brogrenstankar

Första arbetsdagen – nu börjar det igen!

I dag var det dags. Första arbetsdagen efter semestern.

Det är faktiskt något speciellt med just den dagen. Alla kollegor möts igen efter sommaren och det är skratt, prat och kramar åt alla håll. Ljudnivån när alla samlas är minst sagt hög, men väldigt hjärtlig.

Nu är jag personligen inte särskilt förtjust i det där med att kramas. Tack och lov vet mina arbetskamrater om det, så jag får oftast en klapp på axeln eller armen i stället. Det räcker fullständigt för mig.

Dagen började med gemensam uppstart tillsammans med rektorerna och information om vad som gäller nu i början. Men sedan fick jag äntligen möjlighet att gå in i mina klassrum.

Ja, jag skriver faktiskt klassrum i plural.

Vår förskoleklass kommer att ha tillgång till tre klassrum och tre grupprum. Hur lyxigt är inte det? Klassrummen ligger efter varandra och rummet i mitten ska bli ett rörelse- och lekrum. Jag är så nöjd med den lösningen och ser redan framför mig hur vi kan använda de olika miljöerna på olika sätt.

Och miljöerna behöver verkligen göras i ordning.

Jag har nämligen fått helt nyrenoverade lokaler, vilket är fantastiskt, men det innebär också att allting ska planeras och byggas upp från början. I dag hann jag börja packa upp och rensa bland flera flyttlådor. Och det finns… en del.

Jag har redan hunnit prata med några av våra nya sexåringar som varit inne och tittat.

Deras omdöme?

Det såg rörigt ut.

Och vet ni vad? De har helt rätt.

Just nu är det flyttlådor högt och lågt, saker på golvet och material som väntar på att få sin plats. Men någonstans mitt i allt det där ser jag hur det kommer att bli när det är färdigt.

I morgon får jag förhoppningsvis några hyllor till mittenrummet och då börjar nästa projekt: sortera leksaker och spel.

Jag vill skapa en tydlig struktur där eleverna kan se vad som finns och själva göra val. Tanken är att det ska finnas ett litet smörgåsbord av aktiviteter. Något att bygga med, något att skapa med, spel, lek, rörelse och sådant som väcker nyfikenhet. Det ska vara lätt att hitta, men också lätt att förstå var sakerna ska tillbaka.

För idéer råder det i alla fall ingen brist på.

Kunskapsträdet har också kommit upp på väggen. Nu står det där ganska tomt och väntar. Jag undrar vad som kommer att fylla det under året? Det är faktiskt en ganska härlig tanke. Om några månader hoppas jag att det berättar en hel historia om allt vi har upptäckt, tränat på och lärt oss tillsammans.

Dagen har alltså bestått av möten, trevliga samtal, skratt och väldigt mycket plockande bland gammalt material.

Precis innan jag skulle gå hem tittade jag runt i rummen en sista gång.

Fortfarande flyttlådor.

Fortfarande saker som inte har någon plats.

Fortfarande ganska rörigt.

Så jag gjorde en liten sak innan jag släckte för dagen.

Jag satte blommor i fönstren.

Och plötsligt såg det faktiskt lite trevligare ut.

I morgon fortsätter arbetet med struktur, sortering och organisering. Sakta men säkert ska flyttlådorna försvinna och rummen bli redo för de elever som snart ska fylla dem med lek, nyfikenhet, frågor, skratt och lärande.

Det blir bra det här.

Det känner jag på mig.

Kvinnor som format Kungälv: Drottning Blanka

När jag går längs Kärleksstigen och blickar bort mot Bohus fästning är det lätt att tänka på kungar, soldater, krig och belägringar. Historien har ofta berättats genom männen.

Men kvinnorna då?

Det är precis därför jag vill skriva den här serien. Jag vill lyfta kvinnor som på olika sätt har en koppling till Kungälv och vår historia. Kvinnor som levde under helt andra förutsättningar än vi gör i dag och vars berättelser inte alltid fått lika stort utrymme.

Först ut är Drottning Blanka av Namur.

En 15-årig flicka blir drottning

Blanka föddes omkring 1320 i Namur, i dagens Belgien. Hon var fortfarande bara en ung flicka, omkring 15 år gammal, när hon gifte sig med kung Magnus Eriksson (1335) och blev drottning av Sverige och Norge.

