Man vet aldrig när det händer. Ena sekunden känner man sig nästan odödlig, nästa sekund påminner kroppen en om att man faktiskt har en rygg.
Dagen började precis som den skulle. Löpturen gick fint. Styrketräningen flöt på. Roddmaskinen var avklarad. Jag kände mig nästan lite nöjd med mig själv.
Sedan kom trappan.
Jag kände att något inte riktigt stämde när jag gick upp för trappan. Ingen dramatik, inget plötsligt hugg, bara en känsla av att ryggen inte var helt med på noterna.
Smärtan strålade ner i benen och resten av dagen har gått i slow motion. Att hänga tvätt blev ett projekt värdigt ett OS i försiktiga rörelser. Björn frågade flera gånger om han skulle hjälpa till, men jag vet ju att det faktiskt är bra att röra på sig, även om varje steg just då kändes som ett förhandlingsmöte med ryggen.
Nu ligger jag här i sängen och hoppas att kroppen har bestämt sig för att vara lite mer samarbetsvillig när jag vaknar i morgon.
Det finns nämligen ett litet problem.
Runstreken.
I dag blev det dag 815 i rad.
Åttahundrafemton dagar! Det är ju inget man bara slänger bort för att ryggen fått ett tillfälligt humörsvängning. Jag och ryggen får helt enkelt komma överens om någon form av vapenvila till i morgon.
Innan det är dags att sova ska jag gå in i min infraröda bastu med terapiljus. Den är verkligen en av mina bästa investeringar. Värmen brukar få musklerna att slappna av och kroppen att hitta tillbaka till ett lugn. Jag håller tummarna för att den gör lite extra nytta just i kväll.
Och vet ni…
Kroppen är fantastisk. Den protesterar ibland, den sätter gränser och den påminner oss om att ta det lite lugnare. Men den har också en fantastisk förmåga att läka.
Så min plan är enkel.
Lite bastu. Lite sömn. Lite envishet.
Och i morgon hoppas jag att jag snörar på mig löparskorna igen.
Fast kanske… jag tar trapporna lite försiktigare.
brogrenstankar 