Utvalt

Tankar om och kring Klöverbackens skola

Tankar om och kring Klöverbackens skola

Nu har jag läst flera olika inlägg om Klöverbackens skola. Det finns så många olika åsikter och tyckande om skolan.

Inför mina tankar om skolan har jag pratat med olika kolleger som också har arbetat på skolan längre och kortare perioder så min text är inte bara min egen utan faktiskt fleras reflektioner.

Vem är jag? Jag har arbetat på skolan men också arbetat på flera andra skolor, perspektiv är utifrån arbetsmiljö men även vad gällande styrdokument säger om elevers lärande.

De föräldrar som skrivit om skolan skriver att de inte märkt att arbetsmiljön är bristfällig eller att eleverna kanske inte får de det ska. Detta gläder mig eftersom det visar att jag och mina kolleger är professionella och möter elever och vårdnadshavare på bästa sätt. Det är precis så som det skall vara.

Vår arbetsmiljö och elevernas behov pratar vi med vår rektor om och hen pratar vidare med sin chef. Som medarbetare står man upp för sin arbetsplats och man gör allt man kan för att de man möter skall känna att detta är bästa skolan det ingår i vårt uppdrag och vår profession.

Men skall jag vara ärlig så är skolan jättesöt på utsidan. Skogen är underbar och idyllen är ju att eleverna får springa runt och bygga kojor. Men hur är innemiljön?

Från början var tanken att varje enhet var två klassrum och ett fritidshem. Vid fritidshemmet fanns ett litet kök där eleverna i varje enhet skulle inta sina måltider. Man anställde husvärdar. De hade hand om kök och städ.
Men efter en tid tog man bort husvärdarna och i stället använda två kök där en i varje kök var ansvarig. Eleverna åt då i sina klassrum och på fritidshemmet. För några år sedan tog man bort ett fritidshem och gjorde då en matsal. Detta innebar att man slog ihop två fritidshem så gruppen blev dubbel så stor.
Efter en kort tid valde man att göra ett stort fritidshem med flera små grupper vilket fungerade bra utefter den personaltätheten som fanns då.

Allt under årens gång har det uppkommit nya krav vilket gör att tanken som en gång fanns inte längre fungerar eftersom lokalerna inte fungerar efter den verksamheten som behövs i dag. Flera av de som jag pratat med säger att skolan är för liten utifrån den verksamhet som man vill bedriva. Det finns flera olika aspekter tex. Skolsköterskan är där ca två gånger/vecka. Men hennes utrymme angränsar till ett klassrum och det är lyhört. Eller att rektorn inte är på plats så ofta eftersom hen är ansvarig för två skolor, och skoladministratören är på plats någon gång i veckan. Detta gör att man som personal kan känna sig ensam i många utav de dagliga besluten. Eftersom vi har arbetat på olika skolor har vi erfarenhet av att alltid ha en skolsköterska på plats och vet hur mycket det underlättar arbetet med elevfrågor eller att man har en rektor som faktiskt hinner prata några ord när man springer på varandra. Som personal var det svårt att känna en gemenskap i skolenheten då man inte träffades naturligt förutom på arbetsplatsträffarna. När man hade olika möten eller utbildningar var det svårt att hinna mellan enheterna.

Ett stort problem är att det inte finns någon gymnastiksal i anslutning utan eleverna får gå till Munkgärdehallen. Att gå mellan skolorna är drygt 1km och tar tid för eleverna. Det tar också personalresurser då man behöver vara minst två vuxna som går tillsammans med eleverna. 

Utöver allt detta som jag skrivit om är skolan inte handikappanpassad vilket gör att alla elever inte kan gå på skolan.

Ett faktum är att alla förändringar är jobbiga men ibland måste man göra det ändå. Det kan bli bättre men det handlar om att ni som finns runt eleverna behöver finnas där och säga att de blir bra. Hade man byggt en ny skola i dag så hade man inte valt att bygga ett nytt Klöverbacken eftersom behoven i dag ser annorlunda ut.

Vem får egentligen glida på en räkmacka?

Jag har tyvärr inte ätit någon räkmacka i dag, trots att det är Räkmackans dag. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vilka som får glida fram på en räkmacka genom livet, vilka som ständigt får kämpa för att ta sig fram och vilka som, hur mycket de än anstränger sig, alltid verkar komma som nummer två.

Det där sista känner jag faktiskt igen mig i. Att vara den ständiga tvåan. Nära, men inte riktigt ända fram. Och då kan man ju fundera över vad det egentligen är som avgör vem som får möjligheten och vem som får stå kvar och vänta.

