Jag har känt mig lite hängig i några dagar. Inte direkt sjuk, bara lite sådär ur form och inte riktigt på topp. I dag förstod jag varför. Urinvägsinfektion. Ja, men varför inte?
När jag tänker tillbaka inser jag att kroppen faktiskt försökte tala om för mig att något inte stod rätt till långt innan jag själv fattade det. Det började med att urinen luktade lite konstigt och vad tänkte jag då? Jo, att det kanske var för att jag börjar bli gammal. Alltså, på riktigt. Var kom den tanken ifrån? Inte ”undrar om något är fel?” utan tydligen bestämde min hjärna sig för att det säkert hörde ihop med åldern.
Sedan började det göra ont när jag kissade och ibland blev jag jättekissnödig, men när jag väl gick på toaletten kunde jag nästan inte kissa alls. Ändå fortsatte jag på något sätt att förklara bort det. I dag berättade jag lite skämtsamt för en arbetskamrat att åldern tydligen började göra sig påmind. Hon tyckte inte alls att jag skulle skylla på åldern utan sa åt mig att kontakta vårdcentralen. Vilken tur att jag lyssnade på henne, när jag nu uppenbarligen inte varit särskilt bra på att lyssna på min egen kropp.
Jag kontaktade vårdcentralen och de förstod direkt att jag behövde hjälp. Jag fick en tid omgående och när jag kom dit var jag så kissnödig att jag genast fick en mugg i handen för att lämna urinprov. Och nej, jag hade inte sjåpat mig och det var inte åldern heller. Jag hade urinvägsinfektion. Ungefär 30 minuter senare stod jag där med medicinen i handen och nu är första tabletten tagen.
Det fick mig ändå att fundera över varför vi ibland är så dåliga på att ta kroppens första signaler på allvar. Varför är det så lätt att hitta andra förklaringar? Vi är trötta för att det varit mycket, vi har ont för att vi sovit konstigt och när kroppen plötsligt beter sig annorlunda är det tydligen åldern. Kanske handlar det om att vi är så vana vid att bara köra på. Det finns jobb som ska göras, saker som ska fixas och tider som ska passas. Man har helt enkelt inte tid att bli sjuk och då är det väldigt praktiskt att hitta en annan förklaring.
Men allt är faktiskt inte ålderns fel. Dagens lärdom får därför bli att jag nog behöver bli lite bättre på att lyssna på kroppen och kanske också fortsätta lyssna på kloka arbetskamrater när min egen slutledningsförmåga lämnar en del övrigt att önska.
Framför allt känner jag mig tacksam i dag. Jag kontaktade vårdcentralen, blev lyssnad på, fick en tid direkt, blev undersökt och en halvtimme senare hade jag medicinen jag behövde i handen. Det är lätt att prata om allt som inte fungerar i vården, men i dag tänker jag istället vara glad över det som faktiskt fungerade precis så som man önskar att det ska göra. Vilken tur att vi har en sådan fantastisk vård när vi behöver den.
Och vilken tur att urinvägsinfektion tydligen inte är ännu ett tecken på att jag börjar bli gammal. 😉
brogrenstankar 