I kväll fick jag möjlighet att vara med på Synskadades Riksförbunds kabaré ”Ge oss lite välfärd” här i Kungälv.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag gick dit. Men det blev en kväll som både bjöd på många skratt och satte igång väldigt många tankar.
Genom små sketcher, berättelser och sånger fick vi ta del av situationer som synskadade faktiskt möter i sin vardag. Kommentarer människor har fått höra. Bemötanden som ibland blev så absurda att man skrattade.
Och vi skrattade. Men samtidigt fanns det ett allvar bakom skratten. För det här var ju inte bara påhittade roliga historier. Bakom humorn fanns erfarenheter av att inte bli bemött som den självständiga människa man är.
Det fick mig att fundera. Hur är det möjligt att vi fortfarande behandlar människor på det sättet?
Hur ofta gör vi saker i all välmening, men utan att faktiskt fråga personen framför oss vad den behöver?
Och hur mycket tar vi som ser för givet?
Under kvällen lyftes tre frågor som Synskadades Riksförbund menar är avgörande för synskadades frihet och självständighet: färdtjänst, ledsagning och rehabilitering.
Det kan låta som tre ganska administrativa ord. Men bakom orden finns något mycket större. Att kunna ta sig till jobbet. Att kunna studera. Att kunna träffa vänner. Att kunna delta i föreningsliv och kultur. Att kunna gå ut och handla. Att kunna vara förälder, kollega, vän och medborgare. Helt enkelt sådant som många av oss andra betraktar som självklart.
En mening i materialet fastnade särskilt hos mig:
”Synskadade ska inte behöva kämpa för självklarheter.”
Nej, det ska man faktiskt inte.
Kanske var det också därför som kvällens avslutande övning kändes så betydelsefull. Efter att först ha fått skratta åt igenkännbara, men allvarliga, situationer fick vi själva prova på en liten del av den osäkerhet som kan uppstå när synen inte längre finns där som stöd.
Vi fick sätta på oss ögonbindel och äta utan att se. Nu ska jag erkänna en sak. Själva ätandet hoppade jag över. Jag hade redan ätit middag och dessutom fått i mig en glass, så jag var helt enkelt proppmätt. När jag hörde de andra försöka äta landgången med ögonbindel på blev jag ganska nöjd med mitt beslut. 😄
Men ögonbindeln åkte på. Och bara det lilla ögonblicket räcker för att man ska börja tänka.
Plötsligt vet jag inte riktigt vad som finns framför mig. Var står saker? Vem sitter var? Vem pratar? Vad händer runt omkring mig?Samtidigt förstärktes hörseln och lukten på ett sätt jag inte riktigt hade väntat mig. Jag lade märke till ljud och dofter mycket tydligare än vanligt, och efter en stund blev det nästan lite för många intryck på en gång. Jag blev faktiskt nästan lite yr.
Det blev en konkret fortsättning på det som kabarén redan hade väckt hos mig: insikten om hur lätt det är att ta sin egen vardag för given. Ögonbindeln gav mig en kort erfarenhet av att inte ha full kontroll över det som annars känns självklart, men den gav mig naturligtvis inte någon verklig förståelse för hur det är att leva med en synnedsättning.
Det gör jag inte. Men den kan ge en liten tankeställare. Och kanske är just det en av de viktigaste sakerna jag tar med mig från kvällen. Vi behöver bli bättre på att lyssna på människor som själva vet hur det är. Inte utgå från vad vi tror att någon behöver. Inte prata över huvudet på någon. Inte automatiskt ta över för att vi tror att vi hjälper.
Fråga. Lyssna. Och framför allt se människan.
Jag gick dit för att se en kabaré. Jag gick därifrån med betydligt fler frågor än när jag kom. Och det är nog ett ganska gott betyg på en kväll.
För ibland behöver vi skratta för att orka prata om det som faktiskt är allvar. Och ibland behöver någon få oss att upptäcka de självklarheter som inte alls är självklara för alla.
brogrenstankar 