

Som sagt det finns många delar i mitt beslut men helheten blir att jag slutar som fritidspolitiker. Följande brev har jag i dag skickat vidare till berörda personer:

Jag ber att bli entledigad från följande politiska uppdrag

Efter moget övervägande har jag nu kommit fram till ett vägval i tillvaron då jag väljer riktning på mitt och familjens liv. Det finns flera skäl till mitt val men framför allt är att det politiska arbetsklimatet inte är vad jag tror på.

Jag anser att man skall behandla varandra med respekt oavsett politisk åskådning eller kön. Vi vill alla Kungälvs kommuns bästa och har förhoppningsvis invånarnas väl som mål.

Tyvärr ser jag att detta inte alltid är så man jobbar utan det verkar vara viktigare vem som lägger förslaget än vad man tycker om det.

I min tankevärld borde det vara så att vi tillsammans jobbar för bra förslag och ser invånarna i Kungälvs väl och inte den politiska färgen.

Arbetssättet i kommunstyrelsen är oacceptabelt då handlingar ofta kommer sent eller ligger direkt på bordet. Man kan inte som ledamot hinna sätta in sig i handlingarna och komma med relevanta frågor så att besluten blir riktiga. Det finns flera beslut under denna mandat period som visar på att vi politiker tagit fel beslut och sedan fått försöka rätta till det i efterhand. Detta beror främst på brist av konsekvensanalyser och att vi politiker inte styr förvaltningen.

Det skall också nämnas att det förekommer direkta personangrepp åt alla håll. Jag som medmänniska har otroligt svårt att sitta och bevittna detta.

Jag ber att bli entledigad från följande politiska uppdrag:

  • Suppleant i Kommun styrelsen
  • Ledamot i sociala utskottet
  • Ledamot i funktionshinderrådet
  • Ledamot i äldre rådet
  • Kontaktpolitiker för Ranrikegården, Fridhemskullen och Båtsmansgärde
  • Kontakt politiker för ungdomsfullmäktige

 Jag vill tillägga att jag lärt mig massor under denna tid och vill verkligen inte ha det ogjort. Jag är och förbli en stolt socialdemokrat oavsett mitt politiska engagemang.

Med RÖDA hälsningar

Ulrica Brogren 14/10 2012

 

Nytt avtal för oss lärare

Den 26 september kom lärarförbundet (http://www.lararforbundet.se/) och lärarnas riksförbund (http://www.lr.se/) överens med motparten SKL (Sveriges kommuner och landsting) om lärarnas nya löneavtal (http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/00565376?OpenDocument&menuid=00326A1C).

Massmedia skrev om avtalet och genast kom en kraftig reaktion från landets lärare. De verkade som om enigheten var stor mot det nya avtal som skrivits. Man var missnöjd med hur lite påslag det blev efter allt ”snack”.

Redan på fredagen två dagar efter var det olika sympati demonstrationer mot avtalet, men det blev även en demonstration mot facket och det pratades om hur dåliga de fackliga förhandlarna var.

Samtidigt med detta missnöje kom det olika statistik på hur mycket man som lärare missgynnades i och med det nya avtalet.

Det började höras röster om att man skulle gå ut facket och att förhandlarna hade varit för ”mesiga”.

Mina tankar har gått fram och tillbaka och jag har läst igenom det nya avtalet. Visst kan jag tycka att det är lite svagt och visst hade jag hoppas på mer. Men att klaga på facket och går ur är inget jag funderar på. Det är tillsammans vi är starka och kan förändra, det går tyvärr inte över en natt utan vi har långt kvar. Det gäller att inte ge upp!

Det är faktiskt så att de som sitter på de fackliga uppdragen gör det genom val som genomförs på årsmöte där alla medlemmar är välkomna. Jag undrar hur många av de som klagar som har varit på ett årsmöte och röstat fram de som sitter i styrelserna. De fackliga styrelserna väljs på årsmötet och det är då man som medlem kan påverka. Att gå ur facket är inget bra. Att vara ensam mot arbetsgivaren är inte lätt men är du med i facket så får du hjälp och slipper stå själv.

