När ryggen bestämmer dagordningen…

Man vet aldrig när det händer. Ena sekunden känner man sig nästan odödlig, nästa sekund påminner kroppen en om att man faktiskt har en rygg.

Dagen började precis som den skulle. Löpturen gick fint. Styrketräningen flöt på. Roddmaskinen var avklarad. Jag kände mig nästan lite nöjd med mig själv.

Sedan kom trappan.

Jag kände att något inte riktigt stämde när jag gick upp för trappan. Ingen dramatik, inget plötsligt hugg, bara en känsla av att ryggen inte var helt med på noterna.

Smärtan strålade ner i benen och resten av dagen har gått i slow motion. Att hänga tvätt blev ett projekt värdigt ett OS i försiktiga rörelser. Björn frågade flera gånger om han skulle hjälpa till, men jag vet ju att det faktiskt är bra att röra på sig, även om varje steg just då kändes som ett förhandlingsmöte med ryggen.

Nu ligger jag här i sängen och hoppas att kroppen har bestämt sig för att vara lite mer samarbetsvillig när jag vaknar i morgon.

Det finns nämligen ett litet problem.

Runstreken.

I dag blev det dag 815 i rad.

Åttahundrafemton dagar! Det är ju inget man bara slänger bort för att ryggen fått ett tillfälligt humörsvängning. Jag och ryggen får helt enkelt komma överens om någon form av vapenvila till i morgon.

Innan det är dags att sova ska jag gå in i min infraröda bastu med terapiljus. Den är verkligen en av mina bästa investeringar. Värmen brukar få musklerna att slappna av och kroppen att hitta tillbaka till ett lugn. Jag håller tummarna för att den gör lite extra nytta just i kväll.

Och vet ni…

Kroppen är fantastisk. Den protesterar ibland, den sätter gränser och den påminner oss om att ta det lite lugnare. Men den har också en fantastisk förmåga att läka.

Så min plan är enkel.

Lite bastu. Lite sömn. Lite envishet.

Och i morgon hoppas jag att jag snörar på mig löparskorna igen.

Fast kanske… jag tar trapporna lite försiktigare.

Tillbaka till Hålta, samma slinga, ny upplevelse

Det finns platser man gärna återvänder till. Hålta naturreservat är en sådan plats för oss. Jag har skrivit om den röda slingan tidigare, men naturen är aldrig riktigt densamma från gång till gång. Den här gången valde vi att gå både den röda och den blå slingan – och det blev en riktigt härlig dag.

Den stora skillnaden mot förra gången var underlaget. Då var det blött och halt på sina ställen, men nu var marken torr. Det gjorde vandringen betydligt enklare, även om leden fortfarande bjuder på rejäla utmaningar. Här är det verkligen över stock och sten, uppför och nedför, med många backar som får pulsen att stiga. Men just det är också en del av charmen.

Slingan är fortfarande något igenväxt på vissa ställen, men naturen väger mer än väl upp för det. De stora bokarna, de mossbeklädda stenarna och ljuset som silas mellan träden gör att man gärna stannar upp lite då och då. Och när man väl kommer fram till fikabänken med utsikten känns kaffet nästan lite godare än hemma vid köksbordet. Två gula muggar, varm dryck ur termosen och några Oreokakor – ibland behövs det faktiskt inte mer.

En sak jag alltid tänker på när vi går här är passagen över Marstrandsvägen. Där gäller det verkligen att vara uppmärksam. Trafiken kan vara tät och bilarna håller ofta hög fart, så här gäller det att ta det lugnt och se sig ordentligt för innan man går över.

Den här gången såg vi inga kor alls. Det gjorde Sixten säkert ganska nöjd. Däremot fanns det desto fler dofter att undersöka. Nosen gick nästan oavbrutet och svansen viftade glatt medan han utforskade varje stigkant och varje liten glänta. För honom är en skogspromenad lika mycket ett äventyr för nosen som för benen.

Tyvärr fanns det också några mindre trevliga invånare i naturen. När vi kom hem började den välbekanta jakten på fästingar. Och den här gången var det verkligen mängder! Trots noggrann genomgång hittade vi fler och fler. Det är väl baksidan med att vandra i den vackra sommargrönskan.

Men när allt kommer omkring är det ändå känslan som stannar kvar. Solen, skogen, utsikten, fikat och tiden tillsammans. Det är sådana dagar som fyller på energin och påminner om att de bästa utflykterna ofta finns alldeles i närheten.

Och jag är ganska säker på att det inte var sista gången vi snörade på oss kängorna och styrde bilen mot Hålta. Nästa gång kanske korna är tillbaka – men jag hoppas gärna att fästingarna tar ledigt.

Kort bildspel

Läs om röda slingan (gammalt blogginlägg)

Ett roligare Kungälv… men för vem?

