Utvalt

Tankar om och kring Klöverbackens skola

Tankar om och kring Klöverbackens skola

Nu har jag läst flera olika inlägg om Klöverbackens skola. Det finns så många olika åsikter och tyckande om skolan.

Inför mina tankar om skolan har jag pratat med olika kolleger som också har arbetat på skolan längre och kortare perioder så min text är inte bara min egen utan faktiskt fleras reflektioner.

Vem är jag? Jag har arbetat på skolan men också arbetat på flera andra skolor, perspektiv är utifrån arbetsmiljö men även vad gällande styrdokument säger om elevers lärande.

De föräldrar som skrivit om skolan skriver att de inte märkt att arbetsmiljön är bristfällig eller att eleverna kanske inte får de det ska. Detta gläder mig eftersom det visar att jag och mina kolleger är professionella och möter elever och vårdnadshavare på bästa sätt. Det är precis så som det skall vara.

Vår arbetsmiljö och elevernas behov pratar vi med vår rektor om och hen pratar vidare med sin chef. Som medarbetare står man upp för sin arbetsplats och man gör allt man kan för att de man möter skall känna att detta är bästa skolan det ingår i vårt uppdrag och vår profession.

Men skall jag vara ärlig så är skolan jättesöt på utsidan. Skogen är underbar och idyllen är ju att eleverna får springa runt och bygga kojor. Men hur är innemiljön?

Från början var tanken att varje enhet var två klassrum och ett fritidshem. Vid fritidshemmet fanns ett litet kök där eleverna i varje enhet skulle inta sina måltider. Man anställde husvärdar. De hade hand om kök och städ.
Men efter en tid tog man bort husvärdarna och i stället använda två kök där en i varje kök var ansvarig. Eleverna åt då i sina klassrum och på fritidshemmet. För några år sedan tog man bort ett fritidshem och gjorde då en matsal. Detta innebar att man slog ihop två fritidshem så gruppen blev dubbel så stor.
Efter en kort tid valde man att göra ett stort fritidshem med flera små grupper vilket fungerade bra utefter den personaltätheten som fanns då.

Allt under årens gång har det uppkommit nya krav vilket gör att tanken som en gång fanns inte längre fungerar eftersom lokalerna inte fungerar efter den verksamheten som behövs i dag. Flera av de som jag pratat med säger att skolan är för liten utifrån den verksamhet som man vill bedriva. Det finns flera olika aspekter tex. Skolsköterskan är där ca två gånger/vecka. Men hennes utrymme angränsar till ett klassrum och det är lyhört. Eller att rektorn inte är på plats så ofta eftersom hen är ansvarig för två skolor, och skoladministratören är på plats någon gång i veckan. Detta gör att man som personal kan känna sig ensam i många utav de dagliga besluten. Eftersom vi har arbetat på olika skolor har vi erfarenhet av att alltid ha en skolsköterska på plats och vet hur mycket det underlättar arbetet med elevfrågor eller att man har en rektor som faktiskt hinner prata några ord när man springer på varandra. Som personal var det svårt att känna en gemenskap i skolenheten då man inte träffades naturligt förutom på arbetsplatsträffarna. När man hade olika möten eller utbildningar var det svårt att hinna mellan enheterna.

Ett stort problem är att det inte finns någon gymnastiksal i anslutning utan eleverna får gå till Munkgärdehallen. Att gå mellan skolorna är drygt 1km och tar tid för eleverna. Det tar också personalresurser då man behöver vara minst två vuxna som går tillsammans med eleverna. 

Utöver allt detta som jag skrivit om är skolan inte handikappanpassad vilket gör att alla elever inte kan gå på skolan.

Ett faktum är att alla förändringar är jobbiga men ibland måste man göra det ändå. Det kan bli bättre men det handlar om att ni som finns runt eleverna behöver finnas där och säga att de blir bra. Hade man byggt en ny skola i dag så hade man inte valt att bygga ett nytt Klöverbacken eftersom behoven i dag ser annorlunda ut.

Karin Sommar Elmér kvinnan från Kungälv som kämpade för att kvinnors röster skulle höras

I dag fortsätter jag att lyfta kvinnor med anknytning till Kungälv. Den här gången fastnade jag för Karin Sommar Elmér, en kvinna som föddes här för mer än 140 år sedan och som kom att ägna en stor del av sitt liv åt frågor som vi i dag kanske alltför lätt tar för givna.

Karin Sommar Elmér föddes i Kungälv den 24 januari 1884 och växte upp i Uddevalla. Hon blev författare, rösträttskvinna och människorättsaktivist. När man läser om hennes liv är det svårt att inte tänka på hur annorlunda samhället såg ut då. Kvinnor hade ännu inte samma politiska rättigheter som män och att kvinnor skulle få göra sina röster hörda, påverka samhället och rösta var långt ifrån självklart.

