Är 12 ett magiskt tal?

Tolv lärjungar. Tolv månader på året. Tolv timmar på urtavlan. Tolv stjärntecken. Ett dussin.

Det verkar faktiskt vara något speciellt med talet 12.

Och nu dyker det upp igen. I Socialdemokraternas valprogram finns förslaget om maximalt tolv elever per lärare i de yngre årskurserna.

Min lärarhjärna började naturligtvis genast arbeta. Tolv elever. Hur skulle en helt vanlig skoldag se ut då?

Klockan är åtta och det ringer in. Tolv elever kommer genom dörren. Jag hinner säga hej till alla. Inte bara ett snabbt god morgon medan jag försöker hålla koll på allt annat som händer, utan faktiskt möta varje elevs blick. Jag hinner kanske redan där se att någon är ovanligt tyst, någon är på strålande humör och någon verkar ha haft en mindre bra morgon. Kanske hinner jag dessutom byta några ord med en vårdnadshavare som behöver berätta något.

Sedan är det dags för samling. Med tolv elever skulle alla få möjlighet att prata, men framför allt skulle alla få möjlighet att bli lyssnade på. För det är faktiskt inte samma sak. Att få säga något är en sak. Att känna att någon verkligen lyssnar, hinner ställa en följdfråga och är intresserad av svaret är något helt annat.

Jag är dessutom inte så förtjust i att det alltid ska vara de snabbaste händerna som bestämmer vilka som får svara. Jag frågar gärna eleven som sitter tyst också. Jag tänker att alla elever kan svara om jag som lärare lyckas ställa frågan på rätt nivå. Det är fantastiskt att se en elev som först tittar lite tveksamt, svarar försiktigt och sedan får höra: ”Bra! Du tänker helt rätt.” Man kan nästan se hur eleven växer. Nästa gång kanske svaret kommer lite säkrare.

Sedan är det dags för matte. Och här börjar det bli riktigt intressant. Med tolv elever skulle jag hinna hjälpa alla. Inte bara eleven som ropar ”Ulrica!” sjutton gånger eller den som snabbt visar att den inte förstår. Jag skulle också hinna upptäcka eleven som sitter tyst med pennan i handen och ser väldigt upptagen ut, men egentligen inte har en aning om hur den ska komma vidare.

Och läsningen! Tänk att faktiskt hinna lyssna på eleverna och läsa ofta. Höra framstegen, men också upptäcka när något börjar bli svårt. Jag skulle hinna prova igen, byta sätt, utmana den som behöver större utmaningar och ge mer tid till den som behöver det. Kanske till och med hinna läsa flera gånger i veckan med de elever som behöver det mest.

Sedan går vi till matsalen. Där skulle jag hinna se om eleverna faktiskt äter. Jag skulle upptäcka om någon mest petar i maten dag efter dag och kunna prata med vårdnadshavaren om det behövs. På rasten skulle jag hinna se vem som leker med vem, vem som verkar trivas och vem som lite för ofta hamnar vid sidan av. Kanske skulle jag till och med hinna vara med och leka.

Det låter nästan lite magiskt.

Men här behöver lärarhjärnan lägga sig i igen. För det går inte att bara räkna elever och tro att siffran berättar hur en klass fungerar. Antalet elever är viktigt, men elevernas behov är minst lika viktiga. Tolv elever med stora och väldigt olika behov kan kräva betydligt mer än en större grupp. I skolan undervisar vi inte siffror. Vi undervisar elever.

Det vet jag av egen erfarenhet. Jag har faktiskt haft en förskoleklass med just tolv elever. Det var en speciell grupp där flera elever redan hade diagnoser eller stora behov. Så nej, det var inte enkelt bara för att de var tolv. Det var klurigt. Men det var också något av det mest spännande jag har varit med om som lärare.

För jag hann.

Jag hann fundera över vad just den eleven behövde. Jag hann stötta den som behövde stöd och utmana den som behövde komma längre. Jag hann ändra undervisningen, prova något annat och försöka igen. Jag hann lära känna mina elever på riktigt.

Och kanske är det just hinna som är det magiska ordet, snarare än tolv.

För en bra skola skapas inte automatiskt av en viss siffra. Resurser måste också följa elevernas behov. Men mindre grupper ger något som är väldigt svårt att trolla fram när man står ensam med en stor klass – tid.

Tid att undervisa. Tid att upptäcka. Tid att hjälpa. Tid att utmana. Tid att lyssna.

