Vad är egentligen Tolkförmedling Väst?

Dagens blogg får handla om något som jag har fått lite frågor om på sistone. Vad är egentligen Tolkförmedling Väst och vad gör man där?

Jag sitter som Kungälvs representant i direktionen för Tolkförmedling Väst. Det låter kanske inte som det mest självklara politiska uppdraget, och jag kan förstå att man undrar vad det egentligen innebär.

Tolkförmedling Väst är ett kommunalförbund där Västra Götalandsregionen och ett stort antal kommuner, däribland Kungälv, är medlemmar. Uppdraget är framför allt att se till att medlemsorganisationerna har tillgång till professionella språktolkar när det behövs.

Och det behövs på betydligt fler ställen än man kanske först tänker på.

Sjukvården är förstås en stor användare av tolkar, men tolkar behövs också inom exempelvis socialtjänsten, skolan och andra kommunala verksamheter. Just skolan ligger förstås lite extra nära mig eftersom jag själv arbetar där.

Vi kan till exempel behöva tolk i kontakten med vårdnadshavare, vid utvecklingssamtal eller andra viktiga samtal kring ett barn. Som lärare behöver jag veta att det jag säger verkligen blir förstått. Men lika viktigt är det åt andra hållet. Vårdnadshavaren ska kunna ställa sina frågor, berätta och uttrycka sina tankar utan att språket står i vägen.

Det handlar alltså inte bara om att översätta ord. Det handlar om möjligheten att förstå och bli förstådd.

När man hör ordet tolkförmedling kanske man föreställer sig ett kontor där någon sitter och ringer runt efter en lämplig tolk. Men verksamheten är betydligt större än så. Tolkförmedling Väst förmedlar väldigt många uppdrag på en mängd olika språk. Tolken kan finnas med på plats, men många uppdrag genomförs också på distans via ljud eller bild. Dessutom arbetar verksamheten med översättningar.

Bakom allt detta finns förmedling, teknik, kvalitetssäkring, rekrytering och utbildning av tolkar. Det är en verksamhet som de flesta av oss kanske inte tänker särskilt mycket på förrän den dag vi behöver den.

Men vad gör då vi politiker i direktionen?

Nej, vi sitter förstås inte och bestämmer vilken tolk som ska skickas till vilket uppdrag. Vårt uppdrag handlar om den övergripande styrningen. Det innebär bland annat ekonomi, mål och uppföljning, men vi pratar också mycket om visioner, utveckling och framtid.

Och där tycker jag att det blir riktigt intressant.

Hur ser framtidens tolkförmedling ut? Behoven i samhället förändras, allt fler uppdrag kan genomföras på distans och den tekniska utvecklingen går snabbt. AI har också börjat göra entré inom området.

Samtidigt finns det viktiga frågor att fundera vidare på. Hur säkerställer vi kvaliteten? Hur ser vi till att det finns utbildade och kvalificerade tolkar? När fungerar tekniska lösningar och när behövs den mänskliga tolken? Och hur använder vi resurserna på ett klokt sätt?

För min egen del blir uppdraget lite speciellt eftersom två av mina världar möts. I ena stunden sitter jag som politiker och diskuterar verksamhet, utveckling och framtidsfrågor. I den andra står jag i klassrummet och kan se den praktiska betydelsen av att en skola faktiskt kan få tillgång till en tolk när kommunikationen med ett hem kräver det.

Det tycker jag också säger något om hur mycket som pågår i våra kommuner och regionen utan att vi alltid tänker på det. Vissa verksamheter märker vi knappt av förrän vi själva behöver dem.

Tolkförmedling Väst kanske inte är det som diskuteras mest runt fikabordet. Men bakom namnet finns egentligen något väldigt grundläggande och viktigt:

Att människor ska kunna prata med varandra, förstå varandra och få möjlighet att göra sin egen röst hörd.

68 kryss och ett stort tack

Nu är personrösterna äntligen registrerade och det går att se hur många kryss kandidaterna har fått. Och självklart har jag varit inne och tittat.

68.

68 personer har valt att sätta ett kryss just vid mitt namn. Det känns faktiskt helt otroligt! Att så många människor har velat ge just mig sitt personliga stöd gör mig både glad, stolt och väldigt tacksam.

Tack – verkligen, stort tack!

Mina 68 personkryss placerar mig på fjärde plats bland Socialdemokraternas kandidater i Kungälv när det gäller antal personröster. Det är förstås fantastiskt roligt, men framför allt känns det som ett förtroende som jag vill förvalta på bästa sätt.

Jag vill fortsätta arbeta för det jag tror på, alla människors lika värde, jämlikhet, rättvisa, solidaritet och gemenskap.

