I dag tänker vi kanske inte så mycket på att vi får rösta, organisera oss fackligt, gå på politiska möten och säga vad vi tycker. Att vanliga löntagare kan sitta i kommunfullmäktige och vara med och bestämma. Mycket känns självklart i dag, men det har inte alltid varit så.
Jag har läst en gammal jubileumsskrift om den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Kungälv och fastnar för människorna bakom historien.
Kungälvs socialdemokratiska arbetarekommun bildades den 7 mars 1914. Vid starten var de 43 medlemmar. Den första styrelsen bestod av Emanuel Olsson, Gustaf Hjerpe, Olof Persson, Hjalmar Ander och Karl Nicklasson. Alla i den första styrelsen var män. Kvinnorna skulle så småningom också organisera sig och ta en allt större plats i den politiska rörelsen, men den historien sparar jag till en annan dag.
Olof Persson hade redan året innan blivit den första representanten från arbetarrörelsen i stadsfullmäktige. Jag tycker att just siffran 43 är värd att stanna vid. Fyrtiotre människor här i Kungälv bestämde sig för att organisera sig och tillsammans försöka förändra samhället.
Redan samma år kom Kata Dalström till Kungälv och talade inför en stor publik. Skriften berättar att några högerkvinnor hade rivit ner arbetarepartiets valaffischer. Kata Dalström reagerade kraftigt och uppmanade dem att visa både skam och anständighet. Det verkar alltså ha varit en del temperament även i valrörelsen 1914.
År 1917 kom Hjalmar Branting till Kungälv. Arbetarekommunen ville hålla mötet i Fästningsparken, men drätselkammaren motsatte sig politiska föredrag där. Arbetarekommunen vände sig då till Riksantikvarien och fick klartecken. Enligt skriften samlades över 1 500 människor för att lyssna på Branting.
Samma år var det kristid och dyrtid. Arbetarekommunen engagerade sig i livsmedelsfrågan och Emanuel Olsson föreslog att Kungälv skulle avsätta 2 500 kronor till hjälpinsatser och söka lika mycket från staten. Förslaget avslogs. I skriften beskrivs hur de styrande ansåg att det inte fanns någon egentlig fattigdom och därför inte någon verklig nöd i Kungälv.
Det säger ganska mycket om varför människor började organisera sig. Kampen handlade om demokrati och rösträtt, men också om mat på bordet, bättre arbetsvillkor, trygghet och möjligheten för vanliga människor att påverka sina liv.
Det tog tid. Först 1938, 24 år efter att arbetarekommunen bildades, fick Socialdemokraterna majoritet i Kungälvs stadsfullmäktige med 13 av 20 mandat.
När jag läser om allt detta tänker jag på hur lätt det är att ta det vi har i dag för givet. Vi får rösta. Vi får organisera oss. Vi får säga vad vi tycker. Vi får vara med och påverka. Men det kom inte av sig självt.
Det vi tar för givet i dag kämpade någon annan för. Därför tycker jag också att vi har ett ansvar att använda den rätt som människor före oss kämpade så hårt för. Demokrati bygger på att vi deltar, gör våra röster hörda och faktiskt går och röstar.
Du behöver inte tycka som jag. Du behöver inte rösta som jag. Men gå och rösta.
För rösträtten är inte bara en rättighet. Den är också något vi behöver vara rädda om. 🌹
brogrenstankar 