Stanna upp vid den tanken en stund.

15 år.

Tänk på en 15-åring i Kungälv i dag. Hon går kanske i åttan eller nian. Hon funderar på gymnasievalet, träffar kompisar, tränar, spelar datorspel, tittar på TikTok eller ligger hemma i soffan och tycker att mamma och pappa är hopplöst jobbiga. Hon är på väg att bli vuxen, men är fortfarande ett barn.

När Blanka var i den åldern lämnade hon sin familj och sitt hemland för ett liv långt hemifrån. Hon gifte sig med en kung och förväntades ta plats i en värld där äktenskap mellan kungliga familjer hade stor politisk betydelse.

Det är nästan svårt att föreställa sig.

Årtalet 1335 säger egentligen inte särskilt mycket. Men när man inser att Blanka var ungefär lika gammal som en elev som snart ska börja gymnasiet blir hennes historia plötsligt mycket mer verklig.

Från 15-årig brud till mamma

Blanka var omkring 15 år när hon gifte sig, men det dröjde några år innan hon blev mamma. Hon var omkring 19 år gammal när sonen Erik föddes (1339) och omkring 20 år när sonen Håkan föddes (1340). Blanka och Magnus fick sammanlagt fem barn, två söner och tre döttrar. Två av döttrarna dog redan som små.

Även här blir jämförelsen med hur vi lever i dag intressant.

En 19- eller 20-åring i Kungälv i dag har kanske precis gått ut gymnasiet. Någon har börjat arbeta, någon annan pluggar vidare, reser eller funderar fortfarande på vad hon vill göra med sitt liv. En del får förstås barn i den åldern även i dag, men för många ligger familjebildningen längre fram.

För Blanka såg livet annorlunda ut. Vid 20 års ålder hade hon redan lämnat sitt hemland, varit gift i fem år, blivit drottning och fått två barn.

När man räknar i människors ålder i stället för bara i årtal kommer historien väldigt nära.

Från Namur till Bohus

Och här kommer kopplingen till Kungälv.

Det vi i dag kallar Bohus fästning började byggas i början av 1300-talet som en befäst borg. På Blankas tid var det alltså Bohus borg. Under århundradena byggdes och förändrades anläggningen och utvecklades så småningom till den fästning vi känner i dag.

Redan när Blanka gifte sig fick hon en så kallad morgongåva av Magnus. I den ingick bland annat Lödöse och Lindholmens borg. Senare förändrades hennes förläningar och Bohus och Marstrand kom att ingå.

Hennes koppling till vårt område är alltså tydlig.

När vi i dag står på andra sidan älven och ser ruinerna på klippan är det lätt att tänka på Bohus som en plats för soldater, försvar och belägringar.

Men Bohus var också en plats där människor levde och arbetade. Här vistades kungligheter, tjänstefolk och andra människor som fick vardagen att fungera.

Och där fanns naturligtvis också kvinnor.

Vad fick en kvinna bestämma?

Hur mycket politisk makt Blanka själv hade är omdiskuterat. Det tycker jag är viktigt att säga. När vi berättar kvinnors historia behöver vi inte göra dem mäktigare eller mer betydelsefulla än vad källorna visar. Deras liv är värda att berätta om ändå.

Blanka föddes in i en värld där hennes kön och familj bestämde väldigt mycket av vilka möjligheter hon hade. Vem hon gifte sig med var inte bara en fråga om kärlek. För kungliga familjer kunde äktenskap vara en del av politik, makt och allianser.

Jämför det med en 15-årig flicka i Kungälv i dag.

Hon går i skolan. Hon funderar kanske på vilket gymnasium hon ska välja och vad hon vill göra i framtiden. Om några år får hon rösta. Hon kan välja att studera vidare, arbeta, resa, gifta sig eller låta bli. Hon kan engagera sig politiskt och en dag själv sitta i kommunfullmäktige och vara med och fatta beslut om Kungälvs framtid.

Det betyder förstås inte att jämställdheten är färdig eller att alla flickor och kvinnor i dag har samma möjligheter. Men skillnaden mot Blankas tid är enorm.

Och den skillnaden har inte uppstått av sig själv.

Ett liv som blev kort

Blanka blev inte gammal med våra mått mätt. Hon dog omkring 43 år gammal (1363). Exakt vad hon dog av vet vi inte.

43 år.