Barnen och deras uppväxtvillkor ligger mig förstås extra varmt om hjärtat. Jag vill att alla barn i Kungälv ska få bästa möjliga förutsättningar, i förskolan, i skolan och vidare genom livet. Vilka förutsättningar man har med sig från början ska inte behöva avgöra vilka möjligheter man får.

Politik handlar förstås om olika åsikter. Vi tycker olika om vad som ska prioriteras, hur våra gemensamma resurser ska användas och vilken väg som är bäst framåt. Men jag tror faktiskt att de allra flesta som engagerar sig politiskt gör det för att de vill göra Kungälv bättre.

Och så finns det ett ord som återkommer i mycket av det jag tror på: tillsammans. Ingen går väl in i politiken och funderar på hur man ska göra kommunen sämre? Vi vill Kungälvs bästa – vi har bara olika idéer om vägen dit.

Därför tycker jag också att vi måste kunna tycka olika utan att smutskasta varandra. Vi behöver kunna lyssna, diskutera och ibland kompromissa. I slutänden har vi ett gemensamt ansvar för kommunen och människorna som bor här.

Men vad händer nu då?

Valet är över och personrösterna är räknade, men det betyder inte att allt är klart. Nu återstår arbetet med den slutliga mandatfördelningen och därefter frågan om hur kommunen ska styras och vilka partier som kan och vill samarbeta.

Hur det kommer att se ut vet jag faktiskt inte. Det arbetet ligger hos vår förhandlingsgrupp, så även jag får vänta och se var förhandlingarna landar.

När den delen är klar börjar nästa pussel. Vilka uppdrag får de olika partierna och vilka personer ska sedan ha dem?

Hos oss får man önska vilka uppdrag man är intresserad av. Därefter arbetar valberedningen fram förslag och till sist fattar medlemmarna beslut. Så det är fortfarande några steg kvar innan jag vet vad jag kommer att göra politiskt under nästa mandatperiod.

Och då kanske det passar att berätta lite om vad jag faktiskt gör politiskt i dag.

Jag sitter i kommunfullmäktige och är också gruppledare för Socialdemokraternas fullmäktigegrupp. Genom rollen som gruppledare sitter jag även i Demokratiberedningen.

Jag är dessutom ordförande i Beredningen för lärande och kultur, ett uppdrag som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Genom det uppdraget sitter jag också med i Funktionshinderrådet och Kulturrådet. Där finns representanter från olika föreningar med koppling till respektive område. För mig är det en viktig del av uppdraget – att få lyssna på deras erfarenheter, kunskaper och perspektiv och föra en dialog kring de frågor som berör dem.

Under mandatperioden har också mitt intresse för kultur vuxit allt mer. Inte minst har mitt hjärta börjat slå lite extra för Kungälvs lokala historia. Det finns så många människor, platser och berättelser som har format den kommun vi lever i i dag. Ju mer jag lär mig, desto mer vill jag veta.

Och så sitter jag i Tolkförmedlingens direktion. Det är ett helt annat område, men ett väldigt spännande uppdrag där jag har fått lära mig mycket om tolkarnas arbete och vilken betydelse det har att människor kan förstå och göra sig förstådda.

Vad som väntar nästa mandatperiod vet jag alltså inte ännu. Jag vet att jag kommer att sitta i kommunfullmäktige och jag hoppas förstås att jag också får andra uppdrag där jag kan fortsätta bidra med mina erfarenheter och engagera mig i de frågor som betyder mycket för mig.

Vi får helt enkelt vänta och se. Men just i kväll tänker jag faktiskt stanna lite vid de där 68 kryssen. För bakom varje kryss finns en människa. Någon som stod där med valsedeln och valde att sätta sitt kryss vid just mitt namn. Det är en väldigt speciell känsla.

Så till er 68, och till alla andra som har stöttat, uppmuntrat, diskuterat, frågat och engagerat er:

Tack för förtroendet.

Jag ska göra mitt bästa för att förvalta det. Och oavsett vilka uppdrag som väntar framöver fortsätter jag att tro på samma sak:

Alla kan något. Tillsammans kan vi ännu mer.

Det luktar höst

Dagens blogg tänkte jag faktiskt skulle handla om hösten. För det händer någonting med dagarna när hösten kommer. Och ärligt talat, finns det egentligen något bättre än höstväder?

Morgnarna blir sådär härligt krispiga. I morse när jag gick ut, ungefär kvart i fem, var det alldeles stjärnklart. Mängder med stjärnor på himlen och den där klara, kyliga luften som nästan bara finns så här års. Det var helt fantastiskt.

Men hösten är ju inte bara något man ser. Visst ser man hur löven börjar gulna och hur det gröna sakta byts mot gult, orange och rött, men man känner också hösten. Och framför allt luktar den. Går man i skogen så luktar det fuktig mark, löv och svamp. Jag tycker att det är lite häftigt att man faktiskt nästan kan känna på lukten vilken årstid det är.

