Den 10 mars förändrades mitt liv på ett sätt som jag inte riktigt hade förstått skulle hända. Då föddes lilla Otto och jag blev mormor.
Otto, ett namn som betyder lite extra för mig eftersom han är döpt efter min pappa. Jag ska erkänna att det först kändes lite ovant att säga. När jag sa “Otto” dök min pappa upp i tankarna innan den lille killen gjorde det. Men nu känns det helt naturligt och otroligt fint. Namnet har fått en ny liten person att förknippas med, samtidigt som det bär med sig ett stycke familjehistoria.
Det är en fantastisk känsla att få följa ett litet liv från allra första början. Han är fortfarande bara några månader gammal, men det händer något nästan varje gång vi ses. Ett nytt ljud, ett leende som blir lite tydligare eller en ny blick som nyfiket försöker förstå världen. Det är de små stegen som är de stora.
Samtidigt har jag upptäckt att rollen som mormor är en balansgång. Man vill så gärna dela med sig av sina erfarenheter, men man får också påminna sig om att det nu är Isabella och Erik som är föräldrar. De ska hitta sitt sätt, fatta sina beslut och skapa sina egna rutiner. Min uppgift är inte att tala om hur de ska göra, utan att finnas där när de vill ha hjälp.
Och visst har det hänt en del sedan jag själv hade små barn! På min tid gjorde man si, nu gör man så. Ibland känns det nästan som att man behöver en introduktionskurs för att bli mormor.
Men egentligen är det ganska enkelt.
Att vara mormor handlar inte om att ha alla svar. Det handlar om att finnas där med öppna armar, ett varmt hjärta och en stor portion tålamod. Att få njuta av de där små stunderna, glädjas åt utvecklingen och känna den stora förmånen att få vara en del av ett litet barns liv.
Och jag ser redan fram emot allt som väntar, de första stegen, de första orden, sagostunderna, utflykterna och alla de minnen vi ännu inte vet att vi ska skapa.
Att bli mormor är nog en av livets allra finaste gåvor.
brogrenstankar 