Jag log lite när jag såg MUF:s senaste kampanj. “Rösta för ett roligare Kungälv.” Det är ett uttryck vi socialdemokrater länge använt när vi pratat om framtidens Kungälv.

Men egentligen är det inte orden som är viktiga. Det viktiga är vad man lägger i dem.

För mig handlar ett roligare Kungälv om mycket mer än längre öppettider på krogar och enklare serveringstillstånd.

Ett roligare Kungälv är när barn får möta kultur genom kulturgarantin. När föreningslivet växer och fler unga hittar en meningsfull fritid. När bibliotek, fritidsgårdar, idrottsanläggningar och mötesplatser är levande och tillgängliga.

Det handlar om konserter, festivaler och lokala evenemang. Om trygga parker och torg där människor vill vara. Om ett centrum som lever, inte bara på kvällen, utan hela veckan.

Ett roligare Kungälv är också ett tryggare Kungälv. Där människor har råd att delta, där familjer känner framtidstro och där skolor och kultur får resurser att ge alla barn en bra start i livet.

Självklart ska företag kunna utvecklas och restauranger ha goda förutsättningar. Det ena utesluter inte det andra. Men ett levande samhälle byggs inte bara genom alkoholpolitik och regelförenklingar. Det byggs genom gemenskap, kultur, idrott, utbildning och en stark välfärd.

Vi socialdemokrater vill också ha ett roligare Kungälv.

Skillnaden är att vi vill att det ska vara roligare för alla.

När politiken möter verkligheten … vid en ytterdörr

Det finns många sätt att bedriva politik. Man kan skriva insändare, hålla tal eller debattera i kommunfullmäktige. Men få saker ger så mycket som att knacka dörr och möta människor där de bor.

Inför valet har jag tillsammans med andra socialdemokrater knackat många dörrar runt om i Kungälv. Vi har namnskyltar, kampanjkläder och presenterar oss alltid med våra namn. Vi berättar varför vi är där och frågar om det är någon fråga som den som öppnar tycker är viktig. Vill man inte prata är det självklart helt okej. Då önskar vi bara en trevlig kväll och går vidare.

Men de allra flesta vill faktiskt prata. Hittills har nio av tio möten varit positiva. Jag har fått höra om glädje och frustration, idéer och förbättringsförslag. Om skolan, omsorgen, trafiken, tryggheten och vardagen. Samtal som aldrig hade kommit fram i en kommentar på sociala medier.

För mig är dörrknackning inte främst ett sätt att berätta vad vi tycker. Det är ett sätt att lyssna. Att få höra hur människor upplever sin kommun och vad de önskar av oss som har fått förtroendet att företräda dem.

Politik blir som bäst när den börjar med ett samtal. Inte med färdiga svar, utan med nyfikenhet och respekt.

Därför kommer jag att fortsätta knacka dörr. För varje dörr som öppnas finns också en möjlighet att förstå Kungälv lite bättre. Och det är de mötena som gör mig ännu mer övertygad om varför jag engagerar mig politiskt. 

Att längta tillbaka – och samtidigt känna en klump i magen

Semestern börjar sakta gå mot sitt slut och jag märker att tankarna allt oftare hamnar i skolan. Om bara några veckor börjar ett nytt läsår och för första gången på länge ska jag möta en helt ny förskoleklass.

Och vet ni… Jag längtar.

Jag längtar efter de där små människorna med stora ryggsäckar och ännu större förväntningar. Efter nyfikenheten, skratten och alla de där magiska ögonblicken när ett barn plötsligt vågar lite mer än dagen innan.

Men samtidigt finns det en annan känsla.

En klump i magen.

Inte för att jag tvivlar på att jag klarar uppdraget. Tvärtom. Jag älskar mitt yrke och jag vet att jag kommer att göra allt jag kan för att ge barnen en trygg och fin start i skolan.

Det som skaver är något annat.

Jag har utvecklats mycket som lärare under de senaste åren. Jag har fått nya erfarenheter, utbildat mig vidare och utmanat mig själv. Därför känns det lite som att börja om från början igen. Det handlar inte om att förskoleklass är ett mindre viktigt uppdrag, tvärtom. Det är kanske ett av skolans allra viktigaste. Men just nu brottas jag med dubbla känslor.

Jag tror många lärare känner igen känslan av att vilja ge hundra procent, samtidigt som man undrar om förutsättningarna kommer att räcka. När mycket är nytt, mycket ska byggas upp och det fortfarande finns många frågetecken innan terminen ens har börjat.

Det är lätt att tänka att man bara ska springa lite fortare. Packa upp en låda till. Förbereda lite mer. Komma lite tidigare. Gå hem lite senare.

Men någonstans behöver vi också påminna oss om att vi är människor. Ingen lärare blir bättre av att gå in i ett nytt läsår redan trött.