Sedan har vi förstås det där med temperaturen. På morgonen är det kallt, mitt på dagen kan det bli riktigt varmt och skönt och framåt kvällen blir det kyligt igen. Det gör ju det här med kläder lite småkrångligt så här i början av hösten. Vad ska man egentligen ta på sig?

Och eleverna ska vi inte ens prata om. De slänger gärna av sig allt och skulle förmodligen gå omkring i kortärmat och kortbyxor fortfarande om de fick bestämma själva. Där har fröken Ulrica blivit lite barsk. När vi går ut på vår första rast vid niotiden är det fortfarande kyligt, fuktigt och blött i gräset. Då kan man faktiskt inte springa ut hur lättklädd som helst. Det får man allt tänka på, även om man är sex år och själv är helt övertygad om att det är sommar.

Men hösten är i alla fall den årstid som jag trivs allra, allra bäst med. Jag älskar att ta långa promenader i skogen och höra hur vinden rör sig genom träden och löven prasslar. Ibland är det så tyst att man nästan kan höra när ett löv faller till marken. Och så alla dofter. Det är något speciellt med den där blandningen av fuktig jord, löv och svamp.

Jag tycker också om att se djuren så här års. De ungar som föddes under våren och sommaren har vuxit till sig och börjat utforska världen mer på egen hand. Det är fantastiskt att få syn på dem och bara stanna upp en stund och titta.

Kanske är det just det som gör att jag tycker så mycket om hösten. Den går liksom inte obemärkt förbi. Den syns i färgerna, hörs i löven, känns i den kyliga morgonluften och luktar i skogen.

Så ja, jag är nog en riktig höstmänniska. Ge mig en krispig morgon, en stjärnklar himmel och en lång promenad bland prasslande löv så är jag faktiskt ganska nöjd med livet.

Och att man sedan aldrig riktigt vet vilken jacka man ska ta på sig, det får väl helt enkelt höra hösten till.

Varför steg jag upp just idag?

Nu är det kväll igen. Klockan närmar sig kvart i tio och helt plötsligt sitter jag här och undrar:

Vart tog den här dagen vägen?

Och kanske framför allt – vad har jag egentligen gjort idag?

Jag vet ju att jag har varit på jobbet. En hel arbetsdag dessutom. Och efter jobbet blev det två möten på kvällen. Så timmarna har definitivt varit fyllda. Det har säkert hänt massor. Jag har pratat med människor, löst saker, fattat beslut, tänkt, planerat, lyssnat och förmodligen hunnit med betydligt mer än jag just nu kommer ihåg. Ändå sitter jag här med den där märkliga känslan:

Varför steg jag upp just idag?

Inte för att något särskilt hemskt har hänt. Inte för att dagen varit katastrofal. Den känns bara… lite meningslös. Ni vet sådana där dagar som liksom försvinner. Man går upp, gör allt det man ska göra, håller igång från morgon till kväll – och när dagen är slut känns det nästan som om man inte gjort någonting alls.

Andra dagar kan vara precis lika fulla, men då går man och lägger sig med känslan: Ja, men det här blev ändå en bra dag. Vad är egentligen skillnaden?

Kanske handlar det inte alls om hur mycket vi gör. Kanske handlar det om vad vi känner när vi gör det. Om något gav energi. Om någon fick oss att skratta. Om vi hann stanna upp mitt i allt det där som skulle göras och faktiskt känna att vi var med i vår egen dag. Eller också är jag helt enkelt bara väldigt trött.

För handen på hjärtat – när jag tänker efter har jag nog gjort en hel del bra idag också. Jag har säkert gjort skillnad för någon utan att ens tänka på det. Jag har tagit mig igenom en arbetsdag och två möten. Jag har gjort det jag skulle och lite till.

Så kanske var dagen inte så meningslös trots allt. Kanske är det bara så att vissa dagar inte glittrar. De kommer och de går. De lämnar inga stora avtryck och inga fantastiska berättelser efter sig. Men de är ändå en del av livet. Och nu tänker jag faktiskt inte fundera mer på varför jag steg upp just idag.

Nu tänker jag gå och lägga mig. För i morgon kommer en ny dag. Och förhoppningsvis känns det lite tydligare varför jag stiger upp då.

Kvinnor som haft betydelse för Kungälv, Ingeborg Håkonsdotter

Det är söndag igen och precis som förra söndagen tänkte jag ägna dagens blogg åt en kvinna som på olika sätt haft betydelse för Kungälv. Förra gången skrev jag om Anna och hennes liv i en betydligt mer närliggande tid. I dag tar vi ett rejält kliv bakåt i historien, ända till 1300-talet och Bohus fästning.

