Det finns människor som blir kända tidigt i livet. Som får stå på scener, synas och höras redan som unga. Och så finns det människor som Lena Larsson.
En kvinna från Ytterby som levde större delen av sitt liv långt från rampljuset, men som bar på en kulturskatt som till slut skulle göra henne känd långt utanför Kungälv.
En flicka från Ytterby
Anna Karolina Larsson, som kallades Lena, föddes den 14 juni 1882 i Ytterby utanför Kungälv. Hennes föräldrar Karl August Karlsson och Kristina var småbrukare och familjen fick också inkomster från fiske.
Lena var äldsta dottern och fick tidigt hjälpa till med sina yngre syskon och arbetet på gården. Det påverkade hennes möjlighet att gå i skolan och hon beskrev själv sin skolgång som ojämn. Det säger också något om den tid hon växte upp i. För många flickor var arbete och ansvar i hemmet en självklar del av barndomen.
Men hemma hos familjen fanns också sången. Och Lena lyssnade. Hon lärde sig visor som hade gått från människa till människa och från generation till generation. Det var vallvisor och vaggvisor, kärleksvisor, skillingtrycksvisor och gamla ballader. Hon skrev inte ner allt. Hon mindes.
Ett helt visarkiv i minnet
Åren gick.
Lena gifte sig först när hon var 53 år, 1935, med småbrukaren Gustaf Larsson och flyttade till Gullö på andra sidan Nordre älv. När Gustaf dog 1956 fortsatte hon själv att driva gården. Vid det laget var Lena över 70 år. Man skulle kunna tro att den stora berättelsen om hennes liv nästan var färdig. Men den hade knappt börjat.
År 1957 började hennes sång dokumenteras på allvar. Lena visade sig ha en närmast otrolig repertoar. I material från Svenskt visarkiv anges att 272 visor ur hennes tradition hade spelats in, och när hon senare fick en förteckning över skillingtrycksvisor kunde hon dessutom markera omkring 75 ytterligare visor som hon mindes.
Tänk på det en stund. Hundratals visor. Inte lagrade i en telefon. Inte sökbara på internet. Inte samlade i en pärm på en bokhylla.
De fanns i Lena.
Från Ytterby till radio och television
Plötsligt började andra förstå vilken kunskap den äldre kvinnan från Ytterby faktiskt bar på.
Hennes visor spelades in och hon hördes i radio och syntes i television. Hon kom att räknas tillsammans med Svea Jansson och Ulrika Lindholm som en av de stora svenska kvinnliga traditionsbärarna inom folklig vissång. Och jag tycker att just detta är så spännande.
Lena hade inte plötsligt blivit begåvad när hon var 75 år. Kunskapen hade funnits där hela tiden. Det var omvärlden som till slut började lyssna.
Den sista sången
Lena fortsatte att sjunga långt upp i åren.
Den 20 november 1967 medverkade hon vid en folkmusikafton i Göteborgs konserthus. Där, på scenen, drabbades hon av en hjärtattack och avled. Hon blev 85 år.
Det är ett dramatiskt slut på ett märkligt liv. Kvinnan som under så många år bar sina visor hemma i Ytterby avslutade sitt liv på en av landets stora konsertscener.
Hur många Lena har vi aldrig fått höra?
När jag läser om Lena Larsson fastnar jag egentligen inte främst för att hon blev känd.
Jag fastnar för alla åren innan dess.
För hur lätt det hade varit att hennes kunskap aldrig hade dokumenterats.
Och då kommer den där frågan som jag ofta återkommer till när jag skriver om kvinnorna i Kungälvs historia:
Hur många kvinnors berättelser har vi förlorat därför att ingen frågade?
Hur många kvinnor har kunnat sånger, berättelser, hantverk, läkekonst, traditioner eller andra saker som aldrig skrevs ner?
Historien har ofta berättats genom dem som haft titlar, ämbeten och makt. Och väldigt länge var det framför allt män.
Men historien finns också vid köksbordet. På gården. Vid barns sängar. I arbetet.
Och i sångerna som en människa lär sig av sin mamma, pappa, mormor eller granne och sedan bär med sig genom livet.
Lena Larsson från Ytterby gjorde just det. Hon bar en del av vår historia inom sig. Som tur var började någon lyssna innan det var för sent.
🎵 Lyssna på Lena Larsson
Hör Lena Larsson från Ytterby sjunga den medeltida balladen Den bergtagna, inspelad 1957.
https://svensktvisarkiv.se/medeltida-ballader/inspelningar-och-noter/
