Tankar om och kring Klöverbackens skola
Nu har jag läst flera olika inlägg om Klöverbackens skola. Det finns så många olika åsikter och tyckande om skolan.
Inför mina tankar om skolan har jag pratat med olika kolleger som också har arbetat på skolan längre och kortare perioder så min text är inte bara min egen utan faktiskt fleras reflektioner.
Vem är jag? Jag har arbetat på skolan men också arbetat på flera andra skolor, perspektiv är utifrån arbetsmiljö men även vad gällande styrdokument säger om elevers lärande.
De föräldrar som skrivit om skolan skriver att de inte märkt att arbetsmiljön är bristfällig eller att eleverna kanske inte får de det ska. Detta gläder mig eftersom det visar att jag och mina kolleger är professionella och möter elever och vårdnadshavare på bästa sätt. Det är precis så som det skall vara.
Vår arbetsmiljö och elevernas behov pratar vi med vår rektor om och hen pratar vidare med sin chef. Som medarbetare står man upp för sin arbetsplats och man gör allt man kan för att de man möter skall känna att detta är bästa skolan det ingår i vårt uppdrag och vår profession.
Men skall jag vara ärlig så är skolan jättesöt på utsidan. Skogen är underbar och idyllen är ju att eleverna får springa runt och bygga kojor. Men hur är innemiljön?
Från början var tanken att varje enhet var två klassrum och ett fritidshem. Vid fritidshemmet fanns ett litet kök där eleverna i varje enhet skulle inta sina måltider. Man anställde husvärdar. De hade hand om kök och städ.
Men efter en tid tog man bort husvärdarna och i stället använda två kök där en i varje kök var ansvarig. Eleverna åt då i sina klassrum och på fritidshemmet. För några år sedan tog man bort ett fritidshem och gjorde då en matsal. Detta innebar att man slog ihop två fritidshem så gruppen blev dubbel så stor.
Efter en kort tid valde man att göra ett stort fritidshem med flera små grupper vilket fungerade bra utefter den personaltätheten som fanns då.
Allt under årens gång har det uppkommit nya krav vilket gör att tanken som en gång fanns inte längre fungerar eftersom lokalerna inte fungerar efter den verksamheten som behövs i dag. Flera av de som jag pratat med säger att skolan är för liten utifrån den verksamhet som man vill bedriva. Det finns flera olika aspekter tex. Skolsköterskan är där ca två gånger/vecka. Men hennes utrymme angränsar till ett klassrum och det är lyhört. Eller att rektorn inte är på plats så ofta eftersom hen är ansvarig för två skolor, och skoladministratören är på plats någon gång i veckan. Detta gör att man som personal kan känna sig ensam i många utav de dagliga besluten. Eftersom vi har arbetat på olika skolor har vi erfarenhet av att alltid ha en skolsköterska på plats och vet hur mycket det underlättar arbetet med elevfrågor eller att man har en rektor som faktiskt hinner prata några ord när man springer på varandra. Som personal var det svårt att känna en gemenskap i skolenheten då man inte träffades naturligt förutom på arbetsplatsträffarna. När man hade olika möten eller utbildningar var det svårt att hinna mellan enheterna.
Ett stort problem är att det inte finns någon gymnastiksal i anslutning utan eleverna får gå till Munkgärdehallen. Att gå mellan skolorna är drygt 1km och tar tid för eleverna. Det tar också personalresurser då man behöver vara minst två vuxna som går tillsammans med eleverna.
Utöver allt detta som jag skrivit om är skolan inte handikappanpassad vilket gör att alla elever inte kan gå på skolan.
Ett faktum är att alla förändringar är jobbiga men ibland måste man göra det ändå. Det kan bli bättre men det handlar om att ni som finns runt eleverna behöver finnas där och säga att de blir bra. Hade man byggt en ny skola i dag så hade man inte valt att bygga ett nytt Klöverbacken eftersom behoven i dag ser annorlunda ut.
Fortsätt stigen fram. Här kan vara lite lerigt men ofta kan man gå på sidan. 
Vi gick över bron till Fjellsholmen och följde vägen fram mellan husen. Det var fullaktivitet vid flera av husen och man märkte av att det var nyproduktion eftersom flera saker vid husen inte var klara.
Där fanns möjlighet att sitta och fika eller grilla. Vi fortsatte vägen fram och höll oss utefter vattnet. Tillslut kom vi fram till en vändplats och ett hus. Det kändes som om vägen tog slut här. Vid huset stod en kille och jobbade vi frågade om man kunde gå runt på något vis. Han svarade att det var bara att gå vidare upp på berget och försätta. När vi kom runt huset fanns det en brygga man kunde gå på och som ledde vidare till nästa område. Vilken fantastisk miljö och viken utsikt det var.
brogrenstankar 