Vi som bor i Kungälv är vana vid att se fästningen. Den ligger där på sin klippa, där Nordre älv och Göta älv delar sig, som en självklar del av vår stad och vår historia. Men ibland funderar jag på människorna som faktiskt har levt och verkat där. En av dem var Ingeborg Håkonsdotter och hennes historia är minst sagt fascinerande.

Ingeborg föddes år 1301 som dotter till den norske kungen Håkon V Magnusson och drottning Eufemia. Hon var kungens enda äktafödda barn och hade alltså ingen äktafödd bror som kunde ta över den norska kronan. Redan 1302, när Ingeborg bara var omkring ett år gammal, förändrade hennes far den norska tronföljden. Ingeborg fick själv arvsrätt, men en äktafödd son till henne skulle stå högre i arvsordningen.

Samma år trolovades den lilla Ingeborg med den svenske hertigen Erik Magnusson. Trolovningen kom sedan att förändras i takt med politiska allianser, men till slut blev det ändå Erik hon gifte sig med. Bröllopet ägde rum i Oslo 1312 och Ingeborg var då omkring elva år gammal.

Elva år. Jag fastnar faktiskt lite vid just det. Tänk på en elvaåring i dag. Ett barn som går i femman eller sexan, går till skolan, är med kompisar, leker, spelar spel, tränar och funderar över vad som ska hända på helgen. Fortfarande ett barn där vuxna förväntas ta ansvar för de stora besluten i livet. Ingeborg var i samma ålder när hon giftes bort som en del av det politiska spelet mellan Nordens mäktigaste familjer. Det är nästan svårt att ta in.

Kanske är det just sådana jämförelser som gör historien lite mer begriplig. Över 700 år känns väldigt långt borta tills man föreställer sig en elvaåring framför sig.

År 1316 fick Ingeborg och Erik sonen Magnus och senare dottern Eufemia. Men snart förändrades Ingeborgs liv dramatiskt. Vid Nyköpings gästabud 1317 lät kung Birger fängsla sina bröder Erik och Valdemar. De dog i fångenskap året därpå. Ingeborg var plötsligt änka, fortfarande mycket ung och med två små barn.

År 1319 dog också hennes far, kung Håkon V. Eftersom Ingeborgs son Magnus stod högre än sin mamma i den norska arvsordningen blev den treårige pojken kung av Norge.

Men inte bara av Norge. Den treårige Magnus blev kung över både Norge och Sverige. I Norge ärvde han kronan efter sin morfar genom den tronföljd som hade förändrats redan 1302. I Sverige såg det annorlunda ut. Efter striderna kring kung Birger och hans bröder hade Birger fördrivits och den lille Magnus valdes till svensk kung.

Två länder. En treårig kung. Mitt i allt detta stod hans mamma Ingeborg, omkring 18 år gammal. Hon hade redan hunnit bli bortgift som barn, blivit mamma till två barn, förlorat sin man och nu var hennes treårige son kung över två riken. När man tänker på vad en 18 åring vanligtvis har framför sig i dag blir hennes liv nästan svindlande att försöka föreställa sig.

Och så kommer Bohus fästning in i berättelsen. Bohus hade börjat byggas redan 1308 på order av Ingeborgs egen pappa, Håkon V. Den första borgen var av trä och därefter började den utvecklas och byggas i sten. Exakt hur Bohus såg ut när Ingeborg vistades där vet vi inte. Det var i alla fall inte den Bohus fästning som vi ser framför oss i dag. Den mäktiga anläggningen växte fram genom ombyggnader under flera hundra år. Men redan under Ingeborgs tid fungerade Bohus som kungligt residens.

Och vi vet faktiskt att Ingeborg befann sig där. Den 24 juli 1321 utspelade sig storpolitik på Bohus. Där slöts avtal med Henrik II av Mecklenburg. Ett av avtalen handlade om ett framtida äktenskap mellan Ingeborgs lilla dotter Eufemia och Henriks son Albrekt. Eufemia var omkring fyra år gammal och Albrekt omkring tre.

När jag läser det tänker jag att historien på något sätt upprepade sig. Ingeborg hade själv trolovats som ett litet barn och gift sig vid elva års ålder. Nu användes hennes egen dotters framtida äktenskap för att skapa en politisk allians. Avtalen på Bohus handlade dessutom om betydligt mer än ett framtida giftermål. Ingeborg och kretsen kring henne sökte stöd från Mecklenburg för sina politiska planer.

På Bohus omgav sig Ingeborg och den omyndige kung Magnus med ett eget hov. Hon deltog i förmyndarstyret kring sin son och tog egna politiska initiativ. Hon förhandlade, skapade allianser och agerade i sonens namn. Det uppskattades inte av alla och hennes politiska inflytande begränsades så småningom både i Sverige och Norge.