Karin Sommar Elmér var en av dem som bestämde sig för att göra något åt det. När den lokala Föreningen för kvinnans politiska rösträtt bildades i Uddevalla 1905 fick hon en plats i styrelsen. Under åren hade hon flera olika uppdrag. Hon var först kassör, därefter sekreterare och blev senare ordförande och medlem av centralstyrelsen. Hon skrev också om kvinnors rättigheter och 1908 publicerades hennes första artikel om kvinnlig rösträtt.

Men hennes engagemang handlade om mycket mer än rösträtten. Hon arbetade brett för kvinnors rättigheter och bättre villkor för kvinnor och barn. Hon satt i fattigvårdsstyrelsen i närmare 30 år och var styrelsemedlem i Max Albin Dahlgrens barnhem för flickor. Under andra världskriget engagerade hon sig för finska flyktingbarn och bistod över 200 barn från olika delar av Europa. För sina insatser under kriget tilldelades hon den 24 maj 1949 Svenska Röda Korsets silvermedalj.

Det är sådana här berättelser som får mig att fundera. För lite mer än hundra år sedan kämpade kvinnor som Karin för något så grundläggande som rätten att få lägga sin röst. De organiserade sig, skrev, argumenterade och fortsatte att kämpa för förändring. Inte bara för sin egen skull, utan också för alla de kvinnor som skulle komma efter dem. För oss!

I dag behöver vi inte kämpa för rätten att rösta. Jag kan gå till vallokalen och lägga min röst. Jag kan dessutom själv kandidera och vara med och fatta politiska beslut. När man stannar upp och tänker på det är det faktiskt ganska stort.

Vi behöver inte tycka likadant. Vi behöver inte rösta på samma parti eller samma person. Det är ju själva poängen med demokrati. Men vi behöver komma ihåg att den rösträtt vi har i dag inte bara råkade bli till. Det fanns människor som vägrade acceptera att halva befolkningen inte skulle få vara med. Människor som organiserade sig och kämpade för förändring. Karin Sommar Elmér var en av dem.

I dag är hennes namn kanske inte ett av de första vi tänker på när vi pratar om kampen för kvinnlig rösträtt. Men hon fanns där. En kvinna född i Kungälv som gjorde sin röst hörd för att andra kvinnor också skulle få göra sina.

Och kanske är ett av de bästa sätten att hedra Karin Sommar Elmér och alla de andra som kämpade före oss att faktiskt använda den rätt de vann.

Så när du får möjligheten, rösta.

Demokrati är inte bara en rättighet. Den behöver användas.

Det vi tar för givet i dag kämpade någon annan för

I dag tänker vi kanske inte så mycket på att vi får rösta, organisera oss fackligt, gå på politiska möten och säga vad vi tycker. Att vanliga löntagare kan sitta i kommunfullmäktige och vara med och bestämma. Mycket känns självklart i dag, men det har inte alltid varit så.

Jag har läst en gammal jubileumsskrift om den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Kungälv och fastnar för människorna bakom historien.

Kungälvs socialdemokratiska arbetarekommun bildades den 7 mars 1914. Vid starten var de 43 medlemmar. Den första styrelsen bestod av Emanuel Olsson, Gustaf Hjerpe, Olof Persson, Hjalmar Ander och Karl Nicklasson. Alla i den första styrelsen var män. Kvinnorna skulle så småningom också organisera sig och ta en allt större plats i den politiska rörelsen, men den historien sparar jag till en annan dag.

Olof Persson hade redan året innan blivit den första representanten från arbetarrörelsen i stadsfullmäktige. Jag tycker att just siffran 43 är värd att stanna vid. Fyrtiotre människor här i Kungälv bestämde sig för att organisera sig och tillsammans försöka förändra samhället.

Redan samma år kom Kata Dalström till Kungälv och talade inför en stor publik. Skriften berättar att några högerkvinnor hade rivit ner arbetarepartiets valaffischer. Kata Dalström reagerade kraftigt och uppmanade dem att visa både skam och anständighet. Det verkar alltså ha varit en del temperament även i valrörelsen 1914.

År 1917 kom Hjalmar Branting till Kungälv. Arbetarekommunen ville hålla mötet i Fästningsparken, men drätselkammaren motsatte sig politiska föredrag där. Arbetarekommunen vände sig då till Riksantikvarien och fick klartecken. Enligt skriften samlades över 1 500 människor för att lyssna på Branting.

Samma år var det kristid och dyrtid. Arbetarekommunen engagerade sig i livsmedelsfrågan och Emanuel Olsson föreslog att Kungälv skulle avsätta 2 500 kronor till hjälpinsatser och söka lika mycket från staten. Förslaget avslogs. I skriften beskrivs hur de styrande ansåg att det inte fanns någon egentlig fattigdom och därför inte någon verklig nöd i Kungälv.

Det säger ganska mycket om varför människor började organisera sig. Kampen handlade om demokrati och rösträtt, men också om mat på bordet, bättre arbetsvillkor, trygghet och möjligheten för vanliga människor att påverka sina liv.

Det tog tid. Först 1938, 24 år efter att arbetarekommunen bildades, fick Socialdemokraterna majoritet i Kungälvs stadsfullmäktige med 13 av 20 mandat.

