I dag tänker jag sticka ut hakan lite. Fast egentligen tycker jag inte att det jag ska skriva borde vara särskilt kontroversiellt.
Jag såg ett klipp på Instagram med Prästfrida där hon pratade om präster som inte vill viga samkönade par. Hon lyfte en tanke som fastnade hos mig. Att vara präst handlar inte om att ha roligt på jobbet eller bara göra sådant man själv tycker om. Uppdraget handlar om att finnas till för andra människor.
Det fick mig att fundera över människors lika värde. Vi pratar om det i skolan, i politiken och i samhället i stort. Men borde vi inte kunna förvänta oss att kyrkan är särskilt bra på just detta?
För mig handlar kyrkan om gemenskap, omtanke och att alla människor ska känna sig välkomna. Därför har jag svårt att förstå att en präst fortfarande kan välja att inte viga ett samkönat par, trots att Svenska kyrkan sedan länge tillåter sådana vigslar.
Visst har vi alla rätt till vår egen tro och övertygelse, men med ett yrke följer också ett ansvar. Som lärare kan jag inte välja bort elever eller familjer för att deras liv skiljer sig från mitt. Jag har ett uppdrag att utföra och det ska jag göra professionellt. Borde inte samma tanke gälla en präst?
Sedan finns det en annan aspekt. Jag är medlem i Svenska kyrkan och betalar min kyrkoavgift varje år. De pengarna bidrar bland annat till personalens löner. Då tycker jag också att jag som medlem har rätt att ha förväntningar på den verksamhet jag är med och finansierar. Jag vill tillhöra en kyrka där människors lika värde inte bara är vackra ord utan något som märks i handling.
Jag förstår att frågan rymmer olika tolkningar av tro och religionsfrihet. Men jag tänker också på paret som vill gifta sig. Två människor som älskar varandra och vill lova varandra trohet inför Gud. Varför ska de behöva fundera över om prästen accepterar deras kärlek?
Och någonstans väcks även en fråga hos mig själv. Jag som tycker att all kärlek är lika mycket värd, att ingen människa ska behöva känna sig mindre välkommen på grund av vem man älskar. Är jag då välkommen i min egen kyrka? Eller är det bara vissa övertygelser som får ta plats?
Jag vill tro att kyrkan är större än så. Att den rymmer både olika tankar och olika människor, men att respekten för människors lika värde alltid finns där som grund.
För om vi inte kan mötas i det, vad är då kyrkans budskap om kärlek och gemenskap egentligen värt?