Men Ingeborg försvann inte ur historien. År 1327 gifte hon sig med den danske stormannen Knut Porse, som hon redan tidigare hade samarbetat med politiskt. De fick två söner tillsammans. Knut dog redan 1330 och Ingeborg blev änka för andra gången.

Samma år som hon gifte sig med Knut hittar vi henne återigen här i våra trakter. Den 15 juni 1327 befann hon sig i Kungahälla och undertecknade ett fredsavtal i kung Magnus namn med den danske kungen Valdemar.

Det säger en hel del om hur betydelsefullt området kring dagens Kungälv var under den här tiden. Här möttes rikena, här förhandlades det och här bedrevs storpolitik.

Ingeborg fortsatte under resten av sitt liv att förvalta stora egendomar och hon förekommer även senare i de politiska konflikterna mellan de nordiska rikena. Hon levde ända till 1361 och den 17 juni det året uppges hon ha avlidit, omkring 60 år gammal.

Sedan händer något som jag tycker är lite märkligt. Spåren efter en kvinna som under sitt liv befunnit sig mitt i Nordens maktspel tar slut. Vi vet inte var Ingeborg dog och vi vet inte heller var hon begravdes. Hennes gravplats är okänd.

På något sätt gör det henne ännu mer spännande. Så mycket finns dokumenterat om hennes liv, om äktenskap, barn, avtal, allianser och politiska strider, men vi vet inte var hon fick sin sista vila.

När jag läser om Ingeborg är det ändå hennes ålder som hela tiden får mig att stanna upp. Ett litet barn när hennes framtida äktenskap började användas politiskt. Elva år när hon gifte sig. En mycket ung kvinna när hon blev änka. Omkring 18 år när hennes treårige son blev kung över två länder. Och ändå lyckades hon själv ta plats.

Det är lätt när vi läser historia att framför allt minnas kungarna, slagen och männen som fattade besluten. Kvinnorna hamnar ofta lite vid sidan av berättelsen. Men Ingeborg Håkonsdotter visar att verkligheten inte alltid såg ut så. Hon var inte bara någons dotter, hustru eller mor. Hon var själv en politisk aktör.

När jag nästa gång ser Bohus fästning tror jag därför att jag kommer att tänka lite extra på henne. Fast då måste jag försöka plocka bort bilden av den fästning vi ser i dag och i stället föreställa mig Bohus som det kan ha sett ut i början av 1300-talet. En betydligt yngre borg som fortfarande utvecklades, men redan en plats där det bedrevs storpolitik.

Och kanske kan jag ändå tillåta mig att fantisera lite. Kanske stod Ingeborg någon gång där uppe på berget och blickade ut över älven. Vad tänkte hon på? Väntade hon på någon som skulle komma längs älven? Funderade hon över nästa politiska beslut som måste fattas? Tänkte hon på sina barn? Eller fick hon någon gång bara stå där en stund och dagdrömma?

Det kan vi förstås inte veta, men jag tycker om tanken. För bakom alla årtal, kungar, allianser och maktkamper fanns också en människa. En kvinna som en gång var en elvaårig flicka, som blev mamma, änka och en viktig politisk aktör och vars liv för en tid utspelade sig precis här.

På Bohus, vid älven, mitt i vår historia.

Från Kungälv till himmelen och tillbaka

I dag har vi varit på musikal i Göteborg! Eftersom vi bor i Kungälv valde vi faktiskt att ta bussen in och det är ju så otroligt smidigt. Vi går bara nerför backen, bussen kommer, vi kliver på och en stund senare är vi mitt i Göteborg. Ibland glömmer man faktiskt hur nära vi har till allt.

Målet för dagens lilla äventyr var Lorensbergsteatern och Så som i himmelen. Den här gången satt vi uppe på balkongen, rad åtta, precis i mitten. Först kan man kanske tänka: Är det verkligen så bra platser? Men ja! Det var fantastiska platser. Vi såg scenen väldigt bra och ljudet gick verkligen uppåt. Bitvis var ljudnivån nästan lite väl hög, men samtidigt blev de stora musiknumren otroligt maffiga.

I dag prövade vi också att förbeställa lite drickbart till pausen. Det lät ju väldigt smidigt, i teorin. I praktiken blev det lite mer spännande. Vi hittade inte vårt nummer och gick runt ett antal varv i lokalen och letade. Till slut frågade jag och då hittade vi det vi hade beställt. Sedan återstod nästa lilla pausuppdrag: att hinna gå på toaletten innan föreställningen började igen. Kön var lång. Och då menar jag lång. Precis när jag äntligen kom fram gick första ringningen. Tala om att stressnivån steg några snäpp! Men jag hann. Det är ändå huvudsaken.