Vi människor har väldigt olika förutsättningar från början. En del växer upp med ekonomisk trygghet, ett stort kontaktnät och människor omkring sig som kan öppna dörrar. Andra får kämpa betydligt hårdare för att ens hitta fram till samma dörr.

Det märks i arbetslivet och ibland även i politiken. Någon verkar alltid hamna på rätt plats vid rätt tillfälle, medan andra arbetar på i det tysta utan att få särskilt mycket uppmärksamhet. Samtidigt ska vi vara försiktiga med att döma. Vi vet sällan hur mycket arbete som ligger bakom en annan människas framgång.

Men det finns också människor som har betydligt större bekymmer än att komma på andra plats.

Jag tänker på personer med funktionsnedsättning som behöver stöd enligt LSS och på deras anhöriga. Föräldrar som gång på gång behöver förklara sitt barns behov, fylla i ansökningar, gå på möten och ibland överklaga beslut. Allt för att barnet ska få det stöd och de förutsättningar som behövs för att vardagen ska fungera.

Tänk att behöva lägga så mycket kraft på att kämpa för sådant som andra familjer knappt behöver fundera över. Att inte bara vara förälder, utan också behöva bli expert på lagstiftning, myndighetskontakter och vilka rättigheter ens barn har. Och mitt i allt detta ska livet levas. Det ska finnas tid för glädje, gemenskap och allt det där som gör livet värt att leva.

Självklart kan inte alla få precis som de vill. Det måste finnas regler, bedömningar och ett ansvar för våra gemensamma resurser. Men det borde inte krävas en outtröttlig förälder eller anhörig för att en människa ska få det stöd som hon eller han har rätt till.

Kanske är det här vi behöver fundera över vad rättvisa egentligen betyder. Är det att alla får samma sak, eller att alla får de förutsättningar de behöver för att kunna leva ett så självständigt och hanterbart liv som möjligt?

Så här på Räkmackans dag tänker jag att vi kanske ska fundera lite mindre över vilka som glider fram och lite mer över vilka som ständigt måste kämpa sig fram.

För även om det ibland kan kännas lite surt att vara den ständiga tvåan, är det trots allt något helt annat än att behöva kämpa för sina grundläggande rättigheter.

Frågan är kanske inte vem som får glida på en räkmacka, utan varför vissa fortfarande måste slåss för att ens få en plats vid bordet.

Älska din nästa, men gäller det alla?

I dag tänker jag sticka ut hakan lite. Fast egentligen tycker jag inte att det jag ska skriva borde vara särskilt kontroversiellt.

Jag såg ett klipp på Instagram med Prästfrida där hon pratade om präster som inte vill viga samkönade par. Hon lyfte en tanke som fastnade hos mig. Att vara präst handlar inte om att ha roligt på jobbet eller bara göra sådant man själv tycker om. Uppdraget handlar om att finnas till för andra människor.

Det fick mig att fundera över människors lika värde. Vi pratar om det i skolan, i politiken och i samhället i stort. Men borde vi inte kunna förvänta oss att kyrkan är särskilt bra på just detta?

För mig handlar kyrkan om gemenskap, omtanke och att alla människor ska känna sig välkomna. Därför har jag svårt att förstå att en präst fortfarande kan välja att inte viga ett samkönat par, trots att Svenska kyrkan sedan länge tillåter sådana vigslar.

Visst har vi alla rätt till vår egen tro och övertygelse, men med ett yrke följer också ett ansvar. Som lärare kan jag inte välja bort elever eller familjer för att deras liv skiljer sig från mitt. Jag har ett uppdrag att utföra och det ska jag göra professionellt. Borde inte samma tanke gälla en präst?

Sedan finns det en annan aspekt. Jag är medlem i Svenska kyrkan och betalar min kyrkoavgift varje år. De pengarna bidrar bland annat till personalens löner. Då tycker jag också att jag som medlem har rätt att ha förväntningar på den verksamhet jag är med och finansierar. Jag vill tillhöra en kyrka där människors lika värde inte bara är vackra ord utan något som märks i handling.

Jag förstår att frågan rymmer olika tolkningar av tro och religionsfrihet. Men jag tänker också på paret som vill gifta sig. Två människor som älskar varandra och vill lova varandra trohet inför Gud. Varför ska de behöva fundera över om prästen accepterar deras kärlek?

Och någonstans väcks även en fråga hos mig själv. Jag som tycker att all kärlek är lika mycket värd, att ingen människa ska behöva känna sig mindre välkommen på grund av vem man älskar. Är jag då välkommen i min egen kyrka? Eller är det bara vissa övertygelser som får ta plats?

Jag vill tro att kyrkan är större än så. Att den rymmer både olika tankar och olika människor, men att respekten för människors lika värde alltid finns där som grund.