När jag läser om allt detta tänker jag på hur lätt det är att ta det vi har i dag för givet. Vi får rösta. Vi får organisera oss. Vi får säga vad vi tycker. Vi får vara med och påverka. Men det kom inte av sig självt.

Det vi tar för givet i dag kämpade någon annan för. Därför tycker jag också att vi har ett ansvar att använda den rätt som människor före oss kämpade så hårt för. Demokrati bygger på att vi deltar, gör våra röster hörda och faktiskt går och röstar.

Du behöver inte tycka som jag. Du behöver inte rösta som jag. Men gå och rösta.

För rösträtten är inte bara en rättighet. Den är också något vi behöver vara rädda om. 🌹

Varför lyssnade jag inte från början?

Jag har känt mig lite hängig i några dagar. Inte direkt sjuk, bara lite sådär ur form och inte riktigt på topp. I dag förstod jag varför. Urinvägsinfektion. Ja, men varför inte?

När jag tänker tillbaka inser jag att kroppen faktiskt försökte tala om för mig att något inte stod rätt till långt innan jag själv fattade det. Det började med att urinen luktade lite konstigt och vad tänkte jag då? Jo, att det kanske var för att jag börjar bli gammal. Alltså, på riktigt. Var kom den tanken ifrån? Inte ”undrar om något är fel?” utan tydligen bestämde min hjärna sig för att det säkert hörde ihop med åldern.

Sedan började det göra ont när jag kissade och ibland blev jag jättekissnödig, men när jag väl gick på toaletten kunde jag nästan inte kissa alls. Ändå fortsatte jag på något sätt att förklara bort det. I dag berättade jag lite skämtsamt för en arbetskamrat att åldern tydligen började göra sig påmind. Hon tyckte inte alls att jag skulle skylla på åldern utan sa åt mig att kontakta vårdcentralen. Vilken tur att jag lyssnade på henne, när jag nu uppenbarligen inte varit särskilt bra på att lyssna på min egen kropp.

Jag kontaktade vårdcentralen och de förstod direkt att jag behövde hjälp. Jag fick en tid omgående och när jag kom dit var jag så kissnödig att jag genast fick en mugg i handen för att lämna urinprov. Och nej, jag hade inte sjåpat mig och det var inte åldern heller. Jag hade urinvägsinfektion. Ungefär 30 minuter senare stod jag där med medicinen i handen och nu är första tabletten tagen.

Det fick mig ändå att fundera över varför vi ibland är så dåliga på att ta kroppens första signaler på allvar. Varför är det så lätt att hitta andra förklaringar? Vi är trötta för att det varit mycket, vi har ont för att vi sovit konstigt och när kroppen plötsligt beter sig annorlunda är det tydligen åldern. Kanske handlar det om att vi är så vana vid att bara köra på. Det finns jobb som ska göras, saker som ska fixas och tider som ska passas. Man har helt enkelt inte tid att bli sjuk och då är det väldigt praktiskt att hitta en annan förklaring.

Men allt är faktiskt inte ålderns fel. Dagens lärdom får därför bli att jag nog behöver bli lite bättre på att lyssna på kroppen och kanske också fortsätta lyssna på kloka arbetskamrater när min egen slutledningsförmåga lämnar en del övrigt att önska.

Framför allt känner jag mig tacksam i dag. Jag kontaktade vårdcentralen, blev lyssnad på, fick en tid direkt, blev undersökt och en halvtimme senare hade jag medicinen jag behövde i handen. Det är lätt att prata om allt som inte fungerar i vården, men i dag tänker jag istället vara glad över det som faktiskt fungerade precis så som man önskar att det ska göra. Vilken tur att vi har en sådan fantastisk vård när vi behöver den.

Och vilken tur att urinvägsinfektion tydligen inte är ännu ett tecken på att jag börjar bli gammal. 😉

När blev det här ett normalt sätt att prata politik?

I dag hade jag egentligen tänkt skriva om något helt annat. Men så såg jag ett inlägg på Facebook av Jesper Eneroth och kände att jag inte riktigt kunde släppa det. I sitt inlägg hade Jesper samlat ett antal kommentarer som skrivits på Facebook av personer som är politiskt engagerade här i Kungälv.

Det som gör mig extra fundersam är sammanhanget. Flera av kommentarerna har skrivits under våra, Socialdemokraternas, inlägg där vi berättar om vår politik och vad vi vill göra i Kungälv. Alltså sådant som borde kunna diskuteras politiskt. Man kan hålla med oss. Man kan tycka att våra förslag är dåliga. Man kan argumentera emot, ställa kritiska frågor och berätta vad man själv vill göra i stället. Det är precis så politisk debatt ska fungera.

Men i stället möts våra politiska inlägg bland annat av kommentarer som:

”När ska folk fatta? Galgbacken!”

”Skjut, gräv, tig.”

”Vidriga som bör stenas till döds!!!”

