Det här blir bra – nu tar jag helg

Tänk vad ens egen inställning faktiskt kan påverka hur en vecka blir.

Om jag hade gått in i den här veckan med tankarna det här kommer aldrig att gå, jag orkar inte, hur ska jag hinna och hur ska det här fungera? då tror jag faktiskt att veckan hade känts helt annorlunda.

Men någonstans bestämde jag mig för att tänka:

Okej. Hur löser jag det här? Hur kan jag göra på bästa sätt?

Och vet ni vad? Det gjorde skillnad.

Inte för att allt plötsligt löste sig av sig självt. Verkligen inte. Men människor runt omkring mig har hjälpt till så fort de haft möjlighet. Kollegor, elever och andra har burit, sorterat, fixat och stöttat.

Och lite i taget har det som först kändes ganska övermäktigt börjat falla på plats.

Det märks också på vårdnadshavarna som har tittat in under veckan.

”Oj, nu börjar det se ut som ett klassrum!”

”Vad du har jobbat, Ulrica!”

”Det här blir ju jättebra!”

När jag sedan visar våra tre klassrum och grupprummen blir reaktionen nästan alltid densamma.

”Får de verkligen ha så här mycket plats?”

Jajamän.

Det får de.

Och jag tror faktiskt att vi kommer kunna göra något riktigt bra av de här lokalerna.

Visst finns det fortfarande ett grupprum som är fullt med flyttkartonger, men de får faktiskt stå där ett tag. Jag har bestämt mig för att ta en sak i taget. Just nu är det viktigaste att klassrummen och de andra grupprummen är redo när eleverna kommer på tisdag.

Allt behöver faktiskt inte vara färdigt på en gång.

Nu börjar det roliga

Idag har jag fått ihop schemat och börjat minutplanera den första veckan.

Grovplaneringen fram till jullovet är redan gjord. Nu börjar den där delen av lärarjobbet som jag tycker är så rolig. Att fundera över hur allt kan hänga ihop.

Hur får man in språk, matematik, skapande, rörelse, samarbete och fantasi utan att eleverna upplever det som en massa olika delar?

Jag tycker om när undervisningen får en röd tråd.

Och den här terminen kommer vi verkligen att ha en sådan.

Vad den är tänker jag däremot inte avslöja ännu. 😉

Det kan ju finnas både vårdnadshavare och gamla elever som läser bloggen och jag tänker inte riskera att någon berättar hemligheten för våra nya förskoleklasselever.

Men så här mycket kan jag säga:

På tisdag efter lunch kommer någonting att hända i vårt klassrum.

Någonting som sedan kommer att följa oss under hela terminen.

Och jag är nästan lika nyfiken som eleverna på vart det kommer att leda.

Jag har massor av idéer och tänker dokumentera arbetet under tiden. Kanske kan det så småningom bli någonting som jag kan dela med andra pedagoger. Det finns så många som generöst delar med sig av sina idéer och sitt material.

Kanske är det dags att jag också vågar ta det steget.

Det finns en tanke bakom

Det är nog det jag tycker allra mest om med att planera för förskoleklass.

Det kan se ut som lek, sång, rörelse, klippande, ritande och ramsor. Men bakom mycket av det finns en tanke.

Vi tränar finmotorik, språk, samspel, koordination, koncentration och mycket annat utan att det behöver kännas svårt eller skolaktigt.

Vi kommer att röra oss mycket. Sjunga, göra ramsor och använda hela kroppen.

Och naturligtvis har jag dammat av ”Popcorn, popcorn” till fredagarna.

En bra start-sång har vi också.

Däremot saknar jag fortfarande en riktigt bra hej då-sång.

Det får nog bli ett litet kreativt helgprojekt.

Och nu är det fredag

När Björn hämtade mig på jobbet idag kändes det faktiskt väldigt skönt att bara sätta sig i bilen och åka hem.

Nu sitter jag på framsidan.

Andas.

Och virkar förstås.

Ett nytt projekt har redan hamnat på virknålen. Den här gången ska det bli en drake. Vi får väl se om den faktiskt ser ut som en drake när den är färdig.

Jobbet får däremot stanna på jobbet i helgen. Åtminstone rent praktiskt. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att hjärnan kommer fortsätta komma på idéer.

Lite valarbete blir det också. Valdagen kryper närmare och på söndag är det dags att sätta upp valaffischer. Det ska bli spännande.

Men just nu tänker jag bara ha fredag.

Och när jag tänker tillbaka på veckan känner jag faktiskt lite stolthet.

Inte för att allt är klart.

Det är det verkligen inte.

Utan för att jag valde att inte fastna i allt som kändes svårt, utan började fundera på hur det kunde lösas.

Och tillsammans med alla som hjälpt till kom vi faktiskt väldigt långt.

Så nu kan jag sitta här med virkningen och känna:

Det här kommer att gå.

Det här kommer bli bra.

Och på tisdag efter lunch…

Då händer det saker.

Men mer än så säger jag inte ännu.

Ha en riktigt fin fredag kväll!

En planka i ryggsäcken och fjärilar i magen

Nu är det torsdag kväll och jag sitter faktiskt i min infraröda bastu och funderar över livet. Och bloggen.

