Jag har tyvärr inte ätit någon räkmacka i dag, trots att det är Räkmackans dag. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vilka som får glida fram på en räkmacka genom livet, vilka som ständigt får kämpa för att ta sig fram och vilka som, hur mycket de än anstränger sig, alltid verkar komma som nummer två.
Det där sista känner jag faktiskt igen mig i. Att vara den ständiga tvåan. Nära, men inte riktigt ända fram. Och då kan man ju fundera över vad det egentligen är som avgör vem som får möjligheten och vem som får stå kvar och vänta.
Vi människor har väldigt olika förutsättningar från början. En del växer upp med ekonomisk trygghet, ett stort kontaktnät och människor omkring sig som kan öppna dörrar. Andra får kämpa betydligt hårdare för att ens hitta fram till samma dörr.
Det märks i arbetslivet och ibland även i politiken. Någon verkar alltid hamna på rätt plats vid rätt tillfälle, medan andra arbetar på i det tysta utan att få särskilt mycket uppmärksamhet. Samtidigt ska vi vara försiktiga med att döma. Vi vet sällan hur mycket arbete som ligger bakom en annan människas framgång.
Men det finns också människor som har betydligt större bekymmer än att komma på andra plats.
Jag tänker på personer med funktionsnedsättning som behöver stöd enligt LSS och på deras anhöriga. Föräldrar som gång på gång behöver förklara sitt barns behov, fylla i ansökningar, gå på möten och ibland överklaga beslut. Allt för att barnet ska få det stöd och de förutsättningar som behövs för att vardagen ska fungera.
Tänk att behöva lägga så mycket kraft på att kämpa för sådant som andra familjer knappt behöver fundera över. Att inte bara vara förälder, utan också behöva bli expert på lagstiftning, myndighetskontakter och vilka rättigheter ens barn har. Och mitt i allt detta ska livet levas. Det ska finnas tid för glädje, gemenskap och allt det där som gör livet värt att leva.
Självklart kan inte alla få precis som de vill. Det måste finnas regler, bedömningar och ett ansvar för våra gemensamma resurser. Men det borde inte krävas en outtröttlig förälder eller anhörig för att en människa ska få det stöd som hon eller han har rätt till.
Kanske är det här vi behöver fundera över vad rättvisa egentligen betyder. Är det att alla får samma sak, eller att alla får de förutsättningar de behöver för att kunna leva ett så självständigt och hanterbart liv som möjligt?
Så här på Räkmackans dag tänker jag att vi kanske ska fundera lite mindre över vilka som glider fram och lite mer över vilka som ständigt måste kämpa sig fram.
För även om det ibland kan kännas lite surt att vara den ständiga tvåan, är det trots allt något helt annat än att behöva kämpa för sina grundläggande rättigheter.
Frågan är kanske inte vem som får glida på en räkmacka, utan varför vissa fortfarande måste slåss för att ens få en plats vid bordet.