För om vi inte kan mötas i det, vad är då kyrkans budskap om kärlek och gemenskap egentligen värt?

När en grav vårdas, vad betyder det egentligen?

Ibland stöter man på något som får en att stanna upp och fundera. Det hände mig när jag besökte Skogskyrkogården i Kungälv. Där fick jag syn på en grav som såg ut att nästan ha blivit ett med naturen. Mossan hade brett ut sig över gravstenarna så att namn knappt gick att läsa, gräs och annan växtlighet växte mellan stenarna och hela gravplatsen gav intryck av att inte ha fått särskilt mycket omsorg på länge.

Men det var inte själva gravens utseende som förvånade mig mest, utan den lilla skylten som stod där. På den kunde jag läsa: ”Vårdas av kyrkogårdsförvaltningen.”

Jag måste erkänna att jag blev ganska förskräckt. Är det så här en grav ser ut när den vårdas?

Det märkliga är att detta inte är något enstaka exempel. Jag har sett fler gravar på kyrkogården med samma skylt och ett liknande utseende. Samtidigt finns det gravar märkta med ”Återlämnad”, och flera av dessa ser faktiskt betydligt mer välskötta ut. Det fick mig att börja fundera över vad begreppet gravskötsel egentligen innebär.

Nyfiken som jag är gick jag in på Kungälv-Ytterby församlings hemsida för att undersöka saken. Där framgår att den som inte själv kan eller vill sköta en grav kan teckna ett skötselavtal med kyrkogårdsförvaltningen. I helårsskötseln ingår bland annat vår- och sommarplantering, höst- och vinterdekoration, vattning och det som beskrivs som ”övrig skötsel”. Kostnaden är 1 185 kronor per år enligt 2026 års prislista.

Men vad betyder egentligen övrig skötsel? Ingår det att hålla efter gräs och annan växtlighet? Att se till att gravplatsen ser vårdad ut? Och framför allt, ingår det att hålla gravstenarna så pass rena att namnen på dem går att läsa?

När jag började jämföra med andra församlingar upptäckte jag att gravskötsel kan innebära olika saker. I Forshedabygdens församling ingår exempelvis tvätt av gravstenen i skötselavtalet, medan andra församlingar erbjuder det som en separat tjänst. I Södra Kållands pastorat ska gravstenen vara rengjord från mossa och alger innan ett skötselavtal börjar gälla. Det finns alltså ingen självklar gemensam tolkning av vad som ingår.

Nu vet jag naturligtvis inte exakt vilka avtal som gäller för gravarna jag har sett på Skogskyrkogården. Kanske finns det någon särskild förklaring till deras utseende. Men jag tycker ändå att det är rimligt att ställa frågor, särskilt eftersom kyrkogårdsförvaltningen samtidigt ställer krav på de gravrättsinnehavare som själva ansvarar för sina gravar.

Enligt reglerna ska en gravplats hållas i ordnat och värdigt skick. Om den blir uppenbart vanvårdad kan gravrättsinnehavaren uppmanas att åtgärda bristerna och i förlängningen riskera att förlora gravrätten.

Då blir jag nyfiken på vilka krav kyrkogårdsförvaltningen ställer på sig själv. Använder man samma måttstock när man bedömer de gravar man själv ansvarar för som när man bedömer andras?

För mig handlar det inte om att varje grav måste vara perfekt. Jag tycker att en kyrkogård gärna får vara grön, lummig och naturlig. Mossa kan till och med vara vackert. Men när växtligheten tar över så mycket att namnen på gravstenarna knappt går att urskilja, då tycker jag att man har anledning att fundera.

En gravplats är trots allt mer än en bit mark med några stenar. Det är en plats för minnen, för människor som en gång levt och som betytt något för andra. Namnen på stenarna berättar att de har funnits, och jag tycker att det finns ett värde i att de fortfarande går att läsa.

Kanske är det så enkelt att skylten ”Vårdas av kyrkogårdsförvaltningen” inte alls betyder det jag tror. Kanske omfattar skötseln betydligt mindre än vad man som besökare förväntar sig. Men då vore det intressant att få veta vad skylten faktiskt innebär och hur förvaltningen följer upp sitt arbete.

Det här har fått mig att fundera över hur vi använder ord som ansvar, vård och skötsel. För det är ju en sak att säga att man tar hand om något och en annan att visa det i praktiken.

Och jag kan inte låta bli att avsluta med en fråga: Om en grav som knappt går att läsa namnen på betraktas som vårdad, hur ser då en ovårdad grav ut?

Sigrid Storråda, en blodtörstig drottning eller en kvinna som vägrade böja sig?