Jag läste kommentarerna en gång. Sedan en gång till. Det är grova ord. Så grova att jag först tänkte att man nästan inte vill återge dem. Men samtidigt är det kanske just därför vi behöver prata om dem. För om vi slutar reagera, vad händer då? Om ord om galgbackar, skjutningar och människor som ska stenas till döds bara blir ännu en kommentar i Facebookflödet, då har vi flyttat gränsen väldigt långt för vad vi accepterar i det politiska samtalet. Och jag vill inte vänja mig vid det.

Politik måste få vara tuff

Jag tycker inte att politiska debatter ska vara tillrättalagda eller försiktiga. Tvärtom. Vi ska kunna kritisera varandras beslut, säga att någon har fel och ifrågasätta prioriteringar, ekonomi och politiska förslag. Ibland blir vi arga, ibland blir debatten het och ibland kommer vi helt enkelt inte överens. Så måste en demokrati få fungera.

Men vi måste fortfarande ha respekt för varandra. Det finns en väldigt stor skillnad mellan att kritisera någons politiska förslag och att använda ett språk där människor ska hängas, skjutas eller stenas. Det ena är politisk debatt. Det andra är något helt annat.

Vi som ställer upp i ett val har ett särskilt ansvar

Just nu pågår en valrörelse och vi är många som ber Kungälvsborna om deras förtroende. Då tycker jag faktiskt att det följer med ett ansvar. Ett ansvar att behandla varandra med respekt, även när vi tycker helt olika. Vi ska kunna debattera, ifrågasätta och kritisera varandras politik utan att gå till personangrepp, hot eller använda ett språk som inte hör hemma i ett demokratiskt samtal.

För orden spelar roll. Och jag tycker att det ansvaret blir ännu tydligare när man själv är politiskt engagerad och söker väljarnas förtroende. Vi politiker kan inte å ena sidan prata om behovet av ett bättre samtalsklimat och å andra sidan själva bidra till att flytta gränsen för vad som anses acceptabelt. Vi har också ett ansvar för vilken politisk kultur vi tillsammans skapar här i Kungälv.

Jesper ställer en viktig fråga

Jesper inleder sitt Facebookinlägg med frågan: ”Är det verkligen så här vi vill att debatten ska se ut?”

Mitt svar är nej. Verkligen inte.

Jag vill kunna stå bredvid en politisk motståndare på Nytorget och argumentera för helt olika saker. Jag vill kunna säga att jag tycker att den andres politik är fel och få höra precis samma sak tillbaka. Vi kanske till och med blir rejält irriterade på varandra, men vi ska fortfarande kunna möta varandra med respekt. För det är faktiskt en av demokratins styrkor. Vi behöver inte tycka lika, men vi behöver kunna leva tillsammans med att vi tycker olika.

Sedan är det upp till väljarna

Jag tänker inte tala om för någon vad de ska tänka när de ser de här kommentarerna. Men jag tycker att människor ska få se dem. För när vi lägger vår röst väljer vi inte bara mellan olika vallöften och politiska förslag. Vi ger också människor förtroendet att representera oss och vår kommun. Därför spelar det roll hur kandidater och politiska företrädare beter sig även när de inte står i talarstolen. Sociala medier är inte ett undantag.

Så läs gärna Jespers Facebookinlägg. Titta på kommentarerna och bilda dig en egen uppfattning. För mig väcker de en fråga som är större än vilket parti man tänker rösta på:

Vilket politiskt samtal vill vi ha i Kungälv?

Jag vet i alla fall vilket jag vill vara med och bidra till. Ett där vi kan vara väldigt oense och argumentera hårt för det vi tror på, men också ett där vi behandlar varandra med respekt och aldrig glömmer att bakom varje politisk åsikt finns en människa.

Länk till inlägget https://www.facebook.com/share/p/1DcjXQMrmj/?mibextid=wwXIfr

Nu kan du rösta – och du kan också påverka vem som får ditt förtroende

I dag börjar förtidsröstningen!

Nu är vi framme vid den där tiden då alla affischer, debatter, dörrknackningar, samtal och politiska diskussioner faktiskt ska landa i något. Vi väljare ska bestämma vilka vi vill ge vårt förtroende.

För mig är det fortfarande något väldigt stort att vi får göra det. Vi behöver inte tycka lika. Vi behöver inte rösta på samma parti. Men jag hoppas verkligen att så många som möjligt använder sin rösträtt.

Själv kandiderar jag till kommunfullmäktige i Kungälv för Socialdemokraterna och står på plats 6 på vår lista.

Varför gör jag det?

Jag lovar inte att ha alla svar. Det tror jag faktiskt inte att någon politiker kan ha. Men jag lovar att lyssna, vara påläst och försöka sätta Kungälvs bästa först.

I mitt arbete som speciallärare ser jag varje dag hur viktiga de tidiga insatserna är. Det vi gör för barn tidigt kan få betydelse långt fram i livet. Därför vill jag arbeta för ett Kungälv där barn får en bra start och där skolan får rätt förutsättningar.

Men ett samhälle är förstås mycket mer än skola.

Jag vill också att kulturen ska få ta plats och skapa gemenskap. Jag vill att vi ska ha en stark välfärd och samtidigt ta ansvar för kommunens ekonomi. För mig hänger de sakerna ihop. Ska vi kunna utveckla välfärden långsiktigt behöver vi också använda våra gemensamma pengar klokt. Framför allt vill jag arbeta för ett Kungälv där det finns plats för alla.