I dag är det en ålder då många befinner sig mitt i arbetslivet. Man kanske har barn hemma, funderar på nästa steg i karriären, skjutsar till träningar, planerar semester och räknar med att ha många år framför sig.

För Blanka var livet redan slut.

Hon hade under sitt relativt korta liv hunnit gå från en 15-årig flicka långt hemifrån till drottning och mamma till fem barn.

Historia handlar också om oss

För mig som S-kvinna blir hennes historia en påminnelse om varför jämställdhet fortfarande är en viktig fråga.

Rättigheter som vi i dag betraktar som självklara har människor före oss kämpat för. Kvinnor har fått kämpa för rätten till utbildning, arbete, ekonomisk självständighet och politiskt inflytande.

Därför tycker jag också att det är viktigt att vi berättar kvinnornas historia.

Nästa gång jag går längs Kärleksstigen och tittar bort mot Bohus fästning kommer jag fortfarande att tänka på alla krig, kungar och belägringar som platsen varit med om.

Men jag kommer också att tänka på en flicka som lämnade sitt hem i Namur.

En flicka som bara var omkring 15 år gammal.

Ungefär lika gammal som en niondeklassare i Kungälv i dag.

Hon hette Blanka.

Lite fakta om Drottning Blanka

Namn: Blanka av Namur, även Blanche de Namur

Född: omkring 1320 i Namur, i dagens Belgien

Gift: omkring 15 år gammal (1335) med Magnus Eriksson

Barn: Fem barn, två söner och tre döttrar. Hon var omkring 19 år när sonen Erik föddes och omkring 20 år när Håkan föddes.

Drottning av: Sverige och Norge

Kungälvskopplingen: Blanka hade en tydlig koppling till Bohus och området kring Göta älv. Bohus kom senare att ingå bland hennes förläningar.

Borg eller fästning? På Blankas tid talar vi om Bohus borg. Anläggningen förändrades och byggdes ut under århundradena och utvecklades till den Bohus fästning vi känner i dag.

Död: omkring 43 år gammal (1363)

Kuriosa: Många förknippar Drottning Blanka med ”Rida, rida ranka”. Kopplingen mellan henne och barnramsan är dock en senare berättelse och är inte historiskt belagd.

Var är alla kvinnorna?

Jag har funderat en hel del på kvinnor den senaste tiden. På vår plats i samhället, på vår plats i historien och kanske framför allt på hur mycket plats vi faktiskt får och tar.
För handen på hjärtat: det är inte alltid så enkelt att vara kvinna.

Vi har under lång tid fått lära oss att förhålla oss till en värld där mycket formats av män. Språket, makten, strukturerna och bilden av hur en ledare ska vara har ofta haft mannen som norm. Kvinnor som tar plats kan fortfarande beskrivas som besvärliga, högljudda eller för mycket på ett sätt som jag inte alltid tror att män gör.

Men vi behöver också våga titta på oss själva.
För hur bra är vi kvinnor egentligen på att lyfta varandra?
Jag skulle vilja svara: jättebra!
Men handen på hjärtat – det är vi nog inte alltid.
Vi jämför oss, bedömer varandra och ibland är vi kanske till och med snabbare på att hitta fel hos en annan kvinna än på att säga: Vad bra du gjorde det där! Jag ser dig. Fortsätt!
Och det är synd.

För om vi vill att kvinnor ska få mer plats måste vi också hjälpa varandra att ta den platsen. Vi behöver prata om varandras styrkor, uppmuntra varandra och våga stå bredvid en annan kvinna som lyckas utan att känna att hennes framgång på något sätt gör oss själva mindre.
Kanske är det därför jag också har börjat fundera över kvinnorna som levt här före oss.

Jag bor i Kungälv, en plats full av historia. Vi har vår mäktiga fästning, gamla byggnader, gator och platser som berättar om människor som levt här långt före oss.
Men vilka kvinnor minns vi?
Vilka var de?
Vad gjorde de?
Och varför pratar vi så lite om dem?

När jag började fundera insåg jag att det finns kvinnor med spännande berättelser och starka kopplingar till Kungälv som åtminstone jag visste alldeles för lite om.
Därför tänker jag göra något åt det.

I morgon, söndag, börjar jag en liten serie här på bloggen där jag lyfter några av de kvinnor som på olika sätt har satt avtryck i Kungälvs historia.

