Vad har jag egentligen gjort i sommar?

Om någon frågar mig: “Vad har du egentligen gjort i sommar?” så blir svaret nog… lite av varje. Och kanske lite för mycket, om man frågar min rygg.

Den bestämde sig nämligen för att protestera för någon vecka sedan. Från att känna mig nästan odödlig small det bara till och plötsligt rörde jag mig ungefär som en 95-åring med gångjärn som rostat fast. Då hann jag tänka många tankar. Skulle min runstreak ta slut? Efter över 800 dagar? Inte en chans!

Så tack vare ett ganska rejält pannben och kanske en liten gnutta envishet, har den hållit. Jag har varit snäll mot kroppen, kortat ner rundorna till 2–3 kilometer och tagit det lugnare än vanligt. Och vet ni vad? Det verkar ha fungerat! I dag blev det 4 kilometer igen, dessutom i ett lite högre tempo. Jippi! Det kändes nästan som att få tillbaka en gammal kompis.

Men sommaren har inte bara handlat om löpning. Jag har också hunnit virka en hel samling figurer som så småningom troligen kommer att flytta in i klassrummet. Tanken är att de ska få olika personligheter och egenskaper och bli en del av undervisningen. För mig hör lärande och lek ihop, och kanske kan en liten virkad figur väcka nyfikenhet, skapa ett leende och göra lärandet ännu lite roligare.

Jag har förstås också hunnit blogga, vandra, umgås med familjen, njuta av tiden med lilla Otto och ägna många timmar åt politiken.

I dag stod vi i Komarken på valaktivitet. Det kom många människor, vi var många fantastiska frivilliga på plats och framför allt blev det många fina samtal. Det är nog det jag tycker allra bäst om, att lyssna på människor, höra vad de funderar över och få prata om hur vi tillsammans kan göra Kungälv ännu bättre.

Och så var det vädret…

Det blev faktiskt inte ett enda bad i sommar. När värmen slog till gjorde jag ungefär tvärtom mot många andra, jag parkerade mig i skuggan med en fläkt på högvarv. Och glass… ja, vi kan väl säga att jag gjort mitt för att hålla glassförsäljarna flytande. Med MYCKET glass menar jag verkligen mycket! 🙃

Men vet ni? För mig handlar semester inte om att flänga runt och försöka hinna med så mycket som möjligt. Semester är att få vakna utan väckarklocka, ta dagen som den kommer, göra det man har lust med och inte känna att varje minut måste planeras.

Ibland blir det en löprunda. Ibland några virkvarv. Ibland en promenad. Ibland en glass till… eller två. Och ibland bara en kopp kaffe och en stund på altanen.

Det är nog precis så jag vill att en semester ska vara, lugn, kravlös och fylld med sådant som ger energi.

Nu börjar hösten närma sig. Ett nytt uppdrag innebär alltid nya tankar och funderingar. Ju mer jag planerar och tänker igenom hur jag vill lägga upp arbetet, desto fler möjligheter ser jag. Jag tror att det kommer att bli bra även om det, precis som allt nytt, kommer att kräva både tålamod och kreativitet.

Det är kanske lite så livet är. Man behöver inte ha alla svar från början. Ibland handlar det om att vara nyfiken, våga prova och hitta lösningarna längs vägen.

Men först ska jag njuta lite till av de sista sommardagarna.

Och om någon undrar vad jag tränat mest i sommar så är svaret nog en kombination av pannben, virkarmar och glassätarmuskler!

När kvinnors besvär inte tas på allvar

Det finns ämnen som fortfarande viskas om. Klimakteriet är ett av dem.

Jag har skrivit om skolan, politiken och livet många gånger. Men idag vill jag skriva om något som berör miljontals kvinnor och som ändå fortfarande hamnar i skymundan.

För mig började det smygande. Jag blev trött. Tappade energin. Kände inte igen mig själv. Det som tidigare gav glädje blev mest en belastning och till slut började jag fundera på vad vitsen med allt egentligen var. Det är svårt att skriva de orden, men jag vet att många kvinnor känner igen sig.

Det som gjorde allra ondast var inte bara symtomen. Det var att inte bli tagen på allvar.

Hur många kvinnor har inte fått höra att de är stressade, utbrända eller bara behöver vila lite? Hur många har gått i åratal utan att någon ens funderat på om besvären kan bero på klimakteriet?

Jag hade tur. Jag träffade en gynekolog som lyssnade. Som såg helheten. Som förstod. Jag fick hjälp och sakta började jag hitta tillbaka till mig själv.

Men vård ska inte bygga på tur.

Vi behöver prata mer om kvinnors hälsa. Vi behöver forska mer om kvinnors sjukdomar och hormonella förändringar. Vi behöver en vård som har kunskap och som vågar ställa rätt frågor.

Här tycker jag faktiskt att politiken har ett ansvar. S-kvinnor har lyft att klimakteriebesvär alltför ofta misstolkas som utmattning och att kvinnor riskerar att inte få rätt hjälp. Socialdemokraterna vill också stärka kvinnohälsan genom ökade satsningar på forskning, kortare vårdköer och en vård som tar kvinnors besvär på större allvar.

Det här handlar inte om partipolitik för mig. Det handlar om människors livskvalitet.

