På Västra gatan i Kungälv ligger ett av stadens äldsta hus. Det kallas Schwartzska huset och har en historia som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden. Byggnaden har bland annat fungerat som stall och annex till det gamla gästgiveriet. Här har funnits förvaringsutrymmen, övernattningsrum och plats för hästar. Under århundradena har huset haft olika ägare och en av dem var Anna Schwartz, kvinnan som gav huset dess namn.
Det är egentligen ganska fascinerande hur historien fungerar. En byggnad kan stå kvar i flera hundra år och bära namnet efter en människa som en gång levde där, samtidigt som stora delar av den personens liv så småningom faller i glömska. Anna Schwartz var ingen berömd politiker, konstnär eller författare. Hon var småskollärarinna i Kareby och när jag började läsa om henne blev jag nyfiken, kanske framför allt eftersom vi har något gemensamt. Vi har båda valt att arbeta med de yngsta barnen i skolan, även om det skiljer ungefär hundra år mellan våra klassrum.
Anna föddes 1895 och växte upp i ett samhälle där kvinnors möjligheter såg annorlunda ut än i dag. Kvinnor hade länge arbetat både i hemmen och utanför dem, men möjligheterna att utbilda sig, göra yrkeskarriär och försörja sig självständigt var begränsade. Läraryrket var ett av de yrken som öppnade nya möjligheter för kvinnor, även om villkoren inte var desamma som för deras manliga kollegor.
Innan Anna blev lärare arbetade hon på ABC-fabrikernas kontor och som kassörska på Spritbolaget. Hon hade alltså redan erfarenhet från arbetslivet när hon bestämde sig för att utbilda sig till småskollärarinna. Mellan 1922 och 1924 studerade hon i Borås och efter utbildningen började hon arbeta vid Arntorps skola i Kareby. Där kom hon att stanna ända fram till pensioneringen.
Jag tycker att det är intressant att Anna valde att utbilda sig när hon närmade sig trettioårsåldern. Vad var det som fick henne att byta yrkesbana? Hade hon länge drömt om att bli lärare eller växte tanken fram efter några år i arbetslivet? Det vet vi inte, men hennes beslut innebar att hon kom att ägna en stor del av sitt liv åt att undervisa barn.
Anna hade också ett liv utanför skolan. I den lokalhistoriska skildringen får vi veta att hon hade systrar och en anknytning till huset på Västra gatan. Jag skulle gärna vilja veta mer om deras vardag. Hur såg livet ut för systrarna? Vilken betydelse hade familjen för dem och hur fördelades arbetet i hemmet? Det är ofta just sådana delar av kvinnors historia som är svårast att hitta. Vi kan läsa om deras arbeten, bostäder och ibland familjeförhållanden, men betydligt mindre om deras tankar och drömmar.
En annan sak som jag fastnade för var avståndet mellan Kungälv och Kareby. I dag är det en ganska kort resa med bil, men när Anna började arbeta vid Arntorps skola 1924 såg möjligheterna att ta sig till arbetet annorlunda ut. Hur gjorde hon? Cyklade hon, promenerade hon eller bodde hon kanske närmare skolan under delar av sitt yrkesliv? På den tiden förekom det att lärare hade bostad i anslutning till skolan, men hur just Anna löste sin vardag vet jag inte. Det är en sådan detalj som jag gärna skulle vilja få svar på, eftersom den säger mycket om människors vardagsliv för hundra år sedan.
När jag tänker på Annas arbete blir jag förstås nyfiken på hur det såg ut i hennes klassrum. Vi har samma yrke, men förutsättningarna är på många sätt helt olika. På Annas tid förväntades barnen i högre grad lyssna, lyda och göra som läraren sa. Disciplin och ordning var viktiga delar av skolans vardag och läraren hade en tydlig auktoritet. I dag arbetar vi utifrån en annan syn på barn och lärande. Eleverna ska få uttrycka sina tankar, ställa frågor, vara delaktiga och utveckla förmågan att tänka själva. Vi ska lyssna på barnens åsikter och anpassa undervisningen efter deras olika förutsättningar.
Det betyder förstås inte att vi inte behöver ordning och tydliga ramar i dagens skola, men sättet att skapa dem har förändrats. Jag funderar på hur Anna skulle uppleva ett klassrum i dag, där sexåringar diskuterar, ifrågasätter och gärna berättar precis vad de tänker. Och vad skulle jag själv tänka om jag fick tillbringa en dag i hennes klassrum? Kanske skulle vi båda bli ganska förvånade. Samtidigt tror jag att vi skulle känna igen glädjen i att se ett barn lära sig något nytt. För även om skolans villkor och synen på barn har förändrats, är det fortfarande barnens utveckling som gör läraryrket så betydelsefullt.
Jag funderar också över hur Anna mötte barn som hade svårt att lära sig läsa eller räkna. I dag pratar vi mycket om anpassningar, särskilt stöd och vikten av att varje elev ska få utvecklas utifrån sina förutsättningar. På Annas tid fanns inte samma kunskap, resurser eller rättigheter för eleverna. Men barnen var förstås lika olika då som nu. Några lärde sig snabbt, andra behövde mer tid och hjälp. Hur gjorde Anna när ett barn inte förstod? Vilka möjligheter hade hon att hjälpa? Det hade varit spännande att få prata med henne om just detta.
Småskollärarinnorna hade ett stort ansvar, men deras arbete värderades länge lägre än de manliga folkskollärarnas. Skillnaderna märktes bland annat i löner och yrkesvillkor. Samtidigt bidrog kvinnliga lärare till att förändra samhället. De fick utbildning, en egen försörjning och en viktig roll i barnens liv. Anna tillhörde en generation kvinnor som levde i en tid av stora förändringar. Under hennes studietid hade kvinnor nyligen fått rösta i riksdagsval på samma villkor som män. Samhället började öppna dörrar som tidigare varit stängda, även om vägen till verklig jämställdhet fortfarande var lång.
När jag läser om Anna tänker jag på alla de lärare som har funnits före oss och på hur mycket skolan har förändrats. Vi har andra styrdokument, andra förväntningar och en helt annan kunskap om barns utveckling. Men vi delar också något med de lärare som arbetade för hundra år sedan. Varje dag möter vi barn som ska få möjlighet att lära sig, växa och utvecklas. Jag skulle gärna ha velat sitta ner med Anna och prata om hur hon upplevde sitt arbete, vad hon tyckte var svårt och vad som gjorde henne glad under en vanlig skoldag.
Under alla sina år vid Arntorps skola måste Anna ha mött många elever och familjer. Kanske var hon den som lärde någon att läsa de allra första orden eller fick ett osäkert barn att våga försöka igen. Jag undrar om det fortfarande finns familjer i Kungälv eller Kareby som har berättelser om fröken Schwartz. Kanske finns det gamla skolfoton, minnen från tidigare elever eller någon som vet hur hennes vardag faktiskt såg ut. Det skulle vara roligt att få veta mer om Anna och om det liv hon levde, både i och utanför klassrummet.
Källor: Kerstin och Harry Berg, Gamla kyrkogården i Kungälv – En stads historia är dess invånares. Göteborgs-Posten, ”En gammal del av Kungälv”, 28 april 2008.