Den första kvinnan levde för väldigt, väldigt länge sedan. Hon är sedan länge borta, men hon är definitivt värd att minnas.
Och det speciella är att platsen där hon faktiskt bodde under en del av sitt liv fortfarande finns kvar.
Jag ser den nästan varje dag.
Bohus fästning.
I morgon berättar jag om henne.

För kanske är ett sätt att ge kvinnor större plats i framtiden att också börja ge dem den plats de förtjänar i vår historia.

Juicefasta, en strålande idé… i teorin

Under sommaren har jag flera gånger fått upp information om juicefasta. Ni vet hur det är. Man tittar på något en gång och plötsligt verkar hela internet vara övertygat om att just detta är vad man behöver.

Och någonstans i bakhuvudet mindes jag att jag faktiskt gjort juicefasta för många år sedan. Då tyckte jag att det kändes riktigt bra. Jag minns det nästan som att jag kände mig pigg, fräsch och lätt i kroppen.

Så jag tänkte: Varför inte?

På måndag börjar jobbet igen och vad kunde väl passa bättre än att avsluta sommaren med en liten tredagarskur? Starta om systemet. Komma tillbaka till jobbet pigg och full av energi.

Sagt och gjort. Jag beställde ett kit för tre dagar, dessutom varianten för nybörjare. Det lät ju tryggt.

I går kom leveransen. Tre dagar. Sex flaskor per dag med olika smaker. Bara att följa instruktionerna.

I morse började jag.

Och nu, när första dagen snart är avklarad, kan jag konstatera en sak:

Det här var verkligen inte my cup of tea. Eller juice.

Hungrig har jag faktiskt inte varit. Det är nästan det märkligaste av allt. Däremot har jag haft en FRUKTANSVÄRD huvudvärk.

Alltså verkligen:

Aj. Aj. AJ!

Och så har vi ju det där lilla problemet med själva juicerna.

De är helt enkelt inte särskilt goda – enligt mina smaklökar i alla fall. När man ska leva på sex flaskor om dagen hade det varit en klar fördel om man åtminstone längtade lite efter nästa flaska. Här har det snarare varit:

”Jaha… då var det dags för den där igen.”

Så nu sitter jag här efter nästan en hel dag och funderar över min lysande plan.

Tre dagar skulle det bli.

Jag tror det blir en.

Och vet ni vad? Det känns faktiskt helt okej.

Ibland testar man något och känner: Japp, det här passar mig.

Andra gånger testar man något och tänker:

Nej tack. Jag har fått tillräckligt med information nu.

Så i morgon tror jag att juicebaren Brogren stänger för säsongen och jag återgår till vanlig mat igen.

Det gamla minnet av hur härligt det var att juicefasta får helt enkelt stanna där det hör hemma i det förflutna.

Men jag testade i alla fall!

Och just nu känns tanken på en helt vanlig frukost i morgon ungefär lika lockande som en hotellfrukost på ett femstjärnigt hotell.

Dagens lärdom: Bara för att något fungerade för många år sedan betyder det inte att kroppen eller smaklökarna fortfarande tycker att det är en strålande idé.

Lycka behöver inte vara mer komplicerad än en promenad runt Surtesjön

I dag blev det en sådan där dag som påminner mig om att de bästa stunderna i livet oftast är de allra enklaste.

Jag, Björn, hans syster Katarina och hennes sambo Patrik packade ner kaffe och mackor och åkte till Surtesjön för en promenad. Inga stora planer. Inga måsten. Bara en härlig dag tillsammans.

Promenadslingan var lätt att hitta och skyltningen runt sjön gjorde det enkelt att följa vägen. Det är verkligen uppskattat när man kan njuta av naturen utan att behöva fundera på om man gått rätt.

Vädret bjöd på både blåst och småregn om vartannat, men det gjorde faktiskt inte så mycket. Stigen gick mestadels genom skogen där träden gav ett skönt skydd, och naturen var helt underbar. Det var så rofyllt att gå mellan träden och bara njuta av omgivningarna. Ibland behöver man inte strålande solsken för att få en riktigt fin naturupplevelse.

Sixten var förstås med. Han tog sitt uppdrag som badhund på största allvar och hann med att bada inte bara en, utan två gånger. Det spelade ingen roll att vi försökte gå vidare – hittade han vatten så var det självklart att hoppa i. Lyckligare hund får man leta efter.