Så är 12 ett magiskt tal?

Tja, tolv lärjungar, tolv månader, tolv timmar, tolv stjärntecken – och kanske tolv elever per lärare.

Jag vet i alla fall vad jag skulle göra med den tid det skulle ge mig.

Jag skulle använda den till eleverna.

Och kanske framför allt till den där eleven som inte ropar högst, inte räcker upp handen och inte kräver min uppmärksamhet.

För alla elever ska få möjlighet att prata. Men alla elever ska också få känna att någon faktiskt har tid att lyssna.

Opinionsmätningar: jag tittar, suckar och tittar igen

Jag erkänner. Jag tittar på opinionsmätningarna. Klart jag gör. Jag är politiskt engagerad, vi befinner oss mitt i en valrörelse och det är bara elva dagar kvar till valet. Så när det dyker upp ännu en mätning i telefonen är det klart att jag måste titta. Fast ibland funderar jag på om det egentligen är särskilt nyttigt.

För det kommer ju nya siffror hela tiden. Ena dagen går ett parti framåt, nästa dag backar det och sedan kommer ett annat opinionsinstitut med siffror som visar något annat. I dag kom Novus med en mätning där Socialdemokraterna får 25,8 procent. Ett tapp på hela 4,3 procentenheter sedan förra mätningen.

Aj.

Och ungefär där började jag fundera. Hur såg det egentligen ut vid samma tid för fyra år sedan? Jag blev naturligtvis tvungen att börja leta.

Den 2 september 2022, alltså nästan exakt lika långt före valet som vi befinner oss nu, låg Socialdemokraterna på 26,5 procent i Novus. En vecka senare, den 9 september, hade siffran stigit till 30,3 procent. Två dagar därefter var det val och resultatet blev 30,33 procent.

Det är faktiskt ganska fascinerande. Inte för att jag tror att man kan lägga 2022 års kurva ovanpå 2026 och tänka: “Jaha, då vet vi hur det går.” Så enkelt fungerar varken människor eller politik. Men det visar hur otroligt mycket som faktiskt kan hända under de sista dagarna av en valrörelse.

Och då kommer vi till frågan jag egentligen började fundera över: Vad ska vi ha alla dessa opinionsmätningar till?

De ger oss en bild av hur opinionen ser ut just när undersökningen görs. Ett antal människor får frågan vad de skulle rösta på om det vore val i dag och utifrån deras svar försöker man uppskatta hur hela väljarkåren tänker. Det finns felmarginaler, olika institut använder olika metoder och därför kan resultaten också skilja sig åt.

Ändå får vi rubrikerna.

RAS! LYFT! KRIS! MEDVIND!

Och jag läser.

Men påverkas vi också av det vi läser? Det är kanske det jag tycker är allra mest intressant. Forskning har visat att det finns något som brukar kallas bandwagon-effekten. Lite förenklat handlar det om att människor kan bli mer benägna att stödja något som de uppfattar redan har medvind.

Då blir hela cirkeln lite märklig. Först frågar man människor vad de tycker och publicerar resultatet. Journalister skriver om vilka som är vinnare och förlorare, politiker får frågor om siffrorna, vi diskuterar dem vid fikabordet och i sociala medier – och kanske påverkas några väljare av allt detta. Sedan frågar man människor igen.

Mäter nästa opinionsmätning då bara opinionen, eller mäter den också lite av reaktionen på den förra?

Jag vet faktiskt inte. Men jag tycker att frågan är spännande.

Och trots alla mina funderingar kommer jag naturligtvis fortsätta titta. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att inte försöka påstå något annat. Nästa gång det kommer en mätning lär jag vara där och läsa siffrorna igen.

Men jag tänker försöka komma ihåg den där septemberveckan 2022. Den 2 september stod det 26,5 procent. På valdagen blev det 30,33. I dag, den 2 september 2026, står det 25,8 procent i Novus.

Vad det står när rösterna är räknade den 13 september har jag ingen aning om.

Och kanske är det just det som är poängen.

För hur många opinionsmätningar vi än hinner få de kommande elva dagarna finns det bara ett resultat som faktiskt avgör. Det är det som vi väljare tillsammans skapar på valdagen.

Så läs gärna opinionsmätningarna. Sucka, gläds, förvånas eller gör som jag och börja jämföra med gamla siffror. Men låt dem inte bestämma vad du tycker. Läs på om vad partierna faktiskt vill göra, fundera över vilket samhälle du vill ha och använd din röst.