I min serie om kvinnor i Kungälv har jag den här gången hamnat nästan tusen år tillbaka i tiden. Eller rättare sagt, jag har hamnat i gränslandet mellan historia, saga och fantasi. För hur mycket vet vi egentligen om Sigrid Storråda?

Jag har lyssnat på Selma Lagerlöfs novell om Sigrid Storråda, som ingår i samlingen Drottningar i Kungahälla från 1899. Det är en fascinerande berättelse, men jag måste erkänna att jag reagerade på hur Sigrid beskrivs. Hon framställs som både grym, listig och blodtörstig. En kvinna som inte drar sig för att använda våld för att få sin vilja igenom.

Men var hon verkligen sådan?

Enligt de gamla kungasagorna var Sigrid änka efter den svenske kungen Erik Segersäll och mor till Olof Skötkonung. Hon ska ha varit både rik och mäktig. Omkring år 1000 ska hon ha rest till Kungahälla för att träffa den norske kungen Olof Tryggvason. De planerade att gifta sig, men det fanns ett problem. Olof var kristen och Sigrid höll fast vid den gamla nordiska tron.

När kungen krävde att hon skulle låta döpa sig vägrade hon. Hon tänkte inte överge den tro som hon och hennes förfäder hade levt med. Enligt sagan slutade mötet med att Olof slog henne i ansiktet med sin handske. Något bröllop blev det inte.

Det är här jag börjar fundera. Vi får läsa om en kvinna som är fruktansvärt grym, men också om en kvinna som faktiskt står upp för sin övertygelse. Hon accepterar inte att någon annan ska bestämma vad hon ska tro på, inte ens en kung.

Och så har vi då kung Olof själv. Han beskrivs ofta som en viktig person i kristnandet av Norge, men enligt kungasagorna använde han både hot och våld för att få människor att överge sin gamla tro. De som vägrade kunde straffas hårt. Det är alltså inte bara Sigrid som förknippas med grymhet i de gamla berättelserna.

Ändå är det intressant hur vi uppfattar dem. Kungen som använder våld för att sprida sin religion kan beskrivas som en förkämpe för kristendomen, medan kvinnan som vägrar överge sin tro får rollen som den grymma och blodtörstiga. Visst är det märkligt? Eller handlar det helt enkelt om vem som fått möjlighet att berätta historien?

I Selma Lagerlöfs berättelse finns dessutom en annan kvinna. En fattig kvinna med ett barn i famnen som kungen möter vid kyrkporten. Hon blir en motbild till Sigrid och kan tolkas som jungfru Maria. Där Sigrid får representera den gamla hedniska tron blir kvinnan med barnet en symbol för kristendomen, kärleken och det goda.

Och då blir jag ännu mer fundersam. Varför måste den ena kvinnan vara ond och den andra god? Är det deras handlingar vi ska bedöma, eller handlar berättelsen lika mycket om kampen mellan två religioner?

Selma Lagerlöf hade själv en koppling till Kungälv. Hennes bror Daniel arbetade som läkare här och hon besökte honom. Hon lärde känna traktens historia och inspirerades av de gamla berättelserna om Kungahälla. År 1899 gav hon ut sin samling, där hon lät historiska personer och sagogestalter få liv igen.

Men bodde då Sigrid Storråda verkligen här? Nej, det vet vi inte. Enligt sagorna besökte hon Kungahälla, men några säkra belägg för att hon bodde här finns inte. Faktum är att forskarna inte ens är överens om huruvida Sigrid Storråda har funnits som en och samma historiska person. De berättelser vi känner till skrevs ned långt efter hennes påstådda levnadstid.

Det gör det hela ännu mer spännande. En kvinna som vi inte säkert vet har funnits har ändå fått leva vidare i berättelserna i över tusen år.

Jag tänker också på vem som har berättat historien. Under lång tid var det framför allt män som skrev ned kungarnas och drottningarnas liv. Vilka egenskaper ville de lyfta fram hos en mäktig kvinna? Och hur såg man på en kvinna som vägrade rätta sig efter en mans vilja?

Kanske var Sigrid grym. Kanske var hon modig. Kanske var hon både och. Eller kanske är hon till stor del en gestalt som formats av dem som berättat om henne.

Det vi däremot vet är att Selma Lagerlöf, en kvinna med en alldeles egen stark berättarröst, valde att ge Sigrid en plats i litteraturen.

Och därmed har hon också fått en plats i min serie om kvinnor i Kungälv.

För mig väcker berättelsen framför allt en fråga: Hur många kvinnor genom historien har blivit beskrivna utifrån hur väl de anpassade sig till sin tids förväntningar, snarare än vilka de faktiskt var?

Många kockar, men hur många behövs för en majoritet?