Men dagens största glädje var faktiskt något helt annat.

Sixten är tyvärr åksjuk och nästan varje bilresa brukar sluta med att den stackaren kräks. Därför var det en extra stor lättnad när vi kom fram… utan några missöden.

Och vet ni vad?

Inte på vägen hem heller!

Jag tror nästan att vi firade det lika mycket som den fina promenaden.

Det är märkligt hur små saker kan göra en så glad. En kopp kaffe ute i naturen, en god macka, trevligt sällskap, en badglad hund och en bilresa utan kräkpåse.

Ibland behöver inte en perfekt dag innehålla mer än så.

Och just sådana dagar hoppas jag att det blir många fler av.

Har någon sett mitt viktiga mejl?

Jag tror att jag börjar bli allergisk mot ljudet av en ny mejlnotis.

Pling!

“20 % rabatt bara idag!”

Pling!

“Du glömde något i din varukorg.”

Pling!

“Vi saknar dig.”

Jaha… tack för omtanken.

Varje dag öppnar jag inkorgen med förhoppningen att snabbt kunna läsa det som faktiskt är viktigt. Men innan jag kommer dit ska jag ta mig igenom en djungel av erbjudanden, kampanjer, nyhetsbrev och reklam från företag som jag knappt kommer ihåg att jag handlat hos.

Och ja… handen på hjärtat. Jag får faktiskt skylla mig själv lite också.

Jag handlar en del på nätet. När man ska betala fyller man i sin mejladress, och någonstans längst ner finns den där lilla rutan som nästan alltid redan är ikryssad.

“Ja tack, jag vill gärna få erbjudanden, nyheter och inspiration.”

Inspiration? Jag ville ju bara köpa ett par skor!

Och naturligtvis glömmer jag att avmarkera den där lilla rutan. Sedan börjar det.

Plötsligt får jag mejl om allt möjligt. Samma företag tycker tydligen att om jag en gång köpt en stekpanna så vill jag nog veta allt om deras kastruller, stekspadar och höstkampanjer de kommande tio åren.

Det värsta är inte ens reklamen. Det värsta är tiden.

Man sitter där och raderar. Och raderar. Och raderar lite till. Samtidigt försöker man inte missa det där mejlet från jobbet, kommunen, vården eller någon annan som faktiskt vill säga något viktigt.

Ibland funderar jag på om man borde ha två mejladresser. En “fin” adress där bara viktiga saker får komma och en annan som får ta emot alla köp, erbjudanden och reklam. Frågan är bara om det verkligen skulle fungera… eller om jag till slut ändå skulle behöva läsa båda.

Kanske är det bara jag som har det så här?

Eller sitter ni också och rensar inkorgen varje dag och undrar varför ni får reklam för något ni köpte för tre år sedan?

Jag är faktiskt nyfiken.

Hur gör ni för att hålla ordning på alla mejl? Har ni hittat ett smart system, eller har ni precis som jag, accepterat att inkorgen ibland känns som ett heltidsjobb?

Vänskap har ingen åldersgräns

Det sägs att det är lättast att skaffa vänner när man är barn. Jag tror faktiskt inte att det stämmer. Visst, det krävs kanske lite mer envishet när man blir vuxen… och i mitt fall ganska mycket envishet.

Jag och Anna lärde känna varandra när vi läste till förskollärare. Vi tog examen 2008, så det har hunnit bli en hel del år tillsammans. Eller ja… “tillsammans” är kanske fel ord, för vi bor ganska långt ifrån varandra. Den där spontana frågan “ska vi ta en kaffe?” fungerar inte riktigt när det är många mil emellan.

Men vi har hittat vårt eget sätt.

På morgonen kan det komma ett meddelande. Från mig står det bara: “Går.” Från Anna står det: “I bilen.

Det är allt.

Två ord som egentligen betyder: “Har du tid? Ska vi prata?”

Och sedan ringer någon av oss.

Vad pratar vi om? Ja… vad pratar vi inte om?

Under alla dessa år har vi avhandlat familjeliv, relationer, barn, jobb, politik, samhället, glädjeämnen, bekymmer och allt däremellan. Vi har löst världens problem flera gånger om – även om världen av någon märklig anledning inte alltid verkar ha lyssnat på oss.