Sedan kan vi lägga opinionsmätningarna åt sidan och börja räkna på riktigt.

116 111 steg för BRIS – hänger du på?

Ibland anmäler jag mig till saker först och funderar på vad jag egentligen gett mig in på efteråt. Den här gången har jag anmält mig till ”Jag går 116 111 steg för BRIS” under september.

När jag först såg siffran 116 111 tänkte jag att det lät som ganska många steg. Sedan började jag räkna. Utslaget på september blir det ungefär 3 870 steg om dagen. Då fick jag tänka om lite, för en vanlig dag brukar jag komma upp i någonstans mellan 15 000 och 20 000 steg. Så frågan är kanske inte om jag kommer att klara utmaningen, utan hur många gånger jag hinner gå 116 111 steg innan september är slut?

Men bakom den lite roliga utmaningen finns förstås något betydligt viktigare. BRIS finns för barn som behöver en vuxen som lyssnar. Barn som är ledsna, oroliga, ensamma, rädda eller som bara behöver någon som tar sig tid och faktiskt hör vad de säger.

Som lärare möter jag barn varje dag och vet hur viktigt det är att bli sedd och lyssnad på. Ibland berättar barn med ord. Ibland märker man att något inte står rätt till på helt andra sätt. Alla barn behöver trygga vuxna omkring sig, men alla barn har inte alltid någon de känner att de kan prata med. Då kan BRIS vara oerhört viktigt.

Så mina steg i september får betyda något lite extra. Och kanske behöver jag inte gå dem ensam?

Häng på du också! Det kostar 100 kronor att anmäla sig till utmaningen, och anmälan görs via BRIS hemsida. Målet är 116 111 steg under september, alltså ungefär 3 870 steg om dagen. Du behöver inte gå 15 000 steg om dagen och du behöver definitivt inte tävla med någon. Varje promenad räknas och varje steg räknas.

Själv tänker jag börja räkna från den 1 september och se var jag landar när månaden är slut.

116 111 steg är målet. Men jag misstänker att det kommer att bli några fler.

Så, vem hänger på?

Länk till anmäl

116111 steg häng med på utmaningen

Hösten är här och med den kommer bacillerna

Hösten börjar göra sig påmind. Det blir mörkare på morgonen, jackorna åker på och temperaturen sjunker. Jag tycker faktiskt om hösten på många sätt. Men det finns en sak jag gärna hade varit utan, alla baciller.


Förkylningar, hosta, feber och så småningom den där magsjukan som brukar dyka upp när man minst önskar det. Vi som arbetar i skolan vet att början av en ny termin ofta innebär att infektionerna börjar gå runt.


Elever blir sjuka, precis som vi vuxna. Och elever kommer tillbaka till skolan när näsan fortfarande rinner eller hostan hänger kvar. Ibland är de pigga och redo för skolan igen, men bacillerna verkar inte alltid ha fått samma information.


Som lärare arbetar jag nära mina elever hela dagen. Jag sitter bredvid, hjälper, visar, tröstar, knyter skor, plockar upp saker, delar material och befinner mig tillsammans med många elever i samma lokaler timme efter timme. Att hålla avstånd är liksom inte riktigt en del av arbetsbeskrivningen.

Och förr eller senare händer det, jag blir sjuk.
Då ska jag självklart stanna hemma. Både för att bli frisk och för att inte smitta mina elever eller mina kollegor. Men när jag gör precis det vi säger att människor ska göra när de är sjuka får jag samtidigt ett karensavdrag.
Jag får alltså, lite krasst uttryckt, betala för att jag blir sjuk.


Det blir extra märkligt för oss som har yrken där jobbet måste göras på plats. En lärare kan inte undervisa en förskoleklass hemifrån för att näsan rinner och halsen börjar göra ont. På samma sätt kan många som arbetar inom vård, omsorg, handel och andra kontaktyrken inte ta med sig jobbet hem.


Därför är karensavdraget också en fråga om rättvisa. Den som har möjlighet att arbeta hemifrån vid en lättare förkylning kan i vissa fall fortsätta arbeta och behålla sin lön. Den möjligheten finns inte för väldigt många av oss som arbetar nära andra människor varje dag.
Det är en av anledningarna till att jag tycker att Socialdemokraternas besked om att avskaffa karensavdraget är viktigt. Den orättvisa karensen ska bort.