Nu har Kungälv fått en ny politisk majoritet. Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet ska tillsammans styra kommunen under de kommande fyra åren. Men jag har fått frågan från flera håll: Varför just dessa tre partier?

Det är faktiskt en ganska intressant fråga. För när valresultatet är klart börjar ett arbete som kanske inte alltid är så synligt för väljarna. Det handlar om att hitta partier som tillsammans har tillräckligt många mandat, men också om att hitta en gemensam väg framåt.

Jag har själv erfarenhet av att ingå i en majoritet med fem partier. Under åren 2014–2018 samarbetade vi socialdemokrater med Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Liberalerna och Utvecklingspartiet. Det var lärorikt, men jag brukar tänka på det gamla uttrycket att ju fler kockar, desto sämre soppa. Alla har sina hjärtefrågor, sina önskemål och sina gränser. Och ju fler som ska komma överens, desto fler viljor behöver samsas.

Men hur många alternativ fanns egentligen efter årets val? Kungälvs kommunfullmäktige har 61 mandat och för att få en egen majoritet behövs minst 31. Socialdemokraterna fick 15 mandat, Moderaterna 12 och Centerpartiet 4. Tillsammans blir det exakt 31.

Men vi har ju fler partier i Kungälv. Sverigedemokraterna har 11 mandat, Skolföräldrar 4 och Liberalerna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Utvecklingspartiet har 3 mandat vardera.

Jag blev nyfiken och började räkna på vilka alternativ som faktiskt skulle kunna finnas. Om vi utgår från att Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna blir möjligheterna färre. Men det finns fortfarande flera tänkbara kombinationer.

Och vad skulle hända om vi helt räknade bort Socialdemokraterna? Skulle det exempelvis gå att skapa ett lokalt Tidösamarbete?

Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna skulle tillsammans få 29 mandat. Det räcker inte riktigt, eftersom det behövs 31. Men om Skolföräldrar anslöt skulle det bli 33 mandat. Med Utvecklingspartiet i stället skulle det bli 32. Båda alternativen skulle alltså matematiskt kunna ge en majoritet med fem partier.

Sedan är förstås frågan om dessa partier skulle vilja samarbeta och om de skulle kunna komma överens om en gemensam politik. Det är en helt annan sak än att bara lägga ihop mandat.

Och där kommer vi tillbaka till kockarna och soppan. För det räcker ju inte att samla ihop 31 mandat. Man måste också kunna komma överens om hur kommunen ska utvecklas, hur pengarna ska användas och vilka frågor som ska prioriteras. Det ska dessutom fungera under fyra år, inte bara den dag man skriver under en överenskommelse.

Jag har varit med i ett samarbete med fem partier och vet att det kan vara en utmaning. Samtidigt betyder inte färre partier automatiskt att allt blir enklare. Även tre partier kan ha olika uppfattningar och behöva kompromissa. Politik handlar trots allt om att både ge och ta.

Det finns också en annan möjlighet som lätt glöms bort. Man måste faktiskt inte ha en egen majoritet för att styra en kommun. Ett minoritetsstyre kan fungera om man lyckas få stöd för sina förslag i kommunfullmäktige. Men då behöver man också vara beredd på att förhandla från fråga till fråga.

Jag tycker att det är spännande att titta på siffrorna. För det som vid första anblicken kan se ut som ett märkligt samarbete får en annan dimension när man börjar undersöka vilka alternativ som faktiskt finns.

Så nästa gång någon frågar varför just Socialdemokraterna, Moderaterna och Centerpartiet bildar majoritet i Kungälv kanske vi också ska ställa en motfråga: Vilken annan kombination hade du själv tänkt dig?För det är betydligt lättare att ha synpunkter på vilka som ska laga soppan än att få alla kockar att komma överens om receptet.

När arbetsskorna gick i pension… utan avtackning!

I morse när jag kom till jobbet och skulle ta på mig mina inneskor kände jag direkt att något var fel. Det lät konstigt när jag gick och dessutom kändes det som om hela jag var lite sned. Vad var det egentligen som hade hänt?

Jag tog av mig skorna och började undersöka dem. Och ja, vad ska man säga? Sulorna hade helt enkelt bestämt sig för att lämna resten av skorna! Det var knappt något kvar som höll ihop dem. Mina trogna arbetsskor hade sagt upp sig med omedelbar verkan!

Nu ska jag väl erkänna att de här skorna har hängt med ett bra tag. Säkert bortemot sex år, kanske ännu längre. Och med tanke på hur mycket jag går och står under en arbetsdag är det kanske inte så konstigt att de till slut gav upp. Snarare imponerande att de hållit så länge.