Min infraröda bastu är för övrigt ett av mina bättre köp. Här sitter jag på kvällarna, blir varm, kopplar av och låter tankarna fara lite som de vill. Det är skönt för kroppen och en liten stund av egentid.

Och just ikväll far tankarna förstås till tisdag.

För nu är det fredag, lördag, söndag och måndag kvar. På tisdag kommer eleverna!Flera av dem har redan börjat på fritids, så jag har hunnit träffa några av dem.

De är små. Ni vet så där små att man nästan inte ser dem när man går förbi. Man får liksom titta lite längre ner än man är van vid.

Det är en viss skillnad mot att ha elever i årskurs tre som nästan börjar bli lika långa som en själv.

Men de här små människorna är alldeles fantastiska. Varje gång en av eleverna får syn på mig skiner hela ansiktet upp.

”ULRICA!” Och så kommer eleven springande mot mig.

”Hoppsan! Nu sprang vi i korridoren. Kan vi göra om det?”

Eleven tittar frågande på mig.

”Får jag springa?”

”Nej, jag menar att vi gör om det. Du säger Ulrica och sedan GÅR du fram till mig. Jag lovar att stå kvar och vänta.”

”Jaha!”

Och så gör vi om.

”Ulrica!” Och eleven går fram. Och så kramas vi. Ett par timmar senare händer det igen. ”ULRICA!”

Jag ser hur hela den lilla kroppen är på väg att sätta fart. Men så stannar eleven till. Tänker. Och börjar gå. När eleven kommer fram till mig säger den stolt: ”Jo! Jag hann!” Det gjorde du. Och jag stod ju faktiskt kvar precis som jag lovat.

När jag går förbi eleverna i korridoren vinkar de. Jag vinkar tillbaka och då kommer fnisset. ”Det är min fröken!” Alltså, hur härligt är inte det?

Men klassrummet då?

Jösses.

Alla flyttlådor som fortfarande inte är uppackade har nu fått flytta in i ett av grupprummen. Där är fullt. Och vet ni vad? Det får vara så.

Jag stänger dörren och tar en låda då och då, allt eftersom jag får hyllor och skåp på plats. Jag ska trots allt vara där ett helt läsår, förhoppningsvis längre, så jag lär hinna.

Och känner jag mig själv rätt kommer jag förmodligen inte kunna låta bli, så om en månad är väl varenda låda uppackad ändå.

Jag har haft lite smått ångest över allt som ska hinnas med. Men idag knackade det på dörren.

Där stod vår kurator Emma.

”Du Ulrica, jag har en liten stund över. Kan jag hjälpa dig med något?”

Kan du?

KAN DU?!

”Ja tack! Kan du sätta namnen på elevernas lådor?”

Det gjorde hon. Sedan kom hon tillbaka.

”Jag har en liten stund till.”

Jösses så glad jag blev!

Då fick hon nästa uppdrag. Jag hade en telefon full med gamla kontakter och sms som hörde till den tidigare verksamheten. Fixat! Två saker kunde strykas från min lista. Sådant gör en lärare lycklig dagarna före skolstart.

Och så var det min briljanta idé…

Jag använder schemalappar väldigt mycket i undervisningen. Problemet är att när man sätter upp och tar ner laminerade lappar med häftmassa hela året mår väggen till slut inte särskilt bra. Färgen följer med och det blir fult.

Det stör mig. Jag har alltså funderat på hur jag skulle kunna lösa detta. Och tydligen tyckte min hjärna att detta var en så viktig fråga att den behövde arbeta med den mitt i natten.

För plötsligt vaknade jag med lösningen: En laminatgolvsskiva!

En drygt meter lång golvskiva som jag kan hänga på väggen och sätta alla schemalappar på. Dessutom är den flyttbar!

Eftersom vår förskoleklass kommer att använda tre olika klassrum kan jag helt enkelt ta med mig hela dagens schema från rum till rum. Genialt, om jag får säga det själv.

Min kära man Björn fick uppdraget att leta fram en golvskiva ur förrådet. Den stod naturligtvis längst in. Bakom två innerdörrar. Men han lyckades.

Nästa problem var bara: Hur sjutton skulle jag få den till jobbet? Jo, men den kunde ju sticka upp ur ryggsäcken!Sagt och gjort.

I morse promenerade jag alltså till jobbet med en drygt meter lång golvplanka stickande rakt upp ur ryggsäcken.

Det fungerade faktiskt förvånansvärt bra. Jag fick böja mig rejält när jag gick genom dörrar, men annars gick det fint.

Tills jag kom till ett ställe där några trädgrenar hängde över gångvägen.

Plötsligt tog det tvärstopp. Vad sjutton…? Just det. Plankan. Även det löste sig.

Och fantastiska Stellan, vår slöjdlärare, borrade två hål och satte dit ett snöre. Ett rött snöre, givetvis. Jag tycker om rött. Det vet de flesta.

Nu hänger min schemaplanka på väggen och jag är löjligt nöjd över den.

Sakta men säkert faller allt på plats

Stefan, vår fantastiska vaktmästare, har fått upp hyllorna så att spel och leksaker kan komma på plats. Möbler har flyttats. Namnen sitter på elevernas lådor.

Och idag fick jag dessutom träffa två av de elever som är helt nya på skolan. Jag fick visa dem runt och berätta lite om vad som väntar.

Och jag berättade för dem att jag faktiskt tror att de är ganska unika.