Jag ser nu med spänning fram mot de lokala löneförhandlingarna, det är så att det avtal som förhandlats fram är lägstanivå. Vilket kan innebära att det finns kommuner som kan och kanske vill ge mer!

Under kan fortfarande ske och jag tror 🙂

 

Vikarieproblematik i förskolan!

Jobbar som förskolelärare i Kungälvs kommun. Har under denna mandatperiod suttit med i Kommunstyrelsen som ersättare. Det är inte många möten jag har missat utan jag har trixat med mitt ordinarie jobb för att kunna gå. Men tyvärr så inser jag allt mer att det inte fungerar att ha ett ”vanligt” jobb och vara fritidspolitiker i Kungälvs kommun. Under förra terminen hade vi inne otroligt många olika vikarier, då jag var borta på grund av det politiska uppdraget. Avdelningen gick på halvfart (så som alla avdelningar gör om inte den ordinarie personalen är på plats), barnen fick ständigt möta nya vuxna och gruppen påverkades negativt.

Eftersom detta har varit ett problem under flera terminer har jag tagit upp det både med min chef, vikarieförmedlare och alla säger samma sak att det skall fungera och jag skall gå på mötena. Men jag mår dåligt när jag ser att det faktiskt inte blir som de lovat och det jobbet vi lägger ner för att gruppen/barnen skall bli trygga påverkas.

När denna termin började sa jag ifrån att under inskolningsperioden kunde jag inte ta ledigt. Trots att jag inte varit ledig på politiska uppdrag har vi på min avdelning varit sjuka, vabbat och därför haft totalt 17 tillfällen då vi haft inne vikarier. PÅ dessa 17 tillfällen har vi haft 11 olika vikarier. Hade jag varit på politiska uppdrag hade vi haft ännu fler frånvarotillfällen och troligtvis ännu fler ”nya” vikarier.

Det är ohållbart att man på en avdelning har så många olika vikarier. Det påverkar barnen, gruppen och oss personal men även verksamheten.

Kommunen måste ha någon annan plan när det gäller vikarierna och hur de anskaffas. Jag vet att vi inte är ensamma som avdelning, förskola i kommunen utan det finns fler som har detta vikarie problem.

Samtidigt vill jag säga att nio av tio vikarier är toppen och inget att klaga på, problemet är att de inte känner barnen och vår dagliga verksamhet. Har man däremot några ”fasta” vikarier så hade problemet inte varit lika kännbart.

Ett förslag är att varje förskola får överanställa personal så att vi inte behöver alla dessa nya vikarier. Är det så att ingen är sjuk eller borta någon dag så har man personen utöver och kan då i stället hinna med sådant som inte alltid hinns med.

Då kommer någon ekonom på att det kostar för mycket. Ja, så kan det vara om man ser på rena pengar men ser man det ur ett socioekonomiskt synsätt så blir det troligen plus i stället för minus.

I det socioekonomiska perspektivet ser man ur barnens, verksamheten och personalens perspektiv. Ju bättre barnen och personalen mår ju bättre blir verksamheten. Det medför att om verksamheten fungerar blir barnen tryggare och lär sig mer vilket innebär att vi får i slutänden färre som slås ut ur samhället.

Därför anser jag att man borde överanställa personal på förskolor och skolor så att barnen slipper så många nya ansikten och verksamheten kan fungera trots att personalen är sjuk, vabbar eller har andra ledigheter.

I dagens samhälle måste man tänka på långsikt och inte ur ett kortsikts perspektiv. Det är vår framtid vi arbetar med och det är nu vi lägger grunden för hur det senare skall gå för våra barn.

Jag önskar att ansvariga politiker tar tag i denna fråga och utreder dagens vikarieproblematik för att ser hur man kan göra om och göra bättre!

Tur att vi har fri sjukvård för barn!

Är så innerligt tacksam att vi i Sverige har den välfärden vi har. Det är lätt att rasera allt och oerhört lätt att glömma att utan våra skatter hade vi inte haft den välfärden som finns! Tack vare välfärdspolitiken har vi fortfarande fri sjukvård för barn och det är många barnfamiljer (även jag) som är så tacksamma för den vård och hjälp vi får.