För mig handlar politik ofta just om sådant här. Om vardagen. Om regler och system som kanske ser rimliga ut på ett papper men som får väldigt olika konsekvenser beroende på vilket arbete du har. Självklart ska vi stanna hemma när vi är sjuka. Ingen tjänar på att vi går till jobbet och smittar andra. Men då borde samhället också göra det möjligt att faktiskt göra rätt, utan att man straffas ekonomiskt för det.


Så hösten får gärna komma med färgglada löv, frisk luft och kyliga morgnar.
Men bacillerna kan jag vara utan.
Och karensavdraget?
Det tycker jag att vi lämnar kvar i det förflutna.

Karin Sommar Elmér kvinnan från Kungälv som kämpade för att kvinnors röster skulle höras

I dag fortsätter jag att lyfta kvinnor med anknytning till Kungälv. Den här gången fastnade jag för Karin Sommar Elmér, en kvinna som föddes här för mer än 140 år sedan och som kom att ägna en stor del av sitt liv åt frågor som vi i dag kanske alltför lätt tar för givna.

Karin Sommar Elmér föddes i Kungälv den 24 januari 1884 och växte upp i Uddevalla. Hon blev författare, rösträttskvinna och människorättsaktivist. När man läser om hennes liv är det svårt att inte tänka på hur annorlunda samhället såg ut då. Kvinnor hade ännu inte samma politiska rättigheter som män och att kvinnor skulle få göra sina röster hörda, påverka samhället och rösta var långt ifrån självklart.

Karin Sommar Elmér var en av dem som bestämde sig för att göra något åt det. När den lokala Föreningen för kvinnans politiska rösträtt bildades i Uddevalla 1905 fick hon en plats i styrelsen. Under åren hade hon flera olika uppdrag. Hon var först kassör, därefter sekreterare och blev senare ordförande och medlem av centralstyrelsen. Hon skrev också om kvinnors rättigheter och 1908 publicerades hennes första artikel om kvinnlig rösträtt.

Men hennes engagemang handlade om mycket mer än rösträtten. Hon arbetade brett för kvinnors rättigheter och bättre villkor för kvinnor och barn. Hon satt i fattigvårdsstyrelsen i närmare 30 år och var styrelsemedlem i Max Albin Dahlgrens barnhem för flickor. Under andra världskriget engagerade hon sig för finska flyktingbarn och bistod över 200 barn från olika delar av Europa. För sina insatser under kriget tilldelades hon den 24 maj 1949 Svenska Röda Korsets silvermedalj.

Det är sådana här berättelser som får mig att fundera. För lite mer än hundra år sedan kämpade kvinnor som Karin för något så grundläggande som rätten att få lägga sin röst. De organiserade sig, skrev, argumenterade och fortsatte att kämpa för förändring. Inte bara för sin egen skull, utan också för alla de kvinnor som skulle komma efter dem. För oss!

I dag behöver vi inte kämpa för rätten att rösta. Jag kan gå till vallokalen och lägga min röst. Jag kan dessutom själv kandidera och vara med och fatta politiska beslut. När man stannar upp och tänker på det är det faktiskt ganska stort.

Vi behöver inte tycka likadant. Vi behöver inte rösta på samma parti eller samma person. Det är ju själva poängen med demokrati. Men vi behöver komma ihåg att den rösträtt vi har i dag inte bara råkade bli till. Det fanns människor som vägrade acceptera att halva befolkningen inte skulle få vara med. Människor som organiserade sig och kämpade för förändring. Karin Sommar Elmér var en av dem.

I dag är hennes namn kanske inte ett av de första vi tänker på när vi pratar om kampen för kvinnlig rösträtt. Men hon fanns där. En kvinna född i Kungälv som gjorde sin röst hörd för att andra kvinnor också skulle få göra sina.

Och kanske är ett av de bästa sätten att hedra Karin Sommar Elmér och alla de andra som kämpade före oss att faktiskt använda den rätt de vann.

Så när du får möjligheten, rösta.

Demokrati är inte bara en rättighet. Den behöver användas.

Det vi tar för givet i dag kämpade någon annan för

I dag tänker vi kanske inte så mycket på att vi får rösta, organisera oss fackligt, gå på politiska möten och säga vad vi tycker. Att vanliga löntagare kan sitta i kommunfullmäktige och vara med och bestämma. Mycket känns självklart i dag, men det har inte alltid varit så.