Många av sångerna känner man ju igen, men det är något alldeles speciellt med att höra dem framföras live, med musik, skådespelare, ljus och hela inramningen. Ett par av numren träffade dessutom lite extra. Så där så att man nästan fick en liten tår i ögat. Då vet man att något har nått fram. Och slutscenen! Den var verkligen mäktig. Där möttes ljus, musik och stämning på ett sätt som gjorde det väldigt, väldigt fint. Ljussättningen genom hela föreställningen var för övrigt fantastisk och bidrog mycket till upplevelsen.

Jag kan varmt rekommendera att gå på en föreställning. Att sitta där i salongen och uppleva allt på riktigt – musiken, ljuset, människorna på scenen och stämningen är något alldeles speciellt.

Och kanske är det just sådana här dagar man ska bli bättre på att ta vara på. Att göra en liten utflykt tillsammans, komma hemifrån några timmar, skratta åt det som blir lite tokigt och samtidigt få uppleva något som faktiskt berör. Det behöver inte vara märkvärdigare än så för att bli en riktigt fin dag.

När vi sedan satte oss på bussen hem igen var det med en varm känsla i kroppen och ännu ett litet minne att stoppa ner i ryggsäcken. Tänk vilken tur vi har som kan ha kulturen så nära och faktiskt ta del av den.

Det ska vi göra oftare. För kultur är verkligen kul – men framför allt är det väldigt fint att få uppleva den tillsammans.

Myror i brallan och stora tankar

Att jobba med sexåringar i förskoleklass är ändå något alldeles speciellt. De har nära till sina känslor, säger ofta precis vad de tänker och har mer eller mindre ständigt myror i brallan. De ser upp till fröken och tycker fortfarande att hon är ganska fantastisk. Dessutom är de korta, nyfikna och vill lära sig allt. Jag älskar verkligen farten. Energin. Alla frågor. Att det kan hända ungefär sjutton saker samtidigt och att känslorna kan gå från total förtvivlan till bubblande skratt på några minuter.

Nu har det gått 24 dagar av terminen och jag är faktiskt lite förundrad över hur mycket vi redan hunnit med.

Jag fick hjälp med att genomföra Skolverkets kartläggningar och utöver det har vi arbetat med Bornholm, Magma och LegiLexi. Det betyder att jag nu börjar få en riktigt bra bild av var eleverna befinner sig i sitt lärande, både vad de redan kan och vad de behöver träna vidare på.

Utifrån det planerar jag undervisningen på tre olika nivåer och har fördelat eleverna så att de både ska få känna att de lyckas och samtidigt utmanas vidare. Det är lite som att lägga ett stort pussel. Alla ska få det de behöver, men det behöver inte betyda att alla gör exakt samma sak.

Snart är det dessutom dags för utvecklingssamtal. Och efter de här första 24 dagarna känns det faktiskt som att jag börjar ha hittat varje elev. Inte bara vad de kan på ett papper, utan vilka de är. Vem som behöver lite extra tid. Vem som behöver en större utmaning. Vem som behöver uppmuntran och vem som ibland behöver hjälp att bromsa alla de där myrorna i brallan.

Den här veckan har vi också arbetat med känslan arg. Eleverna har fått rita och skriva om när de blir arga och varför. Vilka underbara berättelser! Och vilka kloka tankar som ryms i sexåringar.

Jag tyckte att deras arbeten blev så fantastiska att jag idag valde att fotografera varje elevs arbete och skicka bilden till vårdnadshavarna. Och oj, vad många trevliga sms jag fick tillbaka! Det gjorde mig verkligen glad. Det är så roligt att kunna dela en liten bit av det vi gör i skolan med dem där hemma. För barnens skoldag innehåller ju så mycket mer än det som går att sammanfatta med ett ”bra” när någon frågar hur dagen varit.

Så ja, att arbeta med sexåringar är definitivt en utmaning. Det är intensivt. Det är högljutt. Det kräver att man har ögon ungefär överallt och gärna några extra armar. Och när arbetsdagen är slut är man ibland ganska trött.

Men framför allt är det fantastiskt roligt. För mitt bland alla känslor, frågor, skratt, konflikter, bokstavsljud och myror i brallan får jag varje dag se små människor upptäcka att de faktiskt kan lite mer idag än de kunde igår.

Och det är nog precis därför jag tycker så mycket om förskoleklass.

När de kommer hem fast de inte måste

Det är det här med att vara mamma. Jag tror faktiskt aldrig att man slutar.

När barnen är små tänker man kanske inte så mycket på det. Man är ju bara mamma. Man har burit dem, fött dem, tröstat, skjutsat, tjatat, oroat sig och funnits där när livet varit både enkelt och lite mer komplicerat. Det hör liksom till. Och mitt i allt det där hinner man många gånger undra om man gör rätt. Om man är en tillräckligt bra mamma. Jag har i alla fall tvivlat många gånger genom åren.