För hur många förskoleklasser har tillgång till tre klassrum och tre grupprum? Det är helt makalöst.

Vi kommer att kunna ha ett rum för undervisning, ett rum för rörelse och lek och samtidigt ha möjlighet att dela grupper och skapa lugn när det behövs. Jag tror verkligen att det här kan bli fantastiskt bra.

Är jag fortfarande lite orolig för att hinna allt?

Japp.

Men det ser betydligt bättre ut idag än det gjorde i början av veckan.

Och imorgon har jag en hel dag till att fixa, greja och dona. Schemalappar ska skrivas ut, lamineras och klippas. Saker ska hitta sina platser. Och sedan ska jag minutplanera de första dagarna. Jag har lite hum om hur jag vill ha det.

På tisdag kommer de. De där små människorna som ropar: ”ULRICA!”

Och som numera kommer ihåg att gå fram till mig eftersom jag faktiskt står kvar och väntar.

Vet ni vad?

Det finns hopp. Det här blir nog riktigt bra.

Vad vill du bli när du blir stor?

Vad vill du bli när du blir stor?

Den frågan får man ofta när man är liten. Och ibland tänker jag nog lite som Pippi:

Jag vill aldrig bliva stur.

För när är man egentligen stor? Är det när man vet precis vad man vill bli? I så fall är jag inte helt säker på att jag har blivit stor ännu.

När jag var liten pendlade jag mellan flera olika yrken.

Ett tag skulle jag bli hårfrisörska. Det berodde nog framför allt på att en person som betydde väldigt mycket för mig när jag växte upp var frisör. Jag tyckte att den personen var fantastisk och ville helt enkelt bli likadan.

Så här i efterhand kan vi väl konstatera att det var väldigt tur att den yrkesdrömmen inte slog in.

Jag har nämligen absolut ingen talang för hår, färgning eller smink.

När jag någon gång har försökt klippa min egen lugg har min frisör mer eller mindre vädjat:

”Snälla Ulrica, gör inte det. Kom hit så hjälper jag dig.”

Och färga håret själv? Jodå, det har jag också provat. En gång blev det lila. En annan gång blev det närmast självlysande rosa. Dessutom satt färgen kvar väldigt, väldigt länge.

Smink ska vi inte ens prata om. Det undviker jag helst så mycket det bara går.

Nej, frisör var nog inte min framtid.

Men så fanns det en annan dröm.

Jag skulle bli operasångerska.

När jag var omkring fyra år tog mamma med mig till Stora Teatern i Göteborg. Där hörde jag bland annat Nattens drottnings aria ur Trollflöjten. Jag blev fullständigt fascinerad.

Så fascinerad att jag gick omkring och försökte sjunga den själv.

Jag minns fortfarande hur jag satt på en bänk i hallen på förskolan och något av de andra barnen frågade:

”Ska du bli operasångerska?”

”Ja”, svarade jag bestämt.

Och så sjöng jag.

Den drömmen höll faktiskt i sig ganska länge. Jag sjöng mycket under många år och åkte runt och uppträdde på olika scener. Jag älskade, och älskar fortfarande, att sjunga.

Men jag upptäckte också att jag inte tyckte särskilt mycket om världen runt omkring. Konkurrensen, armbågarna och känslan av att hela tiden behöva ta plats på någon annans bekostnad passade inte mig.

Så det blev ingen operasångerska heller.

När jag blev lite äldre fanns ytterligare ett yrke i tankarna: socialarbetare.

Jag hade nämligen en tendens att försöka hjälpa andra, lösa problem och ställa saker till rätta. Jag blev till och med kallad ”socialarbetaren” ibland. Och det yrket hade nog faktiskt kunnat passa mig ganska bra.

Men vad blev jag?

Lärare.

Hur det gick till kan man ju fundera över.

Jag var själv knappast någon mönsterelev. Tvärtom. Jag var nog snarare ett ganska besvärligt skolbarn som lyckades ställa till en hel del för mina lärare.

Och så blev jag själv lärare.

Livet har humor.

Men jag älskar verkligen mitt yrke.

Jag tycker om att fundera, planera, prova, göra om och framför allt möta eleverna. Att försöka hitta just den där nyckeln som gör att en elev plötsligt förstår.

Och ibland kommer de där små ögonblicken som gör hela jobbet värt det.

Som idag.

En elev kom fram till mig.

”Ulrica, du vet det där med demokrati…”

”Ja?”

”Vi har pratat jättemycket om det. Men vad var det du sa att det betydde? Det började på folk…”

Sedan kom det snabbt:

”Vänta, vänta! Jag vet! Jag vet!”

Jag väntade.

”Folkstyre, Ulrica! Demokrati betyder folkstyre!”

Precis.

Eleven berättade dessutom att ordet stod på en lapp hemma. Folkstyre. Men betydelsen hade försvunnit någonstans på vägen.

Nu hade den kommit tillbaka.

Och där, mitt i det lilla samtalet, finns egentligen mycket av det jag älskar med att vara lärare.

Jag vill inte bara att eleverna ska lära sig saker för stunden. Jag vill väcka deras nyfikenhet. Jag vill att de ska vilja förstå. Att de ska känna glädjen när de upptäcker:

Jag kan! Jag förstår!