Och så en sak som ibland glöms bort när vi pratar om valet: Du röstar förstås på ett parti, men du kan också personrösta.

På valsedeln kan du sätta ett kryss framför den kandidat som du särskilt vill ge ditt stöd. Kanske finns det någon du känner. Någon du har hört tala. Någon vars frågor du tycker är viktiga eller någon som du helt enkelt har fått förtroende för. Då kan du kryssa den personen.

Jag hoppas förstås att det finns några som tycker att Ulrica Brogren, plats 6, verkar vara ett bra alternativ. 😉

Men oavsett vem du väljer att kryssa och vilket parti du röstar på är det viktigaste detta:

Använd din rösträtt.

Demokratin fungerar inte av sig själv. Den fungerar när vi deltar. Och från och med i dag behöver du faktiskt inte vänta till valdagen.

När skrattet fastnar lite i halsen

I kväll fick jag möjlighet att vara med på Synskadades Riksförbunds kabaré ”Ge oss lite välfärd” här i Kungälv.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag gick dit. Men det blev en kväll som både bjöd på många skratt och satte igång väldigt många tankar.

Genom små sketcher, berättelser och sånger fick vi ta del av situationer som synskadade faktiskt möter i sin vardag. Kommentarer människor har fått höra. Bemötanden som ibland blev så absurda att man skrattade.

Och vi skrattade. Men samtidigt fanns det ett allvar bakom skratten. För det här var ju inte bara påhittade roliga historier. Bakom humorn fanns erfarenheter av att inte bli bemött som den självständiga människa man är.

Det fick mig att fundera. Hur är det möjligt att vi fortfarande behandlar människor på det sättet?

Hur ofta gör vi saker i all välmening, men utan att faktiskt fråga personen framför oss vad den behöver?

Och hur mycket tar vi som ser för givet?

Under kvällen lyftes tre frågor som Synskadades Riksförbund menar är avgörande för synskadades frihet och självständighet: färdtjänst, ledsagning och rehabilitering.

Det kan låta som tre ganska administrativa ord. Men bakom orden finns något mycket större. Att kunna ta sig till jobbet. Att kunna studera. Att kunna träffa vänner. Att kunna delta i föreningsliv och kultur. Att kunna gå ut och handla. Att kunna vara förälder, kollega, vän och medborgare. Helt enkelt sådant som många av oss andra betraktar som självklart.

En mening i materialet fastnade särskilt hos mig:

”Synskadade ska inte behöva kämpa för självklarheter.”

Nej, det ska man faktiskt inte.

Kanske var det också därför som kvällens avslutande övning kändes så betydelsefull. Efter att först ha fått skratta åt igenkännbara, men allvarliga, situationer fick vi själva prova på en liten del av den osäkerhet som kan uppstå när synen inte längre finns där som stöd.

Vi fick sätta på oss ögonbindel och äta utan att se. Nu ska jag erkänna en sak. Själva ätandet hoppade jag över. Jag hade redan ätit middag och dessutom fått i mig en glass, så jag var helt enkelt proppmätt. När jag hörde de andra försöka äta landgången med ögonbindel på blev jag ganska nöjd med mitt beslut. 😄

Men ögonbindeln åkte på. Och bara det lilla ögonblicket räcker för att man ska börja tänka.

Plötsligt vet jag inte riktigt vad som finns framför mig. Var står saker? Vem sitter var? Vem pratar? Vad händer runt omkring mig?Samtidigt förstärktes hörseln och lukten på ett sätt jag inte riktigt hade väntat mig. Jag lade märke till ljud och dofter mycket tydligare än vanligt, och efter en stund blev det nästan lite för många intryck på en gång. Jag blev faktiskt nästan lite yr.

Det blev en konkret fortsättning på det som kabarén redan hade väckt hos mig: insikten om hur lätt det är att ta sin egen vardag för given. Ögonbindeln gav mig en kort erfarenhet av att inte ha full kontroll över det som annars känns självklart, men den gav mig naturligtvis inte någon verklig förståelse för hur det är att leva med en synnedsättning.

Det gör jag inte. Men den kan ge en liten tankeställare. Och kanske är just det en av de viktigaste sakerna jag tar med mig från kvällen. Vi behöver bli bättre på att lyssna på människor som själva vet hur det är. Inte utgå från vad vi tror att någon behöver. Inte prata över huvudet på någon. Inte automatiskt ta över för att vi tror att vi hjälper.

Fråga. Lyssna. Och framför allt se människan.

Jag gick dit för att se en kabaré. Jag gick därifrån med betydligt fler frågor än när jag kom. Och det är nog ett ganska gott betyg på en kväll.

För ibland behöver vi skratta för att orka prata om det som faktiskt är allvar. Och ibland behöver någon få oss att upptäcka de självklarheter som inte alls är självklara för alla.