Sedan händer något. Barnen blir stora. De flyttar hemifrån och skapar sina egna liv. Plötsligt behöver de inte mamma på samma sätt längre.

Och ändå ringer de. De ringer och frågar vad man tänker. Ber om ett råd eller om hjälp med något. Ibland ringer de bara för att prata en stund. Och ibland öppnas ytterdörren och där står de, utan att vi bestämt något. De bara kommer hem. Just det där tycker jag är en alldeles speciell känsla.

För någonstans mitt i allt det kan jag känna: Jo, men det gick nog ganska bra ändå. Inte för att jag gjorde allting rätt. Det gjorde jag definitivt inte. Men kanske handlar ett gott föräldraskap inte heller om att göra allting rätt. Kanske handlar det mer om att bygga något som finns kvar när barnen inte längre måste komma hem. När de kommer för att de vill.

Och det går ju åt båda hållen numera. De ringer när de behöver oss, men de finns också där när vi behöver dem. De stöttar, hjälper och bryr sig. Relationen förändras när barnen blir vuxna, men den försvinner inte. På något sätt blir den bara annorlunda. Jag tycker att det är häftigt.

Att få vara mamma till vuxna barn som har sina egna liv, men som fortfarande vill ha mig som en del av dem. Att få ett spontant besök, ett telefonsamtal eller frågan: ”Mamma, vad tycker du?” Då blir jag faktiskt lite varm inombords.

För barnen flyttar hemifrån. Men mamma, det verkar man få fortsätta vara hela livet.

Korta tankar så här på kvällskvisten.

Att sitta på en stol kan också vara ett jobb

I dag har jag mest suttit på en stol. Det låter kanske inte särskilt spännande. Men stolen stod mitt i onsdagsräkningen, valnämndens preliminära rösträkning efter valdagen. Det är då bland annat de förtidsröster och utlandsröster som inte hunnit fram till vallokalerna på valdagen ska tas om hand och räknas.

Och här är det kanske viktigt att förklara vad jag som ledamot i valnämnden faktiskt gjorde. För jag var inte en av dem som sprättade kuvert, sorterade valsedlar och räknade rösterna. Vi ledamöter satt med och följde arbetet, men själva valkuverten och valsedlarna hanterades av dem som arbetade med rösträkningen. Vår uppgift var alltså framför allt att följa och observera arbetet.

Så från min stol har jag sett människor räkna, sortera, sprätta kuvert, räkna igen, kontrollera och sedan räkna en gång till. För när det inte stämmer finns det bara en sak att göra: börja om. Och till slut stämde det.

Vi öppnade mötet klockan nio och avslutade 19.18. Däremellan hann jag med ungefär en halvtimmes lunch, då jag sprang iväg och köpte något att äta och sedan snabbt tillbaka igen. Jag tror att det var omkring 36 personer som arbetade med rösträkningen och över 3 000 röster som skulle hanteras. Det var faktiskt fantastiskt att se hur noggrant och metodiskt de arbetade.

Jag är ganska ny i valnämnden, och det har varit spännande att få se ett val från en helt annan sida. Som väljare går man till vallokalen, tar sina valsedlar, röstar och går därifrån. Men bakom det finns en enorm organisation. Lokaler, material, bemanning, utbildning, förtidsröstning, transporter, kuvert, valsedlar, rutiner, säkerhet och till sist allt detta räknande.

Det har också blivit väldigt tydligt för mig hur stor skillnad det kan vara mellan att fatta ett beslut och att sedan se hur beslutet fungerar i verkligheten.

På ett möte kan något se alldeles utmärkt ut på en bild eller i ett underlag. Vi tror att vi hittat en bra lösning och säger ja. Sedan kommer verkligheten.

Ett exempel är de ställ där valsedlarna placeras. På bild såg lösningen bra ut, men när de väl användes blev det tydligt att valsedlarna inte syntes lika bra som i de gamla. Det var svårt att veta när beslutet fattades, eftersom vi då inte hade några att faktiskt prova.

Samma sak med förtidsröstningslokalen på Kongahälla Center (KC). Tanken var god och på papperet såg det bra ut. Men när verksamheten väl kom igång upptäcktes saker som vi inte hade kunnat förutse.

Och det är egentligen en ganska nyttig påminnelse långt utanför just valnämnden: det som ser bra ut vid ett sammanträdesbord behöver också fungera för människorna som ska använda det i verkligheten.