Det kan handla om att läsa sitt första ord, skriva sitt namn eller förstå att demokrati betyder folkstyre.

Det är stort.

Nu väntar dessutom en ny utmaning för mig när jag arbetar i förskoleklass. På många sätt får jag börja om från början. Tänka nytt, planera nytt och fundera över hur jag kan skapa den där lusten att lära hos våra allra yngsta elever.

Det är nog ganska nyttigt för hjärnkontoret.

Så vad vill jag bli när jag blir stor?

Jag vet faktiskt inte.

Kanske fortsätter jag som lärare. Kanske dyker det upp någon ny utmaning runt hörnet. Jag har alltid tyckt om att prova nya saker och se nya möjligheter.

Och kanske är det faktiskt helt okej att inte veta.

När vi är små har vi så många drömmar om vad vi ska bli. Sedan tar livet sina egna vägar. Det blir kanske inte alls som vi tänkte oss när vi satt där på förskolan och skulle bli frisörer, operasångerskor, brandmän, läkare eller astronauter.

Men det kan bli väldigt bra ändå.

Och kanske behöver man aldrig riktigt bestämma sig för att man är färdig och ”stor”.

Så nu är jag nyfiken: Vad drömde du om att bli när du var liten? Och blev det som du hade tänkt dig?

Tillsammans går det så mycket lättare

I dag fortsatte jag med mitt evighetsprojekt: flyttlådorna.

Ni som läste gårdagens inlägg vet att jag håller på att försöka skapa ordning i våra nya klassrum inför skolstarten. Och ja, det går framåt. Sakta men säkert försvinner låda efter låda. Jag försöker vara metodisk. En låda i taget. Sortera, spara, slänga, fundera lite, sortera igen.

Det kommer bli klart.

Någon gång. 😂

Men i dag hände något som gjorde att arbetet plötsligt gick betydligt fortare.

Jag stod där mitt bland kartonger, sopsäckar, papper och allt annat som på något märkligt sätt samlas i en skola, när jag plötsligt upptäckte några elever i dörröppningen.

De tittade in i klassrummet.

De tittade på mig.

Och sedan kom frågan:

”Ulrica, behöver du hjälp?”

Behöver jag hjälp?

JA!

Jag pekade på pappersinsamlingen, några kartonger och flera sopsäckar.

”Vill ni bära bort det här till soprummet?”

”Jajamän!”

Och så försvann de iväg med alltihop.

Jag stod kvar och tänkte att det där var ju fantastiskt snällt. Vilka härliga elever. Och så fortsatte jag med mitt plockande.

Efter en stund dök de upp igen.

”Nu är vi klara. Vad ska vi göra nu, Ulrica?”

Jaha.

De ville alltså fortsätta!

Jag började fundera.

”Jo, jag har faktiskt en stor rund röd matta som behöver dammsugas. Kan ni gå bort till Bläckfisken och se om ni kan låna en dammsugare?”

Jajamän!

I väg igen.

Snart var de tillbaka med dammsugaren.

En tog sig an mattan. De andra tittade på mig.

”Vad kan vi göra då?”

Nu började jag förstå att det här kunde bli en riktigt produktiv förmiddag. 😂

Några fick torka ur lådor och plocka bort gamla lappar.

Sedan kom det fler elever.

”Ulrica, vad ska vi göra?”

Jaha. Fram med fler arbetsuppgifter.

Bord skulle skuras. Stolar skulle tvättas. Jag ordnade byttor med vatten, trasor och svampar och satte nästa gäng i arbete.

Och sedan kom det ännu fler.

Till slut hade jag någonstans mellan tio och femton elever utspridda i våra tre klassrum.

Och alla ville hjälpa till.

Det är faktiskt något väldigt fint med den meningen:

Alla ville hjälpa till.

När ytterligare några elever kom och undrade vad de kunde göra fick jag börja bli lite kreativ.

”Vet ni vad? Vi behöver kontrollera att alla spel och pussel är hela. Kan ni spela spelen och lägga pusslen så att vi ser att allt finns?”

Ni kan ju tänka er svaret.

JA!

Så där höll vi på.

Någon dammsög. Någon skurade bord. Någon tvättade stolar. Någon torkade lådor. Någon sorterade. Någon spelade spel och några lade pussel.

Efter ett tag kom nästa fråga:

”Du Ulrica, kan vi inte ha lite musik?”

Jo, självklart kunde vi det.

Så eleverna fick välja musik och plötsligt hade det som från början bara var mitt ganska tråkiga röjande bland flyttlådor förvandlats till någonting helt annat.

Vi jobbade tillsammans.

Från ungefär nio till halv tolv hade jag elever omkring mig som hjälpte till att göra våra klassrum fina. Och jag kan säga att jag fick gjort så otroligt mycket mer än vad jag någonsin hade hunnit på egen hand.

Men när jag tänker tillbaka på dagen är det faktiskt inte de tomma flyttlådorna, den dammsugna mattan eller de rena borden jag blir gladast över.

Det är eleverna.

Att de såg mig stå där och frågade om jag behövde hjälp.

Att de kom tillbaka när den första uppgiften var klar.

Att fler och fler anslöt.

Att ingen sa ”måste jag?”, utan i stället frågade:

”Vad kan jag göra?”

Det säger ganska mycket.