Men där stod jag då och funderade på hur jag skulle klara en hel arbetsdag utan inneskor. Det är ju inte särskilt käckt att gå omkring i strumplästen hela dagen och bra skor är faktiskt viktiga när man arbetar i skolan.

Men så kom jag på det. Den som spar, den har!Jag har nämligen en låda på jobbet, märkt med mitt namn, där jag förvarar lite kläder och annat som kan behövas ibland. Och någonstans i bakhuvudet hade jag ett svagt minne av att det kanske låg ett par gamla inneskor där.

Mycket riktigt! Där låg de och väntade på att få komma till användning igen. Inte riktigt lika gamla som de nyss pensionerade skorna, men fullt dugliga. Så dagens skokris var löst och jag kunde fortsätta arbetsdagen som vanligt.

Nu får jag väl ägna en stund av helgen åt att försöka hitta ett par nya arbetsskor. För även om jag gärna använder saker länge finns det faktiskt en gräns. Fötterna ska ju hålla många år till och då gäller det att ta hand om dem.

Och de gamla skorna? Ja, efter kanske sex års trogen tjänst fick de gå i pension. Tyvärr blev det ingen särskilt värdig avtackning. Inget tacktal, inga blommor och ingen guldklocka.

Jag kastade dem helt enkelt i soptunnan! Lite brutalt kanske, med tanke på alla år vi haft tillsammans. Men någon gång måste man faktiskt inse att det är dags att skiljas åt. Och nog är det tur att det var skorna som var utslitna och inte jag!

Fyra år klokare – men långt ifrån fullärd

I dag var det dags för det sista kommunfullmäktigemötet för mandatperioden 2022–2026. Fyra år har gått och det är nästan lite svårt att förstå hur fort tiden har gått. Det har blivit många sammanträden, handlingar att läsa, diskussioner, beslut och en och annan stund då man undrat hur vi egentligen ska komma vidare.

Under dagens möte avtackades de ledamöter som inte kommer att fortsätta nästa mandatperiod. Det blev medaljutdelning, uppskattande ord och ett fint avslut på fyra år tillsammans. För det har faktiskt varit ett härligt gäng. Vi har representerat olika partier och ibland stått långt ifrån varandra i sakfrågorna, men vi har också skrattat tillsammans och delat ett engagemang för Kungälv.

När jag nu tittar tillbaka funderar jag på vad jag egentligen tar med mig. För min del har det varit min första period som gruppledare för Socialdemokraterna och jag ska väl erkänna att det ibland har varit lite vingligt. Vissa gånger har jag vetat precis vad jag ska göra, andra gånger har det känts som ett helt oskrivet blad. Vad gör man nu, liksom?

Mitt mål som gruppledare har varit att få andra att växa i sina uppdrag. Att våga ta plats, känna sig trygga och utvecklas. Ibland har jag lyckats och ibland inte. Så är det ju. Man kan inte lyckas med allt, men det viktiga är att reflektera över vad man kunde gjort annorlunda och ta med sig det till nästa gång.

En sak jag verkligen uppskattat är kontakten med de andra gruppledarna. För även om diskussionerna ibland varit ganska tuffa i talarstolen har vi kunnat prata med varandra efteråt. Ibland har jag fått höra att någon av våra ledamöter uttryckt sig mindre lämpligt och ibland har jag själv fått påpeka samma sak om någon från ett annat parti. Det har blivit både ris och ros, men jag tror att just de samtalen har varit viktiga för det goda klimat vi faktiskt haft i kommunfullmäktige. Att kunna lyfta telefonen, skicka ett mejl eller ta ett samtal när något skaver är nog viktigare än man kan tro.

Något annat som varit riktigt roligt är att se ledamöter växa i sina uppdrag. Jag tänker särskilt på dem som från början tvekat inför att trycka på knappen för att begära ordet. Att sedan se dem gå upp i talarstolen och framföra sin egen eller partiets åsikt. För när man väl vågat en gång brukar nästa gång bli lite lättare.

Men under fyra år händer också mycket i livet. Några har lämnat sina uppdrag längs vägen och nya har kommit in. Då har jag insett hur mycket som faktiskt behöver förklaras. Alla de där små tipsen, rutinerna och den oskrivna kunskapen som man kanske förmedlar till en hel grupp i början av en mandatperiod. När någon kommer in mitt i blir det inte riktigt lika självklart. Där finns det definitivt saker jag kan bli bättre på.

Kanske är det just det jag tar med mig mest. Att ledarskap inte handlar om att alltid veta bäst eller ha alla svar. Det handlar minst lika mycket om att lyssna, våga ta svåra samtal och hjälpa andra framåt.

