Det finns platser man gärna återvänder till. Hålta naturreservat är en sådan plats för oss. Jag har skrivit om den röda slingan tidigare, men naturen är aldrig riktigt densamma från gång till gång. Den här gången valde vi att gå både den röda och den blå slingan – och det blev en riktigt härlig dag.
Den stora skillnaden mot förra gången var underlaget. Då var det blött och halt på sina ställen, men nu var marken torr. Det gjorde vandringen betydligt enklare, även om leden fortfarande bjuder på rejäla utmaningar. Här är det verkligen över stock och sten, uppför och nedför, med många backar som får pulsen att stiga. Men just det är också en del av charmen.
Slingan är fortfarande något igenväxt på vissa ställen, men naturen väger mer än väl upp för det. De stora bokarna, de mossbeklädda stenarna och ljuset som silas mellan träden gör att man gärna stannar upp lite då och då. Och när man väl kommer fram till fikabänken med utsikten känns kaffet nästan lite godare än hemma vid köksbordet. Två gula muggar, varm dryck ur termosen och några Oreokakor – ibland behövs det faktiskt inte mer.
En sak jag alltid tänker på när vi går här är passagen över Marstrandsvägen. Där gäller det verkligen att vara uppmärksam. Trafiken kan vara tät och bilarna håller ofta hög fart, så här gäller det att ta det lugnt och se sig ordentligt för innan man går över.
Den här gången såg vi inga kor alls. Det gjorde Sixten säkert ganska nöjd. Däremot fanns det desto fler dofter att undersöka. Nosen gick nästan oavbrutet och svansen viftade glatt medan han utforskade varje stigkant och varje liten glänta. För honom är en skogspromenad lika mycket ett äventyr för nosen som för benen.
Tyvärr fanns det också några mindre trevliga invånare i naturen. När vi kom hem började den välbekanta jakten på fästingar. Och den här gången var det verkligen mängder! Trots noggrann genomgång hittade vi fler och fler. Det är väl baksidan med att vandra i den vackra sommargrönskan.
Men när allt kommer omkring är det ändå känslan som stannar kvar. Solen, skogen, utsikten, fikat och tiden tillsammans. Det är sådana dagar som fyller på energin och påminner om att de bästa utflykterna ofta finns alldeles i närheten.
Och jag är ganska säker på att det inte var sista gången vi snörade på oss kängorna och styrde bilen mot Hålta. Nästa gång kanske korna är tillbaka – men jag hoppas gärna att fästingarna tar ledigt.
brogrenstankar 