Vi pratar ofta i skolan om ansvar, omtanke, samarbete och respekt. Sådant som vi vuxna ska lära eleverna.

Men ibland behöver vi vuxna stanna upp och inse att eleverna faktiskt visar oss precis det där alldeles själva.

I dag gjorde de det.

Efter lunch blev det föreläsning med matematik i fokus. Spännande och givande, och ytterligare lite att stoppa ner i den pedagogiska verktygslådan inför läsåret.

Sedan var den här arbetsdagen plötsligt slut.

Dagarna går fort när man har mycket att göra.

Men de går nog ännu fortare när man har roligt tillsammans.

Och dagens lilla påminnelse till mig själv får bli:

Man behöver inte göra allting själv. När vi ser varandra, hjälper varandra och använder det var och en kan, då händer det saker.

Alla kan något. Tillsammans kan vi ännu mer. ❤️

Första arbetsdagen – nu börjar det igen!

I dag var det dags. Första arbetsdagen efter semestern.

Det är faktiskt något speciellt med just den dagen. Alla kollegor möts igen efter sommaren och det är skratt, prat och kramar åt alla håll. Ljudnivån när alla samlas är minst sagt hög, men väldigt hjärtlig.

Nu är jag personligen inte särskilt förtjust i det där med att kramas. Tack och lov vet mina arbetskamrater om det, så jag får oftast en klapp på axeln eller armen i stället. Det räcker fullständigt för mig.

Dagen började med gemensam uppstart tillsammans med rektorerna och information om vad som gäller nu i början. Men sedan fick jag äntligen möjlighet att gå in i mina klassrum.

Ja, jag skriver faktiskt klassrum i plural.

Vår förskoleklass kommer att ha tillgång till tre klassrum och tre grupprum. Hur lyxigt är inte det? Klassrummen ligger efter varandra och rummet i mitten ska bli ett rörelse- och lekrum. Jag är så nöjd med den lösningen och ser redan framför mig hur vi kan använda de olika miljöerna på olika sätt.

Och miljöerna behöver verkligen göras i ordning.

Jag har nämligen fått helt nyrenoverade lokaler, vilket är fantastiskt, men det innebär också att allting ska planeras och byggas upp från början. I dag hann jag börja packa upp och rensa bland flera flyttlådor. Och det finns… en del.

Jag har redan hunnit prata med några av våra nya sexåringar som varit inne och tittat.

Deras omdöme?

Det såg rörigt ut.

Och vet ni vad? De har helt rätt.

Just nu är det flyttlådor högt och lågt, saker på golvet och material som väntar på att få sin plats. Men någonstans mitt i allt det där ser jag hur det kommer att bli när det är färdigt.

I morgon får jag förhoppningsvis några hyllor till mittenrummet och då börjar nästa projekt: sortera leksaker och spel.

Jag vill skapa en tydlig struktur där eleverna kan se vad som finns och själva göra val. Tanken är att det ska finnas ett litet smörgåsbord av aktiviteter. Något att bygga med, något att skapa med, spel, lek, rörelse och sådant som väcker nyfikenhet. Det ska vara lätt att hitta, men också lätt att förstå var sakerna ska tillbaka.

För idéer råder det i alla fall ingen brist på.

Kunskapsträdet har också kommit upp på väggen. Nu står det där ganska tomt och väntar. Jag undrar vad som kommer att fylla det under året? Det är faktiskt en ganska härlig tanke. Om några månader hoppas jag att det berättar en hel historia om allt vi har upptäckt, tränat på och lärt oss tillsammans.

Dagen har alltså bestått av möten, trevliga samtal, skratt och väldigt mycket plockande bland gammalt material.

Precis innan jag skulle gå hem tittade jag runt i rummen en sista gång.

Fortfarande flyttlådor.

Fortfarande saker som inte har någon plats.

Fortfarande ganska rörigt.

Så jag gjorde en liten sak innan jag släckte för dagen.

Jag satte blommor i fönstren.

Och plötsligt såg det faktiskt lite trevligare ut.

I morgon fortsätter arbetet med struktur, sortering och organisering. Sakta men säkert ska flyttlådorna försvinna och rummen bli redo för de elever som snart ska fylla dem med lek, nyfikenhet, frågor, skratt och lärande.

Det blir bra det här.

Det känner jag på mig.

Kvinnor som format Kungälv: Drottning Blanka

När jag går längs Kärleksstigen och blickar bort mot Bohus fästning är det lätt att tänka på kungar, soldater, krig och belägringar. Historien har ofta berättats genom männen.

Men kvinnorna då?

Det är precis därför jag vill skriva den här serien. Jag vill lyfta kvinnor som på olika sätt har en koppling till Kungälv och vår historia. Kvinnor som levde under helt andra förutsättningar än vi gör i dag och vars berättelser inte alltid fått lika stort utrymme.

Först ut är Drottning Blanka av Namur.

En 15-årig flicka blir drottning

Blanka föddes omkring 1320 i Namur, i dagens Belgien. Hon var fortfarande bara en ung flicka, omkring 15 år gammal, när hon gifte sig med kung Magnus Eriksson (1335) och blev drottning av Sverige och Norge.

Stanna upp vid den tanken en stund.

15 år.