Det är också därför jag tror att förutsättningarna i de yngre åldrarna betyder så mycket. Att börja förskoleklass är ett stort steg i ett barns liv. Barn behöver bli sedda, få tid att ställa frågor, bygga relationer och känna sig trygga.

Därför är jag glad över att Socialdemokraterna vill satsa på mindre klasser i de yngre åldrarna. Färre elever per lärare ger bättre möjligheter att möta varje barn utifrån dess behov. Det skapar lugnare lärmiljöer, stärker tryggheten och ger mer tid för både lärande och lek. Jag tror att det är en investering som gör skillnad, både för barnen och för oss som arbetar i skolan.

Jag hoppas att den här terminen blir fylld av glädje, utveckling och fina möten. Jag hoppas också att vi blir bättre på att prata om vilka förutsättningar som krävs för att lärare ska kunna göra sitt jobb på ett hållbart sätt. För när lärare får rätt förutsättningar är det barnen som vinner.

Och trots klumpen i magen vet jag en sak.

Den första morgonen, när de där små sexåringarna kommer in genom dörren med förväntan i blicken, då kommer jag att le.

För det är därför jag valde att bli lärare.

När blev vädret så här?

När jag var liten minns jag somrarna som varma. Vi badade tills läpparna blev blå, åt smält glass och sprang barfota på den heta asfalten. Visst regnade det ibland och ibland var det kallare än man önskade. Men jag minns inte de tvära kasten.

Idag känns det annorlunda.

Ena dagen visar termometern 30 grader och nästa dag 13. På några timmar kan himlen öppna sig och regnet vräka ner i mängder som tidigare föll under flera veckor. Vi läser om översvämningar, skogsbränder och värmeböljor – inte långt borta, utan här i Sverige. Det som en gång kallades extremväder börjar kännas allt mer normalt.

Jag är ingen klimatforskare. Men jag är mormor.

Och kanske är det just därför tankarna kommer oftare nu.

Vad är det egentligen vi lämnar över till våra barn och barnbarn? Hur kommer deras värld att se ut om tjugo år? Kommer de att kunna njuta av svenska somrar på samma sätt som vi gjorde, eller kommer de att växa upp i ett klimat där extrema väderhändelser blivit en del av vardagen?

Det är frågor som ibland känns tunga.

Det som också bekymrar mig är att klimatfrågan inte verkar ta större plats i debatten. Visst pratar vi om den ibland, men den hamnar ofta i skuggan av allt annat som känns akut här och nu. Samtidigt fortsätter temperaturen att stiga, isarna att smälta och rekord efter rekord att slås.

Jag tror inte att någon enskild människa kan lösa klimatkrisen. Men jag tror att vi tillsammans kan göra skillnad. Vi behöver fatta kloka politiska beslut, utveckla ny teknik, förändra våra vanor och våga tänka längre än nästa mandatperiod eller nästa semester.

Är det för sent?

Det hoppas jag verkligen inte.

Forskningen säger att varje tiondels grad spelar roll. Varje utsläpp som kan undvikas gör skillnad. Ju snabbare vi agerar, desto större chans har vi att begränsa de värsta konsekvenserna.

Kanske är det just där hoppet finns.

För även om jag ibland känner oro när jag ser regnet vräka ner eller värmen slå nya rekord, vill jag inte ge upp. Jag vill tro att vi fortfarande har möjlighet att påverka. Inte bara för vår egen skull, utan för våra barn och barnbarn.

För den värld vi lämnar efter oss blir den värld de ska leva sina liv i.

Och det ansvaret kan vi inte blunda för.

Att bli mormor – en ny roll att lära sig

Den 10 mars förändrades mitt liv på ett sätt som jag inte riktigt hade förstått skulle hända. Då föddes lilla Otto och jag blev mormor.

Otto, ett namn som betyder lite extra för mig eftersom han är döpt efter min pappa. Jag ska erkänna att det först kändes lite ovant att säga. När jag sa “Otto” dök min pappa upp i tankarna innan den lille killen gjorde det. Men nu känns det helt naturligt och otroligt fint. Namnet har fått en ny liten person att förknippas med, samtidigt som det bär med sig ett stycke familjehistoria.

Det är en fantastisk känsla att få följa ett litet liv från allra första början. Han är fortfarande bara några månader gammal, men det händer något nästan varje gång vi ses. Ett nytt ljud, ett leende som blir lite tydligare eller en ny blick som nyfiket försöker förstå världen. Det är de små stegen som är de stora.

Samtidigt har jag upptäckt att rollen som mormor är en balansgång. Man vill så gärna dela med sig av sina erfarenheter, men man får också påminna sig om att det nu är Isabella och Erik som är föräldrar. De ska hitta sitt sätt, fatta sina beslut och skapa sina egna rutiner. Min uppgift är inte att tala om hur de ska göra, utan att finnas där när de vill ha hjälp.

