Semestern börjar sakta gå mot sitt slut och jag märker att tankarna allt oftare hamnar i skolan. Om bara några veckor börjar ett nytt läsår och för första gången på länge ska jag möta en helt ny förskoleklass.
Och vet ni… Jag längtar.
Jag längtar efter de där små människorna med stora ryggsäckar och ännu större förväntningar. Efter nyfikenheten, skratten och alla de där magiska ögonblicken när ett barn plötsligt vågar lite mer än dagen innan.
Men samtidigt finns det en annan känsla.
En klump i magen.
Inte för att jag tvivlar på att jag klarar uppdraget. Tvärtom. Jag älskar mitt yrke och jag vet att jag kommer att göra allt jag kan för att ge barnen en trygg och fin start i skolan.
Det som skaver är något annat.
Jag har utvecklats mycket som lärare under de senaste åren. Jag har fått nya erfarenheter, utbildat mig vidare och utmanat mig själv. Därför känns det lite som att börja om från början igen. Det handlar inte om att förskoleklass är ett mindre viktigt uppdrag, tvärtom. Det är kanske ett av skolans allra viktigaste. Men just nu brottas jag med dubbla känslor.
Jag tror många lärare känner igen känslan av att vilja ge hundra procent, samtidigt som man undrar om förutsättningarna kommer att räcka. När mycket är nytt, mycket ska byggas upp och det fortfarande finns många frågetecken innan terminen ens har börjat.
Det är lätt att tänka att man bara ska springa lite fortare. Packa upp en låda till. Förbereda lite mer. Komma lite tidigare. Gå hem lite senare.
Men någonstans behöver vi också påminna oss om att vi är människor. Ingen lärare blir bättre av att gå in i ett nytt läsår redan trött.
Det är också därför jag tror att förutsättningarna i de yngre åldrarna betyder så mycket. Att börja förskoleklass är ett stort steg i ett barns liv. Barn behöver bli sedda, få tid att ställa frågor, bygga relationer och känna sig trygga.
Därför är jag glad över att Socialdemokraterna vill satsa på mindre klasser i de yngre åldrarna. Färre elever per lärare ger bättre möjligheter att möta varje barn utifrån dess behov. Det skapar lugnare lärmiljöer, stärker tryggheten och ger mer tid för både lärande och lek. Jag tror att det är en investering som gör skillnad, både för barnen och för oss som arbetar i skolan.
Jag hoppas att den här terminen blir fylld av glädje, utveckling och fina möten. Jag hoppas också att vi blir bättre på att prata om vilka förutsättningar som krävs för att lärare ska kunna göra sitt jobb på ett hållbart sätt. För när lärare får rätt förutsättningar är det barnen som vinner.
Och trots klumpen i magen vet jag en sak.
Den första morgonen, när de där små sexåringarna kommer in genom dörren med förväntan i blicken, då kommer jag att le.
För det är därför jag valde att bli lärare.
brogrenstankar 