Tänk på en 15-åring i Kungälv i dag. Hon går kanske i åttan eller nian. Hon funderar på gymnasievalet, träffar kompisar, tränar, spelar datorspel, tittar på TikTok eller ligger hemma i soffan och tycker att mamma och pappa är hopplöst jobbiga. Hon är på väg att bli vuxen, men är fortfarande ett barn.

När Blanka var i den åldern lämnade hon sin familj och sitt hemland för ett liv långt hemifrån. Hon gifte sig med en kung och förväntades ta plats i en värld där äktenskap mellan kungliga familjer hade stor politisk betydelse.

Det är nästan svårt att föreställa sig.

Årtalet 1335 säger egentligen inte särskilt mycket. Men när man inser att Blanka var ungefär lika gammal som en elev som snart ska börja gymnasiet blir hennes historia plötsligt mycket mer verklig.

Från 15-årig brud till mamma

Blanka var omkring 15 år när hon gifte sig, men det dröjde några år innan hon blev mamma. Hon var omkring 19 år gammal när sonen Erik föddes (1339) och omkring 20 år när sonen Håkan föddes (1340). Blanka och Magnus fick sammanlagt fem barn, två söner och tre döttrar. Två av döttrarna dog redan som små.

Även här blir jämförelsen med hur vi lever i dag intressant.

En 19- eller 20-åring i Kungälv i dag har kanske precis gått ut gymnasiet. Någon har börjat arbeta, någon annan pluggar vidare, reser eller funderar fortfarande på vad hon vill göra med sitt liv. En del får förstås barn i den åldern även i dag, men för många ligger familjebildningen längre fram.

För Blanka såg livet annorlunda ut. Vid 20 års ålder hade hon redan lämnat sitt hemland, varit gift i fem år, blivit drottning och fått två barn.

När man räknar i människors ålder i stället för bara i årtal kommer historien väldigt nära.

Från Namur till Bohus

Och här kommer kopplingen till Kungälv.

Det vi i dag kallar Bohus fästning började byggas i början av 1300-talet som en befäst borg. På Blankas tid var det alltså Bohus borg. Under århundradena byggdes och förändrades anläggningen och utvecklades så småningom till den fästning vi känner i dag.

Redan när Blanka gifte sig fick hon en så kallad morgongåva av Magnus. I den ingick bland annat Lödöse och Lindholmens borg. Senare förändrades hennes förläningar och Bohus och Marstrand kom att ingå.

Hennes koppling till vårt område är alltså tydlig.

När vi i dag står på andra sidan älven och ser ruinerna på klippan är det lätt att tänka på Bohus som en plats för soldater, försvar och belägringar.

Men Bohus var också en plats där människor levde och arbetade. Här vistades kungligheter, tjänstefolk och andra människor som fick vardagen att fungera.

Och där fanns naturligtvis också kvinnor.

Vad fick en kvinna bestämma?

Hur mycket politisk makt Blanka själv hade är omdiskuterat. Det tycker jag är viktigt att säga. När vi berättar kvinnors historia behöver vi inte göra dem mäktigare eller mer betydelsefulla än vad källorna visar. Deras liv är värda att berätta om ändå.

Blanka föddes in i en värld där hennes kön och familj bestämde väldigt mycket av vilka möjligheter hon hade. Vem hon gifte sig med var inte bara en fråga om kärlek. För kungliga familjer kunde äktenskap vara en del av politik, makt och allianser.

Jämför det med en 15-årig flicka i Kungälv i dag.

Hon går i skolan. Hon funderar kanske på vilket gymnasium hon ska välja och vad hon vill göra i framtiden. Om några år får hon rösta. Hon kan välja att studera vidare, arbeta, resa, gifta sig eller låta bli. Hon kan engagera sig politiskt och en dag själv sitta i kommunfullmäktige och vara med och fatta beslut om Kungälvs framtid.

Det betyder förstås inte att jämställdheten är färdig eller att alla flickor och kvinnor i dag har samma möjligheter. Men skillnaden mot Blankas tid är enorm.

Och den skillnaden har inte uppstått av sig själv.

Ett liv som blev kort

Blanka blev inte gammal med våra mått mätt. Hon dog omkring 43 år gammal (1363). Exakt vad hon dog av vet vi inte.

43 år.

I dag är det en ålder då många befinner sig mitt i arbetslivet. Man kanske har barn hemma, funderar på nästa steg i karriären, skjutsar till träningar, planerar semester och räknar med att ha många år framför sig.

För Blanka var livet redan slut.

Hon hade under sitt relativt korta liv hunnit gå från en 15-årig flicka långt hemifrån till drottning och mamma till fem barn.

Historia handlar också om oss

För mig som S-kvinna blir hennes historia en påminnelse om varför jämställdhet fortfarande är en viktig fråga.

Rättigheter som vi i dag betraktar som självklara har människor före oss kämpat för. Kvinnor har fått kämpa för rätten till utbildning, arbete, ekonomisk självständighet och politiskt inflytande.

Därför tycker jag också att det är viktigt att vi berättar kvinnornas historia.

Nästa gång jag går längs Kärleksstigen och tittar bort mot Bohus fästning kommer jag fortfarande att tänka på alla krig, kungar och belägringar som platsen varit med om.

Men jag kommer också att tänka på en flicka som lämnade sitt hem i Namur.

En flicka som bara var omkring 15 år gammal.