Solen skiner och det är 20 dagar kvar

Det är måndag. Solen skiner och när jag tittar i kalendern inser jag att det faktiskt bara är 20 dagar kvar till valdagen. Det låter både ganska länge och väldigt kort på samma gång.

Valrörelsen är i full gång. Valskyltarna står längs vägarna, inlägg delas, dörrar knackas och samtalen blir fler. På onsdag börjar dessutom förtidsröstningen. Då är valet inte längre något som ligger där framme. Då börjar människor faktiskt lägga sina röster.

Och mitt i allt detta pågår förstås livet precis som vanligt.

Det är måndag och jag har varit på jobbet. Elever ska mötas, saker ska planeras och vardagen ska fungera. Sedan finns politiken där på kvällar och helger. Möten, samtal, kommentarer, funderingar och aktiviteter. Ibland undrar man lite hur alla timmar ska räcka till. Men det är också något speciellt med valrörelse.

Jag tycker om mötena med människor. De där samtalen som inte alltid handlar om de stora politiska orden utan om vardagen. Om barnens skola. Om förskolan. Om äldre föräldrar. Om vägen man kör på varje morgon. Om bostaden man inte hittar. Om tryggheten där man bor. Om sådant som fungerar bra och sådant man önskar vore annorlunda.

Det är ju egentligen där politiken börjar. Inte i en debattartikel eller på en valskylt, utan i människors vardag.

Jag tror också att vi politiker behöver påminna oss om det, särskilt nu när tempot ökar. Det är lätt att fastna i vem som sa vad, vem som svarade vem och vilket parti som lovade vad. Men bakom alla politiska diskussioner finns människor som vill veta vad vi faktiskt vill göra och varför.

För mig handlar de kommande 20 dagarna därför inte bara om att försöka få människor att rösta på Socialdemokraterna, även om jag naturligtvis hoppas på det. Det handlar också om att lyssna.

Att prata med människor. Att svara på frågor. Att förklara vad jag och vi tror på. Och ibland också säga: Det där vet jag faktiskt inte, men jag tar reda på det. Om 20 dagar vet vi vad väljarna har sagt.

Fram till dess tänker jag fortsätta göra det jag kan. Jobba, knacka dörr, prata politik, lyssna, diskutera och försöka hinna njuta lite av sensommaren också.

För i dag är det måndag. Solen skiner. Och det är 20 dagar kvar.

Nu kör vi. 🌹

Lena Larsson, när någon äntligen började lyssna

Det finns människor som blir kända tidigt i livet. Som får stå på scener, synas och höras redan som unga. Och så finns det människor som Lena Larsson.

En kvinna från Ytterby som levde större delen av sitt liv långt från rampljuset, men som bar på en kulturskatt som till slut skulle göra henne känd långt utanför Kungälv.

En flicka från Ytterby

Anna Karolina Larsson, som kallades Lena, föddes den 14 juni 1882 i Ytterby utanför Kungälv. Hennes föräldrar Karl August Karlsson och Kristina var småbrukare och familjen fick också inkomster från fiske.

Lena var äldsta dottern och fick tidigt hjälpa till med sina yngre syskon och arbetet på gården. Det påverkade hennes möjlighet att gå i skolan och hon beskrev själv sin skolgång som ojämn. Det säger också något om den tid hon växte upp i. För många flickor var arbete och ansvar i hemmet en självklar del av barndomen.

Men hemma hos familjen fanns också sången. Och Lena lyssnade. Hon lärde sig visor som hade gått från människa till människa och från generation till generation. Det var vallvisor och vaggvisor, kärleksvisor, skillingtrycksvisor och gamla ballader. Hon skrev inte ner allt. Hon mindes.

Ett helt visarkiv i minnet

Åren gick.

Lena gifte sig först när hon var 53 år, 1935, med småbrukaren Gustaf Larsson och flyttade till Gullö på andra sidan Nordre älv. När Gustaf dog 1956 fortsatte hon själv att driva gården. Vid det laget var Lena över 70 år. Man skulle kunna tro att den stora berättelsen om hennes liv nästan var färdig. Men den hade knappt börjat.

År 1957 började hennes sång dokumenteras på allvar. Lena visade sig ha en närmast otrolig repertoar. I material från Svenskt visarkiv anges att 272 visor ur hennes tradition hade spelats in, och när hon senare fick en förteckning över skillingtrycksvisor kunde hon dessutom markera omkring 75 ytterligare visor som hon mindes.

Tänk på det en stund. Hundratals visor. Inte lagrade i en telefon. Inte sökbara på internet. Inte samlade i en pärm på en bokhylla.

De fanns i Lena.

Från Ytterby till radio och television

Plötsligt började andra förstå vilken kunskap den äldre kvinnan från Ytterby faktiskt bar på.

Hennes visor spelades in och hon hördes i radio och syntes i television. Hon kom att räknas tillsammans med Svea Jansson och Ulrika Lindholm som en av de stora svenska kvinnliga traditionsbärarna inom folklig vissång. Och jag tycker att just detta är så spännande.

Lena hade inte plötsligt blivit begåvad när hon var 75 år. Kunskapen hade funnits där hela tiden. Det var omvärlden som till slut började lyssna.