Jag har läst en gammal jubileumsskrift om den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Kungälv och fastnar för människorna bakom historien.

Kungälvs socialdemokratiska arbetarekommun bildades den 7 mars 1914. Vid starten var de 43 medlemmar. Den första styrelsen bestod av Emanuel Olsson, Gustaf Hjerpe, Olof Persson, Hjalmar Ander och Karl Nicklasson. Alla i den första styrelsen var män. Kvinnorna skulle så småningom också organisera sig och ta en allt större plats i den politiska rörelsen, men den historien sparar jag till en annan dag.

Olof Persson hade redan året innan blivit den första representanten från arbetarrörelsen i stadsfullmäktige. Jag tycker att just siffran 43 är värd att stanna vid. Fyrtiotre människor här i Kungälv bestämde sig för att organisera sig och tillsammans försöka förändra samhället.

Redan samma år kom Kata Dalström till Kungälv och talade inför en stor publik. Skriften berättar att några högerkvinnor hade rivit ner arbetarepartiets valaffischer. Kata Dalström reagerade kraftigt och uppmanade dem att visa både skam och anständighet. Det verkar alltså ha varit en del temperament även i valrörelsen 1914.

År 1917 kom Hjalmar Branting till Kungälv. Arbetarekommunen ville hålla mötet i Fästningsparken, men drätselkammaren motsatte sig politiska föredrag där. Arbetarekommunen vände sig då till Riksantikvarien och fick klartecken. Enligt skriften samlades över 1 500 människor för att lyssna på Branting.

Samma år var det kristid och dyrtid. Arbetarekommunen engagerade sig i livsmedelsfrågan och Emanuel Olsson föreslog att Kungälv skulle avsätta 2 500 kronor till hjälpinsatser och söka lika mycket från staten. Förslaget avslogs. I skriften beskrivs hur de styrande ansåg att det inte fanns någon egentlig fattigdom och därför inte någon verklig nöd i Kungälv.

Det säger ganska mycket om varför människor började organisera sig. Kampen handlade om demokrati och rösträtt, men också om mat på bordet, bättre arbetsvillkor, trygghet och möjligheten för vanliga människor att påverka sina liv.

Det tog tid. Först 1938, 24 år efter att arbetarekommunen bildades, fick Socialdemokraterna majoritet i Kungälvs stadsfullmäktige med 13 av 20 mandat.

När jag läser om allt detta tänker jag på hur lätt det är att ta det vi har i dag för givet. Vi får rösta. Vi får organisera oss. Vi får säga vad vi tycker. Vi får vara med och påverka. Men det kom inte av sig självt.

Det vi tar för givet i dag kämpade någon annan för. Därför tycker jag också att vi har ett ansvar att använda den rätt som människor före oss kämpade så hårt för. Demokrati bygger på att vi deltar, gör våra röster hörda och faktiskt går och röstar.

Du behöver inte tycka som jag. Du behöver inte rösta som jag. Men gå och rösta.

För rösträtten är inte bara en rättighet. Den är också något vi behöver vara rädda om. 🌹

Varför lyssnade jag inte från början?

Jag har känt mig lite hängig i några dagar. Inte direkt sjuk, bara lite sådär ur form och inte riktigt på topp. I dag förstod jag varför. Urinvägsinfektion. Ja, men varför inte?

När jag tänker tillbaka inser jag att kroppen faktiskt försökte tala om för mig att något inte stod rätt till långt innan jag själv fattade det. Det började med att urinen luktade lite konstigt och vad tänkte jag då? Jo, att det kanske var för att jag börjar bli gammal. Alltså, på riktigt. Var kom den tanken ifrån? Inte ”undrar om något är fel?” utan tydligen bestämde min hjärna sig för att det säkert hörde ihop med åldern.

Sedan började det göra ont när jag kissade och ibland blev jag jättekissnödig, men när jag väl gick på toaletten kunde jag nästan inte kissa alls. Ändå fortsatte jag på något sätt att förklara bort det. I dag berättade jag lite skämtsamt för en arbetskamrat att åldern tydligen började göra sig påmind. Hon tyckte inte alls att jag skulle skylla på åldern utan sa åt mig att kontakta vårdcentralen. Vilken tur att jag lyssnade på henne, när jag nu uppenbarligen inte varit särskilt bra på att lyssna på min egen kropp.