Den 5 november samlas det nya kommunfullmäktige för mandatperioden 2026–2030. Då ska bland annat ett nytt presidium väljas. Det ska bli spännande att träffa alla nya ledamöter och se vad de har med sig för erfarenheter och tankar.

Om jag själv får fortsätta som gruppledare vet jag ännu inte. Det valet har vi socialdemokrater inte gjort än. Men jag hoppas förstås att jag får fortsätta engagera mig, både som ledamot i kommunfullmäktige och genom andra politiska uppdrag.

Så till alla er som varit med under dessa fyra år vill jag säga tack. Tack för diskussionerna, skratten, samarbetet och även de där lite besvärliga samtalen. De har också behövts.

Fyra år klokare, ett antal erfarenheter rikare och fortfarande med mycket kvar att lära. Vad som väntar framöver? Ja, den som lever får se!

Bakom partifärgerna finns människor

Politiken är full av möten. Möten med människor, åsikter, argument och ibland ganska bestämda uppfattningar om hur saker och ting borde vara.

Genom åren har jag lärt känna många människor från andra partier. Några har jag kommit väldigt nära, trots att vi politiskt kan stå långt ifrån varandra. Vi kan debattera hårt, rösta åt olika håll och ändå skratta tillsammans när mötet är slut.

Och så finns förstås det motsatta. Bara för att någon råkar ha samma partifärg som jag betyder det inte automatiskt att vi blir bästa vänner. Det finns människor man klickar med och människor man… ja, kanske helst inte skulle välja som sällskap på en åtta timmar lång tågresa. Så är det väl överallt i livet. Ibland handlar det betydligt mindre om politik än om personlighet.

Det viktiga är hur vi hanterar det. I politiken måste vi kunna arbeta tillsammans även med människor vi inte skulle välja att umgås med privat. Vi måste kunna lyssna, bemöta varandra respektfullt och skilja på sak och person. För bakom partifärgerna finns människor.

Under åren har jag också sett hur politiska samarbeten förändras. Ibland arbetar man tillsammans, ibland står man på varsin sida och ibland hittar man oväntade vägar framåt.

Det kräver inte att man suddar ut sina olikheter. Tvärtom. Men det kräver respekt, samtal och ibland en vilja att kompromissa för att faktiskt få någonting gjort. Jag tror att politiken behöver mer av det.

För om vi bara kan prata med dem som redan håller med oss eller bara med människor vi råkar gilla, då blir det ganska svårt att komma någonstans. Både i politiken och i livet.

I morgon väntar ett kommunfullmäktige som på flera sätt blir speciellt. Några människor som funnits med länge kommer att lämna sina platser och gå vidare till annat.

Människor som jag har debatterat med, samarbetat med, skrattat med och ibland säkert varit ganska irriterad på. Precis som det ska vara. Och då finns det faktiskt ett ord som är viktigare än både partifärg, debatter och gamla meningsskiljaktigheter.

Tack. Tack för samtalen, diskussionerna, skratten och samarbetet. Tack för alla de där mötena både de enkla och de lite mer prövande.

För i slutändan är politik väldigt mycket just det: Människor som försöker åstadkomma något tillsammans, trots att vi är olika. Och kanske är det just där demokratin börjar.

Vem finns där när ingen finns?

I dag är det Anhörigdagen och det fick mig att fundera över det där med att vara anhörig.

Anhörigdagen finns för att uppmärksamma alla de människor som hjälper, vårdar eller stöttar någon som står dem nära. Det kan handla om en äldre förälder, en partner, ett barn, ett syskon eller någon annan närstående som av olika anledningar behöver stöd. Dagen handlar också om att synliggöra de anhörigas situation och att även den som hjälper ibland kan behöva stöd.

Jag har varit anhörig i många olika skeden av livet och i olika situationer. Både när jag var ganska ung och senare som vuxen. Jag har sett människor nära mig bli sjuka, behöva hjälp och till slut bli beroende av att andra finns där.

När jag tänker tillbaka på det är min första tanke faktiskt inte att det varit jobbigt att vara anhörig. Jag tycker om att kunna finnas där för människor jag älskar. Att hjälpa till när det behövs känns för mig ganska naturligt.

Men det betyder inte att det alltid är enkelt. För livet ser olika ut. Ibland befinner man sig i en period där man har både tid och möjlighet att hjälpa mycket. En annan gång har man fullt upp med arbete, barn, familj och allt annat som pågår i ens eget liv. Man kanske både vill och känner att man borde göra mer, men tiden och orken räcker helt enkelt inte till.

Jag har själv upplevt det. Vid vissa tillfällen har jag kunnat finnas där mycket, vid andra har någon annan fått ta ett större ansvar. Det betyder inte att den ena bryr sig mer än den andra. Vi har helt enkelt olika förutsättningar vid olika tidpunkter i livet.

