Ibland behövs det faktiskt inte särskilt mycket. En kommentar. Ett beslut. Några meningar. Någon annan kanske inte ens tänker särskilt mycket på det. För den personen är det kanske bara ett praktiskt beslut som ska fattas. Något som ska lösas. Punkt.
Men för den som står på andra sidan kan det landa på ett helt annat sätt. Plötsligt försvinner lusten. Den där känslan av att vilja tänka framåt, komma med idéer, hitta lösningar och göra det där lilla extra kan bytas mot en helt annan känsla: Varför ska jag ens bry mig? Och jag tycker egentligen inte om den känslan.
Jag vill vara en person som ser möjligheter. När något inte fungerar vill jag helst fundera på hur vi kan göra istället. Jag tycker om att tänka några steg framåt, vrida och vända på saker och försöka hitta lösningar.
Men för att man ska orka göra det behöver man känna att man är delaktig.
Det betyder inte att man alltid måste få som man vill. Absolut inte. Ibland fattas beslut som jag inte håller med om och så måste det få vara. Men det är stor skillnad mellan att få vara med i ett resonemang och sedan få ett annat beslut än det man själv önskat, och att bara få veta hur det ska bli.
För mig handlar delaktighet mycket om just det. Att någon frågar: Hur tänker du? Vad ser du för möjligheter? Finns det något vi behöver tänka på innan vi bestämmer oss? Tre ganska enkla frågor. Ibland kanske svaret ändå blir precis detsamma. Men känslan blir en helt annan.
Det märkliga är också hur länge en kommentar eller ett beslut kan stanna kvar. Man säger till sig själv att släppa det. Gå vidare. Tänk framåt.
Ändå ligger det där och skaver. Och plötsligt märker man att tankarna börjar gå åt fel håll. Från hur löser vi det här? till varför ska jag lägga energi på det här?
Det är då jag behöver påminna mig själv om vem jag vill vara. Jag vill inte bli den som slutar komma med idéer. Jag vill inte bli den som rycker på axlarna och tänker att någon annan får lösa det.
Och jag vill definitivt inte låta en annan människas beslut eller kommentar bestämma hur mycket engagemang jag själv ska känna.
Men det betyder inte heller att man alltid bara ska skaka av sig allt och le. Ibland behöver man faktiskt få vara besviken. Ibland behöver man säga att något inte kändes bra.
Och ibland behöver den som fattar beslut förstå att det som ser ut som en liten praktisk fråga från ena hållet kan handla om något betydligt större från det andra.
Det kan handla om att känna sig sedd. Att bli lyssnad på. Att få vara med. För engagemang går inte att besluta fram. Det växer när människor känner att deras tankar, erfarenheter och idéer spelar roll. Och ibland kan det försvinna förvånansvärt fort.
Just nu försöker jag skaka av mig känslan och hitta tillbaka till det där som brukar driva mig: Okej. Hur gör vi det här så bra som möjligt?Men vissa dagar tar den vägen lite längre tid.Och kanske måste det få vara så.