Jag berättar här hur vår dag har varit som bestod av ett besök på Östrasjukhuset i Göteborg.

Vi fick gå upp tidigt eftersom vi skulle vara på Östrasjukhuset 08.30. Vi åt frukost och grejade de vanliga morgonbestyren. Vi gick till bussen och det duggade lätt, här kom vi in på diskussionen om regn och hur många olika sorter det finns, duggregn, regn, puderregn, regn med stora droppar, och regn med små droppar, regn som man blir blöt av fast det nästan inte märks, varmt regn och kallt regn. Frågan blev till slut om det finns tungt regn?

Grön express var i tid, som vanligt var det många som skulle med så bussen blev snabbt full och folk fick stå i gången. Väl framme vid Brunsparken tog vi ettans spårvagn, tyvärr gick den bara till Härlanda och där ersattes den med en buss. Det visade sig att man håller på att bygga om spårvagnsspåret och därför sattes det in ersättningsbussar. Problemet var att bussen var tvungen att åka in på alla möjliga små vägar för att komma fram till alla hållplatser som fanns utefter ettans spår. Det blev en liten utflykt för oss.

Väl framme var vi lite sena… tog längre tid med spårvagn och buss än vi tänkt. Vi hittade fram till avdelningen 334. Inte alldeles lätt för även här på sjukhuset bygger man om.

O blev inskriven, det vägdes och mättes och sattes bedövningsplåster för att sedan kunna sätta nål utifall att det blir en reaktion och han behöver medicin fort. Som vanligt vill de sätta oss i det allmänna dagrummet. Men av erfarenhet så vet jag att det inte fungerar så jag frågade om de inte läst O:s journaler? Genast trollades ett rum med toalett fram :)Personalen var otroligt vänliga och jag förstår att de gör sitt bästa.

Vi fick sätt in O:s mat i kylskåpet. Ja det här med sjukhus och mat. Efter 15 års erfarenhet av sjukhus och mat till O har vi nu mera med oss den maten han skall äta. Kan ju låta konstigt att man behöver ta med mat som är allergi anpassad när man ligger på en allergi avdelning men så är det.

Nu började det riktiga äventyret vi blev skickade till allergiavdelningen för att ta pricktest på ärta. Vi skulle ta hissen ner till ”kulverten” och där följa skyltarna till allergiavdelningen.  Efter lite letande hittade vi hissen och åkte ner till underjorden. Vi gick in i gången och sökte efter skyllt som visade hur vi skulle gå… Vi leta och letade, frågade flera blå och vit klädda personer men ingen visste vägen till avdelningen. Till sist fick vi tipset att åka upp till entréplan och fråga informationen. Sagt och gjort. Det visade sig att allergiavdelningen låg i infektionshuset. Så det var skylten infektionskliniken vi skulle följt. Vi valde att gå på marknivå och sökte oss ut på gatorna runt sjukhuset och hittade tillslut infektionskliniken och allergiavdelningen. Där visade det sig att det finns ingen pricktest för ärta, så vi fick gå tillbaka till 334. Nu var det mycket lättare att hitta vägen.

O fick nål i armvecket och efter en stund kom första provokationen som var ärtvatten. Under dagen skulle han få 6 provokationer med 30 min mellan. Det hela avslutas med att han fick äta 5st ärtor!

När sista provokationen varit fick vi stanna kvar i 4 timmar innan vi åkte hem. När man sitter i ett sjukhusrum går tiden otroligt sakta. Både jag och O hade med oss böcker att läsa men även det blir till sist urtråkigt.

Dagens provokation gick bra och nu får vi fortsätta med att äta ärtor någon gång i veckan ett tag framöver. När det gäller allergi kan en reaktion dröja upp till 42 timmar. Så nu håller vi tummarna att allt skall gå bra. Efter detta hoppas vi att han skall tåla ärta. Det finns så otroligt mycket halfabrikat där ärtprotein ingår och tillvaron skulle bli så mycket enklare om han tålde denna lilla gröna sak!

Innan vi åkte från avdelningen bokade vi in ny tid i december för att pröva soja! Härligt när O kan börja äta vanlig mat 🙂