Ungefär lika gammal som en niondeklassare i Kungälv i dag.

Hon hette Blanka.

Lite fakta om Drottning Blanka

Namn: Blanka av Namur, även Blanche de Namur

Född: omkring 1320 i Namur, i dagens Belgien

Gift: omkring 15 år gammal (1335) med Magnus Eriksson

Barn: Fem barn, två söner och tre döttrar. Hon var omkring 19 år när sonen Erik föddes och omkring 20 år när Håkan föddes.

Drottning av: Sverige och Norge

Kungälvskopplingen: Blanka hade en tydlig koppling till Bohus och området kring Göta älv. Bohus kom senare att ingå bland hennes förläningar.

Borg eller fästning? På Blankas tid talar vi om Bohus borg. Anläggningen förändrades och byggdes ut under århundradena och utvecklades till den Bohus fästning vi känner i dag.

Död: omkring 43 år gammal (1363)

Kuriosa: Många förknippar Drottning Blanka med ”Rida, rida ranka”. Kopplingen mellan henne och barnramsan är dock en senare berättelse och är inte historiskt belagd.

Var är alla kvinnorna?

Jag har funderat en hel del på kvinnor den senaste tiden. På vår plats i samhället, på vår plats i historien och kanske framför allt på hur mycket plats vi faktiskt får och tar.
För handen på hjärtat: det är inte alltid så enkelt att vara kvinna.

Vi har under lång tid fått lära oss att förhålla oss till en värld där mycket formats av män. Språket, makten, strukturerna och bilden av hur en ledare ska vara har ofta haft mannen som norm. Kvinnor som tar plats kan fortfarande beskrivas som besvärliga, högljudda eller för mycket på ett sätt som jag inte alltid tror att män gör.

Men vi behöver också våga titta på oss själva.
För hur bra är vi kvinnor egentligen på att lyfta varandra?
Jag skulle vilja svara: jättebra!
Men handen på hjärtat – det är vi nog inte alltid.
Vi jämför oss, bedömer varandra och ibland är vi kanske till och med snabbare på att hitta fel hos en annan kvinna än på att säga: Vad bra du gjorde det där! Jag ser dig. Fortsätt!
Och det är synd.

För om vi vill att kvinnor ska få mer plats måste vi också hjälpa varandra att ta den platsen. Vi behöver prata om varandras styrkor, uppmuntra varandra och våga stå bredvid en annan kvinna som lyckas utan att känna att hennes framgång på något sätt gör oss själva mindre.
Kanske är det därför jag också har börjat fundera över kvinnorna som levt här före oss.

Jag bor i Kungälv, en plats full av historia. Vi har vår mäktiga fästning, gamla byggnader, gator och platser som berättar om människor som levt här långt före oss.
Men vilka kvinnor minns vi?
Vilka var de?
Vad gjorde de?
Och varför pratar vi så lite om dem?

När jag började fundera insåg jag att det finns kvinnor med spännande berättelser och starka kopplingar till Kungälv som åtminstone jag visste alldeles för lite om.
Därför tänker jag göra något åt det.

I morgon, söndag, börjar jag en liten serie här på bloggen där jag lyfter några av de kvinnor som på olika sätt har satt avtryck i Kungälvs historia.

Den första kvinnan levde för väldigt, väldigt länge sedan. Hon är sedan länge borta, men hon är definitivt värd att minnas.
Och det speciella är att platsen där hon faktiskt bodde under en del av sitt liv fortfarande finns kvar.
Jag ser den nästan varje dag.
Bohus fästning.
I morgon berättar jag om henne.

För kanske är ett sätt att ge kvinnor större plats i framtiden att också börja ge dem den plats de förtjänar i vår historia.

Juicefasta, en strålande idé… i teorin

Under sommaren har jag flera gånger fått upp information om juicefasta. Ni vet hur det är. Man tittar på något en gång och plötsligt verkar hela internet vara övertygat om att just detta är vad man behöver.

Och någonstans i bakhuvudet mindes jag att jag faktiskt gjort juicefasta för många år sedan. Då tyckte jag att det kändes riktigt bra. Jag minns det nästan som att jag kände mig pigg, fräsch och lätt i kroppen.

Så jag tänkte: Varför inte?

På måndag börjar jobbet igen och vad kunde väl passa bättre än att avsluta sommaren med en liten tredagarskur? Starta om systemet. Komma tillbaka till jobbet pigg och full av energi.

Sagt och gjort. Jag beställde ett kit för tre dagar, dessutom varianten för nybörjare. Det lät ju tryggt.

I går kom leveransen. Tre dagar. Sex flaskor per dag med olika smaker. Bara att följa instruktionerna.

I morse började jag.

Och nu, när första dagen snart är avklarad, kan jag konstatera en sak:

Det här var verkligen inte my cup of tea. Eller juice.

Hungrig har jag faktiskt inte varit. Det är nästan det märkligaste av allt. Däremot har jag haft en FRUKTANSVÄRD huvudvärk.

Alltså verkligen:

Aj. Aj. AJ!

Och så har vi ju det där lilla problemet med själva juicerna.

De är helt enkelt inte särskilt goda – enligt mina smaklökar i alla fall. När man ska leva på sex flaskor om dagen hade det varit en klar fördel om man åtminstone längtade lite efter nästa flaska. Här har det snarare varit:

”Jaha… då var det dags för den där igen.”