Vi har stöttat varandra genom motgångar, skrattat tills tårarna runnit och ibland fått säga de där orden som bara en riktig vän kan säga:

“Nu får du faktiskt ge dig.”

Det fina är att man vet att de orden kommer av omtanke.

Anna brukar skratta när hon berättar att hon tyckte att jag var lite jobbig när vi pluggade tillsammans. Själv hade jag redan bestämt mig.

Den här människan ska jag bli vän med.

Och eftersom jag är ganska envis… gav hon till slut upp.

Tur för mig.

För idag kan jag inte tänka mig hur livet hade sett ut utan alla våra telefonsamtal, alla kloka råd och alla gånger vi funnits där för varandra.

Idag var dessutom en alldeles speciell dag.

Vi sågs. På riktigt.

Vi möttes i Ljungskile och tog en halvdag tillsammans. Vi promenerade längs havet, satte oss på en solvarm stenhäll och pratade, åt en fantastisk lunch på Laxbutiken och avslutade förstås med en jättestor glass. Precis som det ska vara.

Samtalen handlade om allt från samhällsfrågor till höstens arbete. Vi pratade undervisning, planering och elever. Trots att vi arbetar med olika åldrar lär vi oss fortfarande massor av varandra. Det är nog en av de saker jag uppskattar mest – att vänskap också kan få oss att fortsätta utvecklas.

När vi sa hej då pratade vi redan om nästa gång. För det är väl ändå det finaste med riktiga vänner. Man behöver inte ses varje vecka. Man behöver inte prata varje dag. Men man vet att den andra finns där.

Jag tror att vänskap är en av livets allra finaste gåvor. Den spelar ingen roll om den börjar på förskolan, på jobbet, under en utbildning eller när man är pensionär. Den viktiga frågan är inte när man hittar en vän. Det viktiga är att man vågar öppna dörren när vänskapen knackar på. Och ibland… krävs det bara en envis person som vägrar ge upp.

Tack, Anna, för att du till slut lät mig bli din vän.

Varför kan man inte bara få sova en hel natt?

Jag börjar faktiskt undra vad som hände med den där fantastiska uppfinningen som kallas en hel natts sömn. Finns den ens kvar?

Först vaknar man för att man behöver gå på toaletten. Inte för att man är särskilt kissnödig, utan precis lagom mycket för att hjärnan ska tänka:
“Nu är det nog bäst att vakna helt.”

Och om inte det räcker så kommer nästa överraskning… en härlig (läs: fullständigt onödig) vallning. Ni som vet, ni vet. Plötsligt känns det som om någon vridit upp elementet till bastunivå mitt i natten.

Jag har till och med skaffat olika täcken. Ett svalt täcke för vallningarna och ett lite varmare. Problemet? När vallningen väl är över fryser jag istället! Då ligger jag där och försöker byta täcke utan att vakna ännu mer. Det känns nästan som ett nattligt OS i täckesbyte.

När allt det där väl är avklarat tänker man:
“Nu ska jag bara somna om.”

Jodå… eller hur.

För då kliver hjärnan in och börjar sitt nattpass.

“Vilken runda ska jag springa i morgon? Den långa eller den korta?”

“Hur ska jag lägga upp undervisningen under höstterminen så att eleverna får den bästa starten?”

“Vad är det jag absolut inte får glömma innan skolstart?”

“I morgon ska jag tvätta… hur gör jag det smartast så att allt hinner torka?”

“Nu behöver nog rabatten rensas också…”

Och innan jag vet ordet av har jag planerat halva veckan, klockan tre på natten.

Jag har faktiskt försökt träna på att tänka på… ingenting.

Men hur gör man det egentligen?

För då tänker jag ju:
“Nu får jag inte tänka.”

Och vips tänker jag på att jag inte ska tänka.

Till slut ligger man där och funderar på hur många timmar det är kvar tills klockan ringer. När man äntligen somnar känns det nästan som om alarmet redan har bestämt sig för att börja pipa.

Om någon sitter inne med hemligheten bakom en hel natts ostörd sömn får ni gärna dela med er.

Tills dess fortsätter jag mitt nattliga äventyr med toalettbesök, täckesbyten, vallningar och en hjärna som tydligen tycker att klockan tre på natten är den perfekta tiden för veckoplanering.