En annan sak jag har roat mig med från min stol är att lyssna och titta på hur grupperna arbetar tillsammans. Det är lite spännande. I början är alla väldigt tillåtande och försiktiga med varandra. Efter några timmar, när man har räknat samma högar ett antal gånger och siffrorna kanske fortfarande inte vill stämma, kan det uppstå lite små schismer. Någon tycker på ett sätt, någon annan på ett annat. Men sedan händer något.

Man hittar formerna. Man lär känna varandra. Man löser problemen tillsammans. Och under de sista timmarna hördes både skratt och glada kommentarer runt borden. Tröttheten fanns förstås där, men också känslan av att snart vara i mål. Det tyckte jag väldigt mycket om att se.

Nu återstår utvärderingen. Vad fungerade bra? Vad fungerade mindre bra? Vad behöver vi ändra? Vad upptäckte vi först när allt sattes på prov?

För det är väl precis så en organisation blir bättre. Inte genom att låtsas att allt blev perfekt, utan genom att våga titta på det som inte fungerade och ta med sig lärdomarna.

Nästa gång är det EU-val. Det är ett par år kvar, men efter den här erfarenheten tänker jag att arbetet inför ett val egentligen börjar långt innan den första väljaren kommer till vallokalen. Ju mer vi kan förbereda och tänka igenom i god tid, desto färre ”hjälp, det här måste vi också lösa!” behöver det förhoppningsvis bli nästa gång.

Så ja, i dag har jag suttit väldigt mycket på en stol. Men från den stolen har jag fått se en liten men viktig del av demokratin på riktigt.

Och till alla er som har räknat och räknat och räknat lite till runt om i landet i dag: fantastiskt bra jobbat!

Nu tar vi med oss det som fungerade, lär oss av det som inte gjorde det och ser till att bli ännu bättre nästa gång.

Ibland går luften ur

Ibland går luften bara ur en.

Efter alla samtal, alla dörrar vi knackat på, alla inlägg, alla möten och alla timmar av valarbete vaknar man upp och tänker: Jaha. Och nu då?

Alla röster är fortfarande inte räknade och det kan fortfarande flytta sig lite åt olika håll. Så någon djupare analys av siffror och mandat tänker jag inte ge mig på än. Det får vänta tills vi faktiskt vet.

Men oavsett de sista rösterna går det att konstatera att det politiska läget inte direkt blev enklare. Inte i Kungälv. Och definitivt inte på riksnivå.

På riks känns det just nu, om jag ska uttrycka mig milt, som en enda politisk sörja. Vem ska regera med vem? Vem kan tänka sig att prata med vem? Vilka dörrar är öppna och vilka verkar vara stängda? Jag tror att det kommer behövas både samtal, tålamod och en och annan kopp kaffe innan vi vet var allt landar.

Här hemma i Kungälv finns också mycket att fundera över. Ett valresultat är väljarnas besked och det måste man respektera, även när man själv hade hoppats på något annat. Sedan börjar nästa del av demokratin – att försöka hitta vägar framåt och få ihop något som faktiskt går att styra kommunen med.

Och kanske är det just där jag befinner mig i kväll. Lite tom. Ganska trött. Och med väldigt många frågor.

Fast jag gjorde kanske inte den allra smartaste planeringen heller. För vad bokar man in dagen efter ett val, när man redan på förhand vet att man antagligen kommer vara ganska slut? Jo, ett föräldramöte. Det tänkte jag tydligen inte riktigt igenom.

Men vet ni vad? Det blev faktiskt precis det avslut på den här långa dagen som jag behövde. Många kom, det ställdes frågor, det fanns engagemang och framför allt en positiv känsla. Ett riktigt bra föräldramöte helt enkelt.

Och någonstans mitt i allt det där blev jag påmind om att livet faktiskt fortsätter även dagen efter ett val. I morse var jag tillbaka i skolan. Där finns barnen, kollegorna och vardagen. Där spelar mandat hit eller dit ingen roll just i stunden. Där handlar det om det som finns framför oss och det vi tillsammans ska försöka göra så bra som möjligt.

Kanske kom lite av luften tillbaka just där.

För det är märkligt med valrörelser. Under några intensiva veckor finns hela tiden nästa sak att göra. Nästa dörr. Nästa samtal. Nästa inlägg. Nästa aktivitet. Sedan kommer valdagen och plötsligt går det inte längre att påverka. Då är det väljarna som har sagt sitt och vi andra får vänta.

Så hur går vi vidare nu? Det vet jag faktiskt inte riktigt än. Och kanske behöver jag inte veta det just i kväll. Först ska alla röster räknas. Sedan får vi titta på vad väljarna faktiskt har sagt och börja där.

Men en sak vet jag. Jag tänker inte ge upp bara för att luften gick ur en stund. Och efter kvällens föräldramöte känns det faktiskt som om det redan börjat pysa in lite igen.