Jag kontaktade vårdcentralen och de förstod direkt att jag behövde hjälp. Jag fick en tid omgående och när jag kom dit var jag så kissnödig att jag genast fick en mugg i handen för att lämna urinprov. Och nej, jag hade inte sjåpat mig och det var inte åldern heller. Jag hade urinvägsinfektion. Ungefär 30 minuter senare stod jag där med medicinen i handen och nu är första tabletten tagen.

Det fick mig ändå att fundera över varför vi ibland är så dåliga på att ta kroppens första signaler på allvar. Varför är det så lätt att hitta andra förklaringar? Vi är trötta för att det varit mycket, vi har ont för att vi sovit konstigt och när kroppen plötsligt beter sig annorlunda är det tydligen åldern. Kanske handlar det om att vi är så vana vid att bara köra på. Det finns jobb som ska göras, saker som ska fixas och tider som ska passas. Man har helt enkelt inte tid att bli sjuk och då är det väldigt praktiskt att hitta en annan förklaring.

Men allt är faktiskt inte ålderns fel. Dagens lärdom får därför bli att jag nog behöver bli lite bättre på att lyssna på kroppen och kanske också fortsätta lyssna på kloka arbetskamrater när min egen slutledningsförmåga lämnar en del övrigt att önska.

Framför allt känner jag mig tacksam i dag. Jag kontaktade vårdcentralen, blev lyssnad på, fick en tid direkt, blev undersökt och en halvtimme senare hade jag medicinen jag behövde i handen. Det är lätt att prata om allt som inte fungerar i vården, men i dag tänker jag istället vara glad över det som faktiskt fungerade precis så som man önskar att det ska göra. Vilken tur att vi har en sådan fantastisk vård när vi behöver den.

Och vilken tur att urinvägsinfektion tydligen inte är ännu ett tecken på att jag börjar bli gammal. 😉

När blev det här ett normalt sätt att prata politik?

I dag hade jag egentligen tänkt skriva om något helt annat. Men så såg jag ett inlägg på Facebook av Jesper Eneroth och kände att jag inte riktigt kunde släppa det. I sitt inlägg hade Jesper samlat ett antal kommentarer som skrivits på Facebook av personer som är politiskt engagerade här i Kungälv.

Det som gör mig extra fundersam är sammanhanget. Flera av kommentarerna har skrivits under våra, Socialdemokraternas, inlägg där vi berättar om vår politik och vad vi vill göra i Kungälv. Alltså sådant som borde kunna diskuteras politiskt. Man kan hålla med oss. Man kan tycka att våra förslag är dåliga. Man kan argumentera emot, ställa kritiska frågor och berätta vad man själv vill göra i stället. Det är precis så politisk debatt ska fungera.

Men i stället möts våra politiska inlägg bland annat av kommentarer som:

”När ska folk fatta? Galgbacken!”

”Skjut, gräv, tig.”

”Vidriga som bör stenas till döds!!!”

Jag läste kommentarerna en gång. Sedan en gång till. Det är grova ord. Så grova att jag först tänkte att man nästan inte vill återge dem. Men samtidigt är det kanske just därför vi behöver prata om dem. För om vi slutar reagera, vad händer då? Om ord om galgbackar, skjutningar och människor som ska stenas till döds bara blir ännu en kommentar i Facebookflödet, då har vi flyttat gränsen väldigt långt för vad vi accepterar i det politiska samtalet. Och jag vill inte vänja mig vid det.

Politik måste få vara tuff

Jag tycker inte att politiska debatter ska vara tillrättalagda eller försiktiga. Tvärtom. Vi ska kunna kritisera varandras beslut, säga att någon har fel och ifrågasätta prioriteringar, ekonomi och politiska förslag. Ibland blir vi arga, ibland blir debatten het och ibland kommer vi helt enkelt inte överens. Så måste en demokrati få fungera.

Men vi måste fortfarande ha respekt för varandra. Det finns en väldigt stor skillnad mellan att kritisera någons politiska förslag och att använda ett språk där människor ska hängas, skjutas eller stenas. Det ena är politisk debatt. Det andra är något helt annat.

Vi som ställer upp i ett val har ett särskilt ansvar

Just nu pågår en valrörelse och vi är många som ber Kungälvsborna om deras förtroende. Då tycker jag faktiskt att det följer med ett ansvar. Ett ansvar att behandla varandra med respekt, även när vi tycker helt olika. Vi ska kunna debattera, ifrågasätta och kritisera varandras politik utan att gå till personangrepp, hot eller använda ett språk som inte hör hemma i ett demokratiskt samtal.