Fast en sak är ändå säker…

När morgonkaffet kommer smakar det ovanligt gott. ☕

Kan vi inte bara vara lite snällare?

Politik är faktiskt roligt. Ja, oftast i alla fall.

Jag får energi av att träffa människor, knacka dörr, diskutera framtiden och försöka göra Kungälv och Sverige lite bättre. Det är därför jag håller på med politik. Ingen tvingar mig, jag gör det för att jag tror att det går att påverka.

Men nu när valrörelsen drar igång känner jag också en liten klump i magen.

Det känns som om sociala medier fylls av inlägg om hur dåliga de andra partierna är. Ibland undrar jag om vissa ens hinner berätta vad de själva vill innan de hunnit kritisera någon annan.

Själv är jag mycket mer nyfiken på vad partierna faktiskt vill göra. Hur vill de förbättra skolan? Äldreomsorgen? Kulturen? Tryggheten? Ekonomin? Det är ju det jag vill veta innan jag lägger min röst.

Jag önskar verkligen att vi kunde ha en valrörelse där vi kan vara oense, men ändå trevliga mot varandra. Där vi argumenterar med fakta och idéer i stället för att försöka göra människor rädda.

Kanske är jag naiv. Men jag tänker ändå försöka hålla fast vid mina värderingar. Jag kommer att fortsätta prata om det jag tror på, lyssna på människor och försöka bemöta även dem som tycker helt annorlunda med respekt. För om ingen börjar, vem ska då göra det?

Sedan ska jag erkänna en sak.

Jag blir faktiskt orolig när jag tänker på vilken riktning Sverige kan ta. Jag vill ha ett samhälle där vi hjälper varandra när livet krånglar. För handen på hjärtat vem vet vad som händer i morgon?

I dag kanske du har ett bra jobb, en god ekonomi och livet flyter på. Men en sjukdom, en olycka eller en uppsägning kan förändra mycket på väldigt kort tid. Då hoppas jag att det finns ett samhälle som fångar upp människor inte ett som pekar finger.

En del kallar det ett bidragssamhälle. Jag kallar det medmänsklighet.

Jag tycker att den som tjänar mer också kan bidra lite mer. Inte för att straffas för att man lyckats, utan för att vi tillsammans ska ha råd med bra skolor, en trygg äldreomsorg, sjukvård när vi behöver den och ett skyddsnät när livet inte blir som vi tänkt oss.

Det är den sortens samhälle jag vill leva i. Ett samhälle där vi inte bara frågar: “Vad får jag?” utan också: “Vad kan vi göra tillsammans?”

Nåväl… nu var det dagens funderingar från mig.

I morgon knackar jag säkert på någon ny dörr, dricker lite för mycket kaffe och fortsätter tro att vänlighet faktiskt kan smitta.

Och vet ni…

Jag hoppas nästan att den smittan blir årets starkaste valrörelse.

När barnbarnet skickar sms…

I dag måste jag bara berätta om vårt barnbarn Otto. Han föddes den 10 mars och är redan en liten personlighet.

I eftermiddag plingade det till i telefonen. Meddelandet löd:

“Hej! Otto undrade vad ni skulle äta i dag? Kram.”

Jag och Björn tittade på varandra och tänkte att det där var ju en ganska tydlig hint. När barnbarnet hör av sig och undrar vad som står på menyn finns det egentligen bara ett alternativ. Fram med grillen!

Jag ringde Isabella och sa:
– Hälsa Otto att det blir grillat. Om han vill får ni gärna komma hit och smaka.

Svaret blev ja, och plötsligt förvandlades en helt vanlig eftermiddag till en spontan grillkväll. Det är faktiskt ofta de oplanerade stunderna som blir de allra bästa.

Nu ska väl sanningen fram. Otto fick inte direkt hugga in på grillspetten. Han fick nöja sig med bröstmjölk. Men vem vet… kanske hade den fått en liten antydan av grillkväll ändå? Lite rökig eftersmak, kanske?

Det bästa var ändå att få mysa, skratta och umgås en stund extra. De där ögonblicken går inte att planera, de bara händer. Och det är nog precis därför de blir så värdefulla.

Fast en sak funderar jag fortfarande på…

Hur kan en liten kille som bara är några månader gammal redan ha lärt sig att skicka sms för att kolla vad mormor och morfar ska äta?

Tänk vad barn utvecklas snabbt nuförtiden! 😂❤️