När jag var liten minns jag somrarna som varma. Vi badade tills läpparna blev blå, åt smält glass och sprang barfota på den heta asfalten. Visst regnade det ibland och ibland var det kallare än man önskade. Men jag minns inte de tvära kasten.
Idag känns det annorlunda.
Ena dagen visar termometern 30 grader och nästa dag 13. På några timmar kan himlen öppna sig och regnet vräka ner i mängder som tidigare föll under flera veckor. Vi läser om översvämningar, skogsbränder och värmeböljor – inte långt borta, utan här i Sverige. Det som en gång kallades extremväder börjar kännas allt mer normalt.
Jag är ingen klimatforskare. Men jag är mormor.
Och kanske är det just därför tankarna kommer oftare nu.
Vad är det egentligen vi lämnar över till våra barn och barnbarn? Hur kommer deras värld att se ut om tjugo år? Kommer de att kunna njuta av svenska somrar på samma sätt som vi gjorde, eller kommer de att växa upp i ett klimat där extrema väderhändelser blivit en del av vardagen?
Det är frågor som ibland känns tunga.
Det som också bekymrar mig är att klimatfrågan inte verkar ta större plats i debatten. Visst pratar vi om den ibland, men den hamnar ofta i skuggan av allt annat som känns akut här och nu. Samtidigt fortsätter temperaturen att stiga, isarna att smälta och rekord efter rekord att slås.
Jag tror inte att någon enskild människa kan lösa klimatkrisen. Men jag tror att vi tillsammans kan göra skillnad. Vi behöver fatta kloka politiska beslut, utveckla ny teknik, förändra våra vanor och våga tänka längre än nästa mandatperiod eller nästa semester.
Är det för sent?
Det hoppas jag verkligen inte.
Forskningen säger att varje tiondels grad spelar roll. Varje utsläpp som kan undvikas gör skillnad. Ju snabbare vi agerar, desto större chans har vi att begränsa de värsta konsekvenserna.
Kanske är det just där hoppet finns.
För även om jag ibland känner oro när jag ser regnet vräka ner eller värmen slå nya rekord, vill jag inte ge upp. Jag vill tro att vi fortfarande har möjlighet att påverka. Inte bara för vår egen skull, utan för våra barn och barnbarn.
För den värld vi lämnar efter oss blir den värld de ska leva sina liv i.
Och det ansvaret kan vi inte blunda för.
brogrenstankar 