För orden spelar roll. Och jag tycker att det ansvaret blir ännu tydligare när man själv är politiskt engagerad och söker väljarnas förtroende. Vi politiker kan inte å ena sidan prata om behovet av ett bättre samtalsklimat och å andra sidan själva bidra till att flytta gränsen för vad som anses acceptabelt. Vi har också ett ansvar för vilken politisk kultur vi tillsammans skapar här i Kungälv.

Jesper ställer en viktig fråga

Jesper inleder sitt Facebookinlägg med frågan: ”Är det verkligen så här vi vill att debatten ska se ut?”

Mitt svar är nej. Verkligen inte.

Jag vill kunna stå bredvid en politisk motståndare på Nytorget och argumentera för helt olika saker. Jag vill kunna säga att jag tycker att den andres politik är fel och få höra precis samma sak tillbaka. Vi kanske till och med blir rejält irriterade på varandra, men vi ska fortfarande kunna möta varandra med respekt. För det är faktiskt en av demokratins styrkor. Vi behöver inte tycka lika, men vi behöver kunna leva tillsammans med att vi tycker olika.

Sedan är det upp till väljarna

Jag tänker inte tala om för någon vad de ska tänka när de ser de här kommentarerna. Men jag tycker att människor ska få se dem. För när vi lägger vår röst väljer vi inte bara mellan olika vallöften och politiska förslag. Vi ger också människor förtroendet att representera oss och vår kommun. Därför spelar det roll hur kandidater och politiska företrädare beter sig även när de inte står i talarstolen. Sociala medier är inte ett undantag.

Så läs gärna Jespers Facebookinlägg. Titta på kommentarerna och bilda dig en egen uppfattning. För mig väcker de en fråga som är större än vilket parti man tänker rösta på:

Vilket politiskt samtal vill vi ha i Kungälv?

Jag vet i alla fall vilket jag vill vara med och bidra till. Ett där vi kan vara väldigt oense och argumentera hårt för det vi tror på, men också ett där vi behandlar varandra med respekt och aldrig glömmer att bakom varje politisk åsikt finns en människa.

Länk till inlägget https://www.facebook.com/share/p/1DcjXQMrmj/?mibextid=wwXIfr

Nu kan du rösta – och du kan också påverka vem som får ditt förtroende

I dag börjar förtidsröstningen!

Nu är vi framme vid den där tiden då alla affischer, debatter, dörrknackningar, samtal och politiska diskussioner faktiskt ska landa i något. Vi väljare ska bestämma vilka vi vill ge vårt förtroende.

För mig är det fortfarande något väldigt stort att vi får göra det. Vi behöver inte tycka lika. Vi behöver inte rösta på samma parti. Men jag hoppas verkligen att så många som möjligt använder sin rösträtt.

Själv kandiderar jag till kommunfullmäktige i Kungälv för Socialdemokraterna och står på plats 6 på vår lista.

Varför gör jag det?

Jag lovar inte att ha alla svar. Det tror jag faktiskt inte att någon politiker kan ha. Men jag lovar att lyssna, vara påläst och försöka sätta Kungälvs bästa först.

I mitt arbete som speciallärare ser jag varje dag hur viktiga de tidiga insatserna är. Det vi gör för barn tidigt kan få betydelse långt fram i livet. Därför vill jag arbeta för ett Kungälv där barn får en bra start och där skolan får rätt förutsättningar.

Men ett samhälle är förstås mycket mer än skola.

Jag vill också att kulturen ska få ta plats och skapa gemenskap. Jag vill att vi ska ha en stark välfärd och samtidigt ta ansvar för kommunens ekonomi. För mig hänger de sakerna ihop. Ska vi kunna utveckla välfärden långsiktigt behöver vi också använda våra gemensamma pengar klokt. Framför allt vill jag arbeta för ett Kungälv där det finns plats för alla.

Och så en sak som ibland glöms bort när vi pratar om valet: Du röstar förstås på ett parti, men du kan också personrösta.

På valsedeln kan du sätta ett kryss framför den kandidat som du särskilt vill ge ditt stöd. Kanske finns det någon du känner. Någon du har hört tala. Någon vars frågor du tycker är viktiga eller någon som du helt enkelt har fått förtroende för. Då kan du kryssa den personen.

