Det är märkligt hur livet förändras. För några år sedan hade någon sagt att jag skulle sitta en lördagskväll och fundera över om en liten virkad bläckfisk behövde en extra rad med fasta maskor. Då hade jag nog skrattat.
Nu är det precis det jag gör. Och jag älskar det.
Jag har fått upp ögonen för att virka små figurer. Små djur, små gosedjur och andra charmiga skapelser. Det bästa är att det inte tar flera månader att göra. På en kväll eller två kan man faktiskt hålla den färdiga figuren i handen. Det är något särskilt med känslan när sista tråden dras åt, hur garnet liksom “sätter sig”, maska för maska, tills något plötsligt får form och liv. Den där känslan av att bli klar är nog mer betydelsefull än man först tror. I ett liv där tvättkorgen aldrig blir tom, ogräset aldrig tar slut och inkorgen verkar föröka sig av sig själv är det ganska skönt att faktiskt avsluta något.
Efter en intensiv dag på jobbet eller efter ett kommunfullmäktige där huvudet gått på högvarv är det nästan meditativt att sätta sig i soffan med garn och virknål. Det mjuka garnet glider mellan fingrarna. Ibland lite strävt, ibland lent som bomull och virknålen går rytmiskt mot maskorna. Stick, dra igenom, runt, genom två öglor… Händerna jobbar nästan av sig själva, som om de minns något hjärnan inte längre orkar styra. Och medan garnet sakta växer fram i små spiraler och rader, känns det som att tankarna får sjunka undan i bakgrunden. Plötsligt är det viktigaste i världen inte budgetar, planeringar eller veckoscheman, utan om nästa maska verkligen hamnade rätt.
Jag märker också att jag blir bättre och bättre. Det som såg ut som ett obegripligt virkmönster för några veckor sedan känns nu ganska logiskt. Jag kan nästan känna i fingrarna när spänningen i garnet är rätt – inte för hårt, inte för löst. Maskorna blir jämnare, som små rader av pärlor, och figurerna börjar faktiskt likna det de ska föreställa. Även om vissa fortfarande ser ut att ha haft en riktigt dålig dag…
Jag har dessutom köpt två böcker med enkla beskrivningar på olika figurer. Det känns lite som att öppna en godispåse. “Vilken ska jag göra nu?” En liten groda? En kanin? Eller kanske ännu en figur som Otto så småningom kan leka med.
Och ja – innan någon undrar – jag använder inga säkerhetsögon. Alla ögon broderas med tråd. Det känns tryggast. Små, noggrant sydda stygn som formar blickar och uttryck, maska för maska. Man vet aldrig vem som blir nästa lyckliga ägare till en liten figur, och då vill jag att den ska vara säker även för de allra minsta små händerna.
Sixten verkar däremot mest fundera på varför det hela tiden dyker upp nya små djur hemma som han inte får bära iväg. Han tittar misstänksamt på dem, nosar lite och går sedan därifrån med en blick som säger: “Matte… de här luktar inte ens på riktigt.”
Vem vet, kanske har jag hittat en ny hobby som stannar kvar länge. Den kostar inte särskilt mycket, den stressar inte och den ger en liten känsla av stolthet varje gång garnet förvandlas till något som faktiskt går att hålla i handen.
Nu återstår bara ett litet problem…
Hur förklarar man för Björn att man absolut behöver köpa lite mer garn, när lådorna redan börjar bli ganska fulla?
brogrenstankar 