Och visst har det hänt en del sedan jag själv hade små barn! På min tid gjorde man si, nu gör man så. Ibland känns det nästan som att man behöver en introduktionskurs för att bli mormor.

Men egentligen är det ganska enkelt.

Att vara mormor handlar inte om att ha alla svar. Det handlar om att finnas där med öppna armar, ett varmt hjärta och en stor portion tålamod. Att få njuta av de där små stunderna, glädjas åt utvecklingen och känna den stora förmånen att få vara en del av ett litet barns liv.

Och jag ser redan fram emot allt som väntar, de första stegen, de första orden, sagostunderna, utflykterna och alla de minnen vi ännu inte vet att vi ska skapa.

Att bli mormor är nog en av livets allra finaste gåvor.

Den där långa ledigheten…

“Men ni lärare har ju sommarlov i flera månader!”

Ja, den kommentaren dyker upp varje år. Jag brukar le lite. För sanningen är att de första veckorna inte handlar om att resa jorden runt eller bocka av en lång att-göra-lista. De handlar om att… sova.

Och sova.

Och sova lite till.

De första två veckorna av min ledighet har jag nog gjort mästerskap i återhämtning. Jag har lyssnat en stund på en bok innan ögonen gått i kors, tagit en kopp kaffe på balkongen och tänkt att “idag ska jag minsann göra något”. Sedan har det blivit en tupplur istället. Kroppen har helt enkelt bestämt sig för att nu får det vara nog. Efter ett intensivt läsår har den krävt vila, och den diskussionen vinner kroppen alltid.

Men så händer något.

Ungefär mitt i ledigheten börjar lärarhjärnan vakna till liv igen. Helt utan att någon bett om det. Jag kommer på mig själv med att fundera över möblering, rutiner och hur jag vill organisera förskoleklassen som väntar i augusti. Hur skapar vi en trygg start? Hur får vi alla elever att känna att de lyckas redan från första dagen?

I år finns dessutom ett uppdaterat kartläggningsmaterial som jag vill sätta mig in i. Min tanke är att tillsammans med våra fantastiska speciallärare genomföra kartläggningarna under de första dagarna och veckorna. Då får vi en bra bild av gruppen och kan planera undervisningen utifrån elevernas styrkor och behov redan från början. Precis så vill jag att det ska fungera.

Och ja… jag har visst köpt några nya böcker och lite nytt material också. Bara för att “titta lite”. Ni vet hur det är. Eller kanske är det bara lärare som kan tycka att en ny lärarhandledning är nästan lika spännande som en deckare.

Det fina med läraryrket är att engagemanget inte går att stänga av med en knapp. Inte ens på sommaren. Idéerna smyger sig på när man minst anar det. På promenaden med hunden Sixten. I bilen. När man vattnar blommorna eller sitter med en kopp kaffe i skuggan.

Så ja, jag är ledig. Och det är jag väldigt tacksam för. Jag behöver den här tiden för att orka vara den lärare jag vill vara när höstterminen börjar.

Men den där riktigt långa ledigheten som många pratar om? Den är nog lite av en myt.

För någonstans mellan tupplurarna, kaffekopparna och sommarkvällarna har nästa läsår redan börjat ta form. Och om jag ska vara helt ärlig… det känns faktiskt ganska roligt.

Brogrenstankar – Om att bygga ett samhälle

Ibland undrar jag när vi började tro att ett samhälle byggs av stora ord och snabba rubriker. För mig byggs ett samhälle i de små mötena. I klassrummet när en elev vågar räcka upp handen för första gången. På äldreboendet när någon har tid att sitta ner en extra minut. På biblioteket, i idrottshallen eller på en promenad genom vår vackra kommun.

Som lärare möter jag framtiden varje dag. Som politiker försöker jag skapa förutsättningar för den. Det är inte alltid enkelt, och vi kommer inte alltid att tycka lika. Men jag tror fortfarande att respekt, kunskap och samarbete leder längre än höga röster.

För mig handlar politik inte om att vinna debatter. Den handlar om att göra vardagen lite bättre för människor.

Kanske är det en gammaldags tanke. Men jag tror att den behövs mer än någonsin.

Kommunfullmäktige kandidat nummer 13

Ulrica Brogren, 52 år från Kungälv, Speciallärare
Kandidat #13, Kommunfullmäktige / Socialdemokraterna i Kungälv

Mitt namn är Ulrica Brogren och är en kvinna mitt i livet.
Till vardags arbetar jag som speciallärare med elever som har funktionsvariationer. I mitt yrke möter jag både elever och vårdnadshavare och tillsammans arbetar vi för att alla elever skall nå målen att bli så självständiga som möjligt. Det gäller att anpassa utefter varje elevs behov.

Läs mer: https://socialdemokraternakungalv.se/ulrica-brogren-2022/