Så nu sitter jag här efter nästan en hel dag och funderar över min lysande plan.

Tre dagar skulle det bli.

Jag tror det blir en.

Och vet ni vad? Det känns faktiskt helt okej.

Ibland testar man något och känner: Japp, det här passar mig.

Andra gånger testar man något och tänker:

Nej tack. Jag har fått tillräckligt med information nu.

Så i morgon tror jag att juicebaren Brogren stänger för säsongen och jag återgår till vanlig mat igen.

Det gamla minnet av hur härligt det var att juicefasta får helt enkelt stanna där det hör hemma i det förflutna.

Men jag testade i alla fall!

Och just nu känns tanken på en helt vanlig frukost i morgon ungefär lika lockande som en hotellfrukost på ett femstjärnigt hotell.

Dagens lärdom: Bara för att något fungerade för många år sedan betyder det inte att kroppen eller smaklökarna fortfarande tycker att det är en strålande idé.

Lycka behöver inte vara mer komplicerad än en promenad runt Surtesjön

I dag blev det en sådan där dag som påminner mig om att de bästa stunderna i livet oftast är de allra enklaste.

På kartan tittade vi hur vi skulle gå

Jag, Björn, hans syster Katarina och hennes sambo Patrik packade ner kaffe och mackor och åkte till Surtesjön för en promenad. Inga stora planer. Inga måsten. Bara en härlig dag tillsammans.

Promenadslingan var lätt att hitta och skyltningen runt sjön gjorde det enkelt att följa vägen. Det är verkligen uppskattat när man kan njuta av naturen utan att behöva fundera på om man gått rätt.

Vädret bjöd på både blåst och småregn om vartannat, men det gjorde faktiskt inte så mycket. Stigen gick mestadels genom skogen där träden gav ett skönt skydd, och naturen var helt underbar. Det var så rofyllt att gå mellan träden och bara njuta av omgivningarna. Ibland behöver man inte strålande solsken för att få en riktigt fin naturupplevelse.

Sixten var förstås med. Han tog sitt uppdrag som badhund på största allvar och hann med att bada inte bara en, utan två gånger. Det spelade ingen roll att vi försökte gå vidare – hittade han vatten så var det självklart att hoppa i. Lyckligare hund får man leta efter.

Men dagens största glädje var faktiskt något helt annat.

Sixten är tyvärr åksjuk och nästan varje bilresa brukar sluta med att den stackaren kräks. Därför var det en extra stor lättnad när vi kom fram… utan några missöden.

Och vet ni vad?

Inte på vägen hem heller!

Jag tror nästan att vi firade det lika mycket som den fina promenaden.

Det är märkligt hur små saker kan göra en så glad. En kopp kaffe ute i naturen, en god macka, trevligt sällskap, en badglad hund och en bilresa utan kräkpåse.

Ibland behöver inte en perfekt dag innehålla mer än så.

Och just sådana dagar hoppas jag att det blir många fler av.

Har någon sett mitt viktiga mejl?

Jag tror att jag börjar bli allergisk mot ljudet av en ny mejlnotis.

Pling!

“20 % rabatt bara idag!”

Pling!

“Du glömde något i din varukorg.”

Pling!

“Vi saknar dig.”

Jaha… tack för omtanken.

Varje dag öppnar jag inkorgen med förhoppningen att snabbt kunna läsa det som faktiskt är viktigt. Men innan jag kommer dit ska jag ta mig igenom en djungel av erbjudanden, kampanjer, nyhetsbrev och reklam från företag som jag knappt kommer ihåg att jag handlat hos.

Och ja… handen på hjärtat. Jag får faktiskt skylla mig själv lite också.

Jag handlar en del på nätet. När man ska betala fyller man i sin mejladress, och någonstans längst ner finns den där lilla rutan som nästan alltid redan är ikryssad.

“Ja tack, jag vill gärna få erbjudanden, nyheter och inspiration.”

Inspiration? Jag ville ju bara köpa ett par skor!

Och naturligtvis glömmer jag att avmarkera den där lilla rutan. Sedan börjar det.

Plötsligt får jag mejl om allt möjligt. Samma företag tycker tydligen att om jag en gång köpt en stekpanna så vill jag nog veta allt om deras kastruller, stekspadar och höstkampanjer de kommande tio åren.

Det värsta är inte ens reklamen. Det värsta är tiden.

Man sitter där och raderar. Och raderar. Och raderar lite till. Samtidigt försöker man inte missa det där mejlet från jobbet, kommunen, vården eller någon annan som faktiskt vill säga något viktigt.

Ibland funderar jag på om man borde ha två mejladresser. En “fin” adress där bara viktiga saker får komma och en annan som får ta emot alla köp, erbjudanden och reklam. Frågan är bara om det verkligen skulle fungera… eller om jag till slut ändå skulle behöva läsa båda.

Kanske är det bara jag som har det så här?

Eller sitter ni också och rensar inkorgen varje dag och undrar varför ni får reklam för något ni köpte för tre år sedan?

Jag är faktiskt nyfiken.

Hur gör ni för att hålla ordning på alla mejl? Har ni hittat ett smart system, eller har ni precis som jag, accepterat att inkorgen ibland känns som ett heltidsjobb?