Jag hoppas förstås att det finns några som tycker att Ulrica Brogren, plats 6, verkar vara ett bra alternativ. 😉

Men oavsett vem du väljer att kryssa och vilket parti du röstar på är det viktigaste detta:

Använd din rösträtt.

Demokratin fungerar inte av sig själv. Den fungerar när vi deltar. Och från och med i dag behöver du faktiskt inte vänta till valdagen.

När skrattet fastnar lite i halsen

I kväll fick jag möjlighet att vara med på Synskadades Riksförbunds kabaré ”Ge oss lite välfärd” här i Kungälv.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag gick dit. Men det blev en kväll som både bjöd på många skratt och satte igång väldigt många tankar.

Genom små sketcher, berättelser och sånger fick vi ta del av situationer som synskadade faktiskt möter i sin vardag. Kommentarer människor har fått höra. Bemötanden som ibland blev så absurda att man skrattade.

Och vi skrattade. Men samtidigt fanns det ett allvar bakom skratten. För det här var ju inte bara påhittade roliga historier. Bakom humorn fanns erfarenheter av att inte bli bemött som den självständiga människa man är.

Det fick mig att fundera. Hur är det möjligt att vi fortfarande behandlar människor på det sättet?

Hur ofta gör vi saker i all välmening, men utan att faktiskt fråga personen framför oss vad den behöver?

Och hur mycket tar vi som ser för givet?

Under kvällen lyftes tre frågor som Synskadades Riksförbund menar är avgörande för synskadades frihet och självständighet: färdtjänst, ledsagning och rehabilitering.

Det kan låta som tre ganska administrativa ord. Men bakom orden finns något mycket större. Att kunna ta sig till jobbet. Att kunna studera. Att kunna träffa vänner. Att kunna delta i föreningsliv och kultur. Att kunna gå ut och handla. Att kunna vara förälder, kollega, vän och medborgare. Helt enkelt sådant som många av oss andra betraktar som självklart.

En mening i materialet fastnade särskilt hos mig:

”Synskadade ska inte behöva kämpa för självklarheter.”

Nej, det ska man faktiskt inte.

Kanske var det också därför som kvällens avslutande övning kändes så betydelsefull. Efter att först ha fått skratta åt igenkännbara, men allvarliga, situationer fick vi själva prova på en liten del av den osäkerhet som kan uppstå när synen inte längre finns där som stöd.

Vi fick sätta på oss ögonbindel och äta utan att se. Nu ska jag erkänna en sak. Själva ätandet hoppade jag över. Jag hade redan ätit middag och dessutom fått i mig en glass, så jag var helt enkelt proppmätt. När jag hörde de andra försöka äta landgången med ögonbindel på blev jag ganska nöjd med mitt beslut. 😄

Men ögonbindeln åkte på. Och bara det lilla ögonblicket räcker för att man ska börja tänka.

Plötsligt vet jag inte riktigt vad som finns framför mig. Var står saker? Vem sitter var? Vem pratar? Vad händer runt omkring mig?Samtidigt förstärktes hörseln och lukten på ett sätt jag inte riktigt hade väntat mig. Jag lade märke till ljud och dofter mycket tydligare än vanligt, och efter en stund blev det nästan lite för många intryck på en gång. Jag blev faktiskt nästan lite yr.

Det blev en konkret fortsättning på det som kabarén redan hade väckt hos mig: insikten om hur lätt det är att ta sin egen vardag för given. Ögonbindeln gav mig en kort erfarenhet av att inte ha full kontroll över det som annars känns självklart, men den gav mig naturligtvis inte någon verklig förståelse för hur det är att leva med en synnedsättning.

Det gör jag inte. Men den kan ge en liten tankeställare. Och kanske är just det en av de viktigaste sakerna jag tar med mig från kvällen. Vi behöver bli bättre på att lyssna på människor som själva vet hur det är. Inte utgå från vad vi tror att någon behöver. Inte prata över huvudet på någon. Inte automatiskt ta över för att vi tror att vi hjälper.

Fråga. Lyssna. Och framför allt se människan.

Jag gick dit för att se en kabaré. Jag gick därifrån med betydligt fler frågor än när jag kom. Och det är nog ett ganska gott betyg på en kväll.

För ibland behöver vi skratta för att orka prata om det som faktiskt är allvar. Och ibland behöver någon få oss att upptäcka de självklarheter som inte alls är självklara för alla.