Fredag kväll. Jag sitter i soffan och andas ut. Ett glas rött, en liten bit choklad och veckobrevet är äntligen färdigskrivet. Det är dags att summera veckan. Vad blev riktigt bra? Vad blev mindre bra? Och vad hamnar under rubriken ”utvecklingsbart”?
Jag kan väl börja med att konstatera att idrott med 36 sexåringar kanske inte var ett av mina allra smartaste drag. Men det gick faktiskt över förväntan!
Eleverna bytte förvisso inte om, utan tog bara på sig gympaskor, men alla hittade sina saker efteråt, ingen försvann och jag lyckades faktiskt genomföra den planering jag hade gjort. Det får ändå räknas som en seger. Både eleverna och läraren var något trötta efteråt.
Just den utmaningen får jag fundera vidare på. Kanske går det att hitta ytterligare en idrottstid så att gruppen kan delas i två? För 18 sexåringar låter plötsligt nästan som semester. Vi får se. Det tål att tänkas på.
I övrigt har våra fantastiska specialpedagoger genomfört kartläggningar i både svenska och matematik. Det är så värdefullt. Nu har jag fått ytterligare pusselbitar kring var eleverna befinner sig och kan börja fundera på hur jag bäst utmanar var och en vidare.
Och eftersom jag tydligen är lite ”gammal” håller jag dessutom fast vid Bornholmstestet. Gammalt och beprövat ska inte underskattas bara för att det finns nyare saker. Jag tycker om att ha flera sätt att se elevernas utveckling.
Vi har också börjat leka med språket genom Bornholmsmodellen. Det gör vi i tre grupper, vilket betyder att jag får göra samma lektion flera gånger. Och vet ni? Jag älskar det. För varje grupp kan jag skruva lite: ändra en fråga, förtydliga något, lägga till, ta bort och prova igen. När den tredje gruppen kommer har lektionen ofta hunnit bli version 3.0. Det är faktiskt en av de saker jag tycker allra mest om med läraryrket – att undervisningen aldrig blir riktigt färdig.
Eleverna har också fått besöka vårt fantastiska skolbibliotek. Det är något alldeles särskilt med att se barn möta böckernas värld, följa med in i berättelser, upptäcka bilder, ord och fantasi och kanske hitta den där boken som man absolut måste låna.
Men kanske är det ändå de små samtalen som har värmt mest den här veckan.
Min dörr står alltid öppen när jag sitter och planerar, och det vet flera av mina gamla elever. Då och då dyker någon upp. Ibland vill de hjälpa mig med något, ibland vill de berätta vad som hänt och ibland behöver de bara ett öra som lyssnar en stund.
Och tänk vilken ynnest det är att en elev som inte längre är ”min” ändå känner att min dörr är en dörr man kan gå in genom.
Så nu sitter jag här. Lite trött, ganska nöjd och med huvudet fullt av tankar om hur nästa vecka kan bli ännu lite bättre.
36 sexåringar på idrott samtidigt? Ja, den tanken får nog mogna över ytterligare en bit choklad.
brogrenstankar 