Den sista sången

Lena fortsatte att sjunga långt upp i åren.

Den 20 november 1967 medverkade hon vid en folkmusikafton i Göteborgs konserthus. Där, på scenen, drabbades hon av en hjärtattack och avled. Hon blev 85 år.

Det är ett dramatiskt slut på ett märkligt liv. Kvinnan som under så många år bar sina visor hemma i Ytterby avslutade sitt liv på en av landets stora konsertscener.

Hur många Lena har vi aldrig fått höra?

När jag läser om Lena Larsson fastnar jag egentligen inte främst för att hon blev känd.

Jag fastnar för alla åren innan dess.

För hur lätt det hade varit att hennes kunskap aldrig hade dokumenterats.

Och då kommer den där frågan som jag ofta återkommer till när jag skriver om kvinnorna i Kungälvs historia:

Hur många kvinnors berättelser har vi förlorat därför att ingen frågade?

Hur många kvinnor har kunnat sånger, berättelser, hantverk, läkekonst, traditioner eller andra saker som aldrig skrevs ner?

Historien har ofta berättats genom dem som haft titlar, ämbeten och makt. Och väldigt länge var det framför allt män.

Men historien finns också vid köksbordet. På gården. Vid barns sängar. I arbetet.

Och i sångerna som en människa lär sig av sin mamma, pappa, mormor eller granne och sedan bär med sig genom livet.

Lena Larsson från Ytterby gjorde just det. Hon bar en del av vår historia inom sig. Som tur var började någon lyssna innan det var för sent.

🎵 Lyssna på Lena Larsson
Hör Lena Larsson från Ytterby sjunga den medeltida balladen Den bergtagna, inspelad 1957.

https://svensktvisarkiv.se/medeltida-ballader/inspelningar-och-noter/

Det handlar inte om beslutet

Ibland behövs det faktiskt inte särskilt mycket. En kommentar. Ett beslut. Några meningar. Någon annan kanske inte ens tänker särskilt mycket på det. För den personen är det kanske bara ett praktiskt beslut som ska fattas. Något som ska lösas. Punkt.

Men för den som står på andra sidan kan det landa på ett helt annat sätt. Plötsligt försvinner lusten. Den där känslan av att vilja tänka framåt, komma med idéer, hitta lösningar och göra det där lilla extra kan bytas mot en helt annan känsla: Varför ska jag ens bry mig? Och jag tycker egentligen inte om den känslan.

Jag vill vara en person som ser möjligheter. När något inte fungerar vill jag helst fundera på hur vi kan göra istället. Jag tycker om att tänka några steg framåt, vrida och vända på saker och försöka hitta lösningar.

Men för att man ska orka göra det behöver man känna att man är delaktig.

Det betyder inte att man alltid måste få som man vill. Absolut inte. Ibland fattas beslut som jag inte håller med om och så måste det få vara. Men det är stor skillnad mellan att få vara med i ett resonemang och sedan få ett annat beslut än det man själv önskat, och att bara få veta hur det ska bli.

För mig handlar delaktighet mycket om just det. Att någon frågar: Hur tänker du? Vad ser du för möjligheter? Finns det något vi behöver tänka på innan vi bestämmer oss? Tre ganska enkla frågor. Ibland kanske svaret ändå blir precis detsamma. Men känslan blir en helt annan.

Det märkliga är också hur länge en kommentar eller ett beslut kan stanna kvar. Man säger till sig själv att släppa det. Gå vidare. Tänk framåt.

Ändå ligger det där och skaver. Och plötsligt märker man att tankarna börjar gå åt fel håll. Från hur löser vi det här? till varför ska jag lägga energi på det här?

Det är då jag behöver påminna mig själv om vem jag vill vara. Jag vill inte bli den som slutar komma med idéer. Jag vill inte bli den som rycker på axlarna och tänker att någon annan får lösa det.

Och jag vill definitivt inte låta en annan människas beslut eller kommentar bestämma hur mycket engagemang jag själv ska känna.

Men det betyder inte heller att man alltid bara ska skaka av sig allt och le. Ibland behöver man faktiskt få vara besviken. Ibland behöver man säga att något inte kändes bra.

Och ibland behöver den som fattar beslut förstå att det som ser ut som en liten praktisk fråga från ena hållet kan handla om något betydligt större från det andra.

Det kan handla om att känna sig sedd. Att bli lyssnad på. Att få vara med. För engagemang går inte att besluta fram. Det växer när människor känner att deras tankar, erfarenheter och idéer spelar roll. Och ibland kan det försvinna förvånansvärt fort.

Just nu försöker jag skaka av mig känslan och hitta tillbaka till det där som brukar driva mig: Okej. Hur gör vi det här så bra som möjligt?Men vissa dagar tar den vägen lite längre tid.Och kanske måste det få vara så.

När blev skolan en plats vi måste skydda oss i?

I dag kommer bilderna och nyheterna från Fagersta.

En beväpnad person tog sig in på en skola. Människor skadades, elever inrymdes och polis och räddningstjänst ryckte ut till det som bedömdes som pågående dödligt våld.