Ingen kvinna ska behöva känna att hon överdriver när hon berättar hur hon mår. Ingen ska behöva gå i flera år utan rätt hjälp. Ingen ska behöva tro att hon håller på att förlora sig själv när det faktiskt finns behandling och stöd att få.

Jag skriver inte det här för att väcka medlidande. Jag skriver det för att fler ska våga prata om klimakteriet. För att fler ska söka hjälp. För att fler läkare ska lyssna. Och för att forskningen ska fortsätta framåt.

Vi har kommit långt när det gäller många delar av sjukvården. Nu är det dags att kvinnors hälsa får den plats den förtjänar.

För ibland är det mest läkande av allt att någon säger:

“Jag tror dig. Vi ska hjälpa dig.”

8 år senare och faktiskt lite mer jag

När jag tittar på de här bilderna ser jag förstås att tiden har gått. Håret har förändrats, några fler skrattrynkor har letat sig fram och ansiktet berättar om åren som gått.

Men det märkliga är att jag känner mig yngre i dag än för åtta år sedan.

Inte yngre i kroppen kanske, den påminner mig ibland om att jag passerat 50 men yngre i sinnet. Tryggare. Friare. Mer nyfiken.

De här åren har gett mig mycket erfarenhet, inte minst inom politiken. Jag har lärt mig att beslut sällan är enkla och att verkligheten nästan alltid är mer komplicerad än den ser ut på sociala medier. Jag har fått både med- och motgångar, blivit ifrågasatt och fått stöd. Allt det har format mig.

Den största förändringen syns nog inte på bilderna.

Jag vågar säga ifrån när något känns viktigt. Jag vågar stå på mig när jag tror på något, även om alla inte håller med. Och vet du? Jag har slutat försöka få alla att tycka om mig.

Det är faktiskt en ganska befriande känsla.

Jag har insett att man inte behöver vara omtyckt av alla. Det viktiga är inte att vi tycker lika, utan att vi behandlar varandra med respekt. Vi får vara olika, tänka olika och prioritera olika så länge vi visar hänsyn till varandra och inte skadar andra människor.

Samtidigt har jag blivit bättre på att välja mina strider. Allt är inte värt att lägga energi på. Det man inte kan påverka behöver man ibland acceptera, släppa taget om och i stället rikta blicken framåt mot det man faktiskt kan förändra.

Jag tror faktiskt att det är det som är den verkliga vinsten med att bli äldre. Man förlorar kanske några ungdomliga drag, men man vinner perspektiv, erfarenhet och ett lugn som är svårt att sätta ord på.

Så ja, jag har blivit åtta år äldre.

Men jag har också blivit åtta år klokare. Och om jag får välja, så väljer jag den utvecklingen alla dagar i veckan.

När framtiden ska planeras utan kristallkula

Jag gillar verkligen att få vara med och påverka. Att som fritidspolitiker få vara en liten del av de beslut som formar framtidens Kungälv är både ett privilegium och ett stort ansvar. Men om någon tror att politik mest handlar om att trycka på en knapp under kommunfullmäktige, då kan jag avslöja att det är ungefär som att tro att ett maraton bara består av de sista hundra metrarna.

Bakom varje beslut finns timmar av läsning, möten, diskussioner och funderingar. Man behöver vara påläst, ställa frågor och försöka förstå vad ett beslut faktiskt kan innebära. Inte bara idag, utan flera år framåt. Ibland känns det nästan som att man borde ha en kristallkula på skrivbordet. Tyvärr ingick ingen sådan när jag blev ledamot i fullmäktige och gruppledare …

Det svåra är att man inte alltid vet vilka frågor man borde ställa. Ibland inser man först i efterhand att det var just den där detaljen man borde ha grävt lite djupare i. Det är en ödmjuk påminnelse om att politik sällan är svart eller vitt. Samtidigt är det vi politiker som står till svars för de beslut vi fattar. Det ansvaret ska man aldrig ta lätt på.

Och sedan finns tålamodsprövningen. Oj, vad lång tid saker kan ta! Från en idé till ett färdigt projekt kan det gå flera år. Ibland känns det som att man hinner få gråa hår innan första spadtaget ens är taget. Under resans gång får man ibland tänka om, hitta nya vägar och inse att den första planen kanske inte var den bästa. Det är inte ett misslyckande, det är en del av att utveckla en kommun.

Under den senaste mandatperioden har jag haft uppdraget som gruppledare för vår fullmäktigegrupp. Ett uppdrag som varit både otroligt spännande och väldigt lärorikt. Min uppgift är bland annat att hålla ihop gruppen, se till att vi är fulltaliga på möten och att alla känner till vilka frågor som är aktuella. Inför varje kommunfullmäktige har vi förmöten där vi går igenom ärendena, diskuterar olika perspektiv och försöker hitta de bästa lösningarna. Jag är också en länk mellan vår grupp och de andra partiernas gruppledare. Där byggs många gånger de samtal som gör att politiken faktiskt kan ta steg framåt.

Det är lätt att tro att politik handlar om att alltid ha alla svar. Min erfarenhet är snarare att det handlar om att våga ställa rätt frågor, lyssna på andra och ibland också erkänna att man behöver tänka ett varv till.

Så