Hösten börjar göra sig påmind. Det blir mörkare på morgonen, jackorna åker på och temperaturen sjunker. Jag tycker faktiskt om hösten på många sätt. Men det finns en sak jag gärna hade varit utan, alla baciller.
Förkylningar, hosta, feber och så småningom den där magsjukan som brukar dyka upp när man minst önskar det. Vi som arbetar i skolan vet att början av en ny termin ofta innebär att infektionerna börjar gå runt.
Elever blir sjuka, precis som vi vuxna. Och elever kommer tillbaka till skolan när näsan fortfarande rinner eller hostan hänger kvar. Ibland är de pigga och redo för skolan igen, men bacillerna verkar inte alltid ha fått samma information.
Som lärare arbetar jag nära mina elever hela dagen. Jag sitter bredvid, hjälper, visar, tröstar, knyter skor, plockar upp saker, delar material och befinner mig tillsammans med många elever i samma lokaler timme efter timme. Att hålla avstånd är liksom inte riktigt en del av arbetsbeskrivningen.
Och förr eller senare händer det, jag blir sjuk.
Då ska jag självklart stanna hemma. Både för att bli frisk och för att inte smitta mina elever eller mina kollegor. Men när jag gör precis det vi säger att människor ska göra när de är sjuka får jag samtidigt ett karensavdrag.
Jag får alltså, lite krasst uttryckt, betala för att jag blir sjuk.
Det blir extra märkligt för oss som har yrken där jobbet måste göras på plats. En lärare kan inte undervisa en förskoleklass hemifrån för att näsan rinner och halsen börjar göra ont. På samma sätt kan många som arbetar inom vård, omsorg, handel och andra kontaktyrken inte ta med sig jobbet hem.
Därför är karensavdraget också en fråga om rättvisa. Den som har möjlighet att arbeta hemifrån vid en lättare förkylning kan i vissa fall fortsätta arbeta och behålla sin lön. Den möjligheten finns inte för väldigt många av oss som arbetar nära andra människor varje dag.
Det är en av anledningarna till att jag tycker att Socialdemokraternas besked om att avskaffa karensavdraget är viktigt. Den orättvisa karensen ska bort.
För mig handlar politik ofta just om sådant här. Om vardagen. Om regler och system som kanske ser rimliga ut på ett papper men som får väldigt olika konsekvenser beroende på vilket arbete du har. Självklart ska vi stanna hemma när vi är sjuka. Ingen tjänar på att vi går till jobbet och smittar andra. Men då borde samhället också göra det möjligt att faktiskt göra rätt, utan att man straffas ekonomiskt för det.
Så hösten får gärna komma med färgglada löv, frisk luft och kyliga morgnar.
Men bacillerna kan jag vara utan.
Och karensavdraget?
Det tycker jag att vi lämnar kvar i det förflutna.
brogrenstankar 