Och jag sitter och funderar.

När blev skolan en plats där vi måste vara beredda på det här?

Jag arbetar själv i skolan. För mig ska skolan vara en plats där elever lär sig läsa, skriva och räkna. Där man hittar kompisar, blir osams och sams igen. Där man upptäcker saker man inte visste i går. Där man skrattar, misslyckas, försöker igen och så småningom växer upp.

Skolan ska vara en trygg plats.

Samtidigt ser verkligheten annorlunda ut.

Vi övar på brand. Vi har rutiner för utrymning. Vi behöver veta vem som tar ansvar för eleverna, hur vi räknar in dem och vad vi gör om något allvarligt händer. I dag behöver vi också ha rutiner för inrymning och veta hur vi ska agera vid pågående dödligt våld.

Det känns nästan absurt att skriva de orden tillsammans med ordet skola.

Ändå måste vi göra det.

Och vi måste träna.

Det är egentligen en svår balansgång. Hur tränar man elever på något som är väldigt allvarligt utan att samtidigt göra dem rädda?

Jag tycker att vi måste kunna göra båda delarna. Vi behöver ta säkerheten på största allvar, men själva övningen behöver inte bli skrämmande. Eleverna behöver inte få alla vuxenvärldens otäcka bilder och tankar. De behöver veta vad de ska göra.

Precis som vid en brandövning kan vi träna på att ibland ska vi snabbt och lugnt gå ut. Ibland kan det i stället vara säkrast att stanna kvar inne. Då behöver vi kunna vara tysta, lyssna på de vuxna och göra som de säger.

För de yngre eleverna går det att göra detta konkret och odramatiskt. Vi tränar på att gå tillsammans. Vi tränar på att vara tysta. Vi tränar på att lyssna snabbt på en instruktion. Vi kan till och med göra vissa delar som en lek eller en utmaning.

Men bakom det lättsamma finns ett stort allvar.

Vi vuxna vet varför vi tränar.

Eleverna behöver framför allt känna att de vuxna vet vad de ska göra och kommer att ta hand om dem.

Kanske är det just den tryggheten som är det allra viktigaste vi kan förmedla.

Händelsen i Fagersta väcker samtidigt en större fråga hos mig. Hur har vårt samhälle hamnat här?

Jag tror inte att det finns ett enkelt svar.

Vi vet ännu inte varför dagens gärningsperson gjorde det hen gjorde, och därför tänker jag inte spekulera i det. Men vi kan ändå fundera över samhället omkring oss.

Har våldet blivit mer normaliserat? Har tonen mellan människor blivit hårdare? Är vi tillräckligt bra på att upptäcka människor som håller på att hamna riktigt snett? Finns vuxna där när barn och unga behöver dem? Har skolan, socialtjänsten, vården och andra delar av samhället de resurser som behövs för att kunna reagera innan något har gått alldeles för långt?

Och vilken roll spelar nätet?

Ord, hot och hat kan spridas på några sekunder. Konflikter som förr kanske stannade mellan några få människor kan i dag följa med hem i telefonen och fortsätta dygnet runt.

Jag har inga enkla svar på allt detta.

Men jag tror att vi gör oss själva en otjänst om varje sådan här händelse bara leder till diskussioner om fler lås, högre staket, kameror och säkerhetsrutiner.

Missförstå mig inte. Vi behöver säkerhet. Vi behöver rutiner. När något händer ska skolpersonal veta vad vi ska göra för att skydda våra elever.

Men säkerheten kan inte börja vid skolans ytterdörr.

Den måste börja långt tidigare.

Den börjar när ett litet barn får känna att det hör till. När någon vuxen ser eleven som sitter ensam. När skolan har möjlighet att ge stöd innan problemen blivit enorma. När föräldrar får hjälp när familjen inte fungerar. När samhället reagerar på hot och våld. När människor får hjälp innan desperation, hat eller ilska växer till något som inte längre går att kontrollera.

Det är kanske där min största oro finns.

Att vi håller på att vänja oss.

Ännu en rubrik. Ännu en skola. Ännu en polisinsats. Ännu några människor som skriver att det är fruktansvärt.

Och sedan går vi vidare.

Det får vi inte göra.

För bakom dagens rubriker finns elever som gick till skolan i morse och trodde att det skulle bli en vanlig fredag. Det finns föräldrar som skickade iväg sina barn precis som vilken morgon som helst. Det finns skolpersonal som gick till jobbet för att undervisa och hjälpa unga människor.

Ingen av dem skulle behöva uppleva detta.

Jag vill inte ha ett samhälle där elever lär sig att skolan är en farlig plats. Jag vill ha ett samhälle där skolan fortfarande får vara det den är tänkt att vara. En av de tryggaste platserna i ett barns och en ung människas liv.

Därför måste vi naturligtvis prata om hur vi skyddar våra skolor.

Men vi måste också våga ställa den mycket svårare frågan:

Vad behöver vi göra med samhället utanför skolans dörrar för att människor aldrig ska vilja ta med sig våldet in genom dem?