Alltid lär man sig något
Nu har jag haft min första öroninflammation. Det tog 51 år innan jag åkte på denna sorts av inflammation.
Det hela började troligen med en dunderförskyllning som där efter utmynnade i bihåleinflammation och sedermera en kraftig öroninflammation. Jag har inte varit så ofta sjuk på många, många år.
Men eftersom jag i januari bytte jobb och hamnade i en ny barngrupp så fick jag tilldelat mig nya baskilusker.
Nå ja, öronen började med ett svagt irriterande ont och tryck. Detta övergick i ett kraftigt ont som man inte visste hur man skulle hantera och så till sist sa det klick i örat. Då kom det vätska rinnande ur örat dessutom tycktes ha något slut…
Jag sökte vårdcentralen på fredag och fick medicin som skulle tas tre gånger om dagen.
Nu lät det pip och som en torktumlare med ojämn tvätt i, i mitt huvud. Dessutom hörde jag sämre och när jag pratade lät det i mitt huvud som om jag hade en plåthink över huvudet.
Helgen gick och jag blev inte bättre utan snarare sämre. Hörde allt mindre, febern gick upp och det gjorde fortfarande hiskeligt ont. På måndag gick jag åter till läkaren på vårdcentralen. De skickade mej vidare till Sahlgrenskasjukhuset på öron, näsa hals.
Där var det en läkare som tittade i örat, tog fram en ”dammsugare” och sög rent i båda öronen. Det rasslade och skrapade. Ingen skön känsla alls. Läkaren påstod att det inte skulle göra ont men det gjorde det visst. Kände mej lite obstinat där jag låg med örat i vädret. Läkaren bad mig att säga till nästa gång jag tänkte skrika AJ! Jag lovade att göra mitt bästa. Jösses vad man känner sig liten och framför allt barnslig. Varför får inte vuxna tycka att det gör ont?
Nå väl, domen blev att jag inte var ”sjuk”, lite öroninflammation med hörselbortfall är inget ovanligt. Om inte symtomen var borta inom två månader skulle jag höra av mig. Jag fick även en salva som jag skulle droppa två troppar tre gånger/dag i öronen.
Så nu vet jag att jag inte är sjuk, att jag kan jobba som vanligt. Tur att jag just nu har påsklov!
Att leva i en värld där man inte hör vad som sker runtomkring är en helt ny erfarenhet. Att ständigt ha detta pip och sus i huvudet är tröttsamt och oerhört energikrävande.
Saker som jag uppskattar just nu är att det finns text-tv, att nästan alla program går att få textat är så skönt.
Att vara i ett vakuum är oerhört jobbigt.
Saker som annars görs med en klackspark är nu lite bökigare. Tex. att läsa en bok med stadigt pip och sus i huvudet görs att koncentrationen är svår att hålla. Man hör inte när tvättmaskinen, mikron, mm piper för att de är klara. Det är nästan omöjligt att prata i telefon… jag hör ju inte vad den andre säger så att samtala känns ganska meningslöst.
En annan sak som jag just nu funderar på är hur ger man sig själv två droppar av en salva i örat? Hur tänkte de där?
Nå väl jag hoppas min tillfälliga dövhet försvinner, och att när jag vaknar så är allt som vanligt!
brogrenstankar 