Sedan är vi också olika många. Ibland finns en hel familj runt den som behöver hjälp. Barn, syskon, partner och kanske andra släktingar eller vänner. Då kan man dela på telefonsamtalen, besöken, frågorna och allt det praktiska. Ibland står en enda person med nästan allt. Och ibland finns ingen alls.

Det är nog den sista tanken som stannar kvar hos mig. För jag vet av egen erfarenhet att man som anhörig ibland behöver fråga, ringa, påminna och stå på sig. Ibland behöver man försöka förstå vem som ansvarar för vad och ibland får man kämpa för att den man älskar ska få rätt hjälp. Inte bara hjälp, utan rätt hjälp.

Då tänker jag på den som inte har någon. Vem ställer frågorna då? Vem märker att något inte fungerar? Vem ringer en gång till? Vem säger att det här faktiskt inte är okej?

Samtidigt tycker jag att det är viktigt att vi inte bara pratar om anhörigskap som något tungt och besvärligt. För så behöver det inte vara. Det kan också vara fint. Att få finnas där för någon man tycker om kan vara både självklart och meningsfullt.

Men att vara anhörig ska inte innebära att man måste vara projektledare, samordnare och kontrollant för att vård och omsorg ska fungera.

Kanske är det därför Anhörigdagen behövs. Inte bara för att uppmärksamma alla dem som varje dag gör stora och små saker för någon annan, utan också för att påminna oss om att anhöriga har olika förutsättningar.

Någon har en hel familj omkring sig. Någon har en enda person. Någon har ingen. Och ett fungerande samhälle måste faktiskt fungera för alla tre.

Hur långt kan 36 sexåringar komma tillsammans?

I dag har vädret varit precis så där höstgrått som det kan vara i oktober. Grått, blåsigt och med ett envist litet duggregn i luften. Inte direkt ett väder som får en att längta efter att ge sig ut och springa. Men på vår skola stod Kanelbullejoggen på schemat och då är det bara att köra!

Kanelbullejoggen innebär att alla elever och lärare i årskurs F–2 och anpassad grundskola samlas ute på skolgården. Först blir det gemensam uppvärmning och därefter är det dags att ge sig ut på vår skolslinga, en runda runt området kring skolan som är ungefär 800 meter lång.

Det är faktiskt en ganska härlig syn när alla elever börjar röra sig runt slingan. Några springer, andra går och en del blandar lite efter ork och lust. För det här är ingen tävling. Målet är att varje elev ska försöka ta sig runt minst tre varv, men framför allt handlar det om att delta och göra det man själv orkar och vill.

Efter varje varv får eleverna en liten prick på handryggen. En prick som kanske inte ser så märkvärdig ut där och då, men som blir betydligt mer spännande när vi kommer tillbaka till klassrummet.

För då börjar matematiken. Vi räknar ihop alla våra varv och gör femstreck på tavlan. Vi pratar om att två femmor blir en tia och börjar sedan räkna med tiohopp. I dag kom vi dessutom fram till något viktigt: tio tior blir hundra.

Och efter vår hundring hade vi en tia och tre ental kvar. Ett hundratal, ett tiotal och tre ental. 113 varv!

Alla våra 36 elever var på plats i dag och tillsammans hade de alltså tagit sig runt skolslingan 113 gånger. Eftersom varje varv är ungefär 800 meter betyder det att vi tillsammans sprang och gick 90,4 kilometer. Nittio kilometer!

Det är ganska häftigt när man tänker på det. Om vi kunde lägga alla våra varv efter varandra och starta här hemma i Kungälv skulle vi alltså kunna ta oss ungefär nio mil bort. Plötsligt blir de där små prickarna på händerna något väldigt mycket större.

Och samtidigt blev Kanelbullejoggen så mycket mer än bara rörelse. Vi fick in matematik nästan utan att tänka på det. Femgrupper, tiotal, hundratal, ental, tiohopp, addition och till sist även längdmått och kilometer. Allt utifrån något eleverna själva precis hade varit med och skapat.

Nu har vi dessutom fått ett gemensamt resultat att försöka slå. För nästa gång är det Bananjoggen. Upplägget är ungefär detsamma och då får vi se om vi tillsammans kan komma längre än dagens 113 varv.

Efter lunch, när skoldagen började närma sig sitt slut, väntade förstås det som gett dagens jogg sitt namn. Vi avslutade med en härlig kanelbulle och en liten film.

Och jag tror faktiskt att en kanelbulle smakar lite extra gott efter att man tillsammans har tagit sig 90,4 kilometer i gråväder, blåst och duggregn.