I dag har jag varit på kurs med S-kvinnor. Utbildning del 1, minsann! Det är faktiskt lite spännande att sätta sig på skolbänken igen och fundera över varför man en gång engagerade sig.
Det är ungefär femton år sedan jag gick med i S-kvinnor. Under åren har jag hunnit med en hel del, bland annat varit ordförande för S-kvinnor i Kungälv. Vi har drivit frågor, skrivit motioner och försökt påverka samhället i en mer jämställd riktning.
Men under de senaste fyra åren har jag tagit ett steg tillbaka. Inte från politiken eller från de frågor S-kvinnor driver, utan från själva engagemanget i organisationen.
På kursen beskrev jag mig själv som en våg. Ibland kommer jag in med full kraft och ibland drar jag mig tillbaka. Så har det nog varit genom åren. Men nu känner jag att det kanske är dags att komma tillbaka igen.
Vi tillbringade flera timmar tillsammans med andra kvinnor och diskuterade politik, jämställdhet och varför S-kvinnor fortfarande behövs. Det var både intressant och nyttigt att få påminna sig om allt det arbete som faktiskt har gjorts. För vilken himla tur att det har funnits kvinnor före oss som inte nöjt sig med hur samhället såg ut!
Kvinnor som organiserade sig, protesterade, skrev motioner, argumenterade och vägrade ge upp. Som kämpade för rösträtt, utbildning, ekonomisk självständighet och rätten att bestämma över sina egna liv. Tänk om de bara hade accepterat sin situation. Var hade vi stått i dag?
Under utbildningen gick vi igenom viktiga årtal för kvinnors frigörelse. År 1921 fick kvinnor för första gången rösta i ett svenskt riksdagsval. Först 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet och så sent som 2018 fick vi en samtyckeslag. Det är ju egentligen inte särskilt länge sedan. Och det som kanske skrämmer mig mest är att det vi i dag betraktar som självklart inte behöver vara självklart i morgon.
Vi ser hur kvinnors rättigheter ifrågasätts och begränsas på olika håll i världen. Rätten att bestämma över sin egen kropp, möjligheten till utbildning och friheten att leva sitt eget liv är fortfarande långt ifrån självklar för alla kvinnor.
Ta bara aborträtten som exempel. En rättighet som många av oss i Sverige betraktar som självklar, men som fortfarande ifrågasätts. Det finns både politiska och religiösa företrädare som vill begränsa eller förändra aborträtten. Vi behöver bara se på utvecklingen i andra länder för att förstå att rättigheter som en gång vunnits också kan gå förlorade.
För mig handlar det ytterst om kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. Vem ska egentligen ha rätt att fatta det beslutet om inte kvinnan själv?
Jag tänker också på att kvinnor har väldigt olika förutsättningar. Det som är självklart för en kvinna kan vara en ouppnåelig dröm för en annan. Ekonomi, utbildning och livssituation spelar fortfarande stor roll. Kanske är det just därför vi behöver fortsätta organisera oss. Inte för att vi alltid tycker lika om allting, utan för att vi tillsammans kan lyfta frågor som annars riskerar att hamna i skymundan.
Jag gick till kursen i dag för att påminna mig om vad S-kvinnor står för och varför jag en gång engagerade mig. Jag gick därifrån med många tankar och en känsla av att det nog är dags att bli lite mer aktiv igen. För någon gång i framtiden kommer andra kvinnor att se tillbaka på vår tid.
Vad kommer de att säga om oss? Att vi tog våra rättigheter för givna, eller att vi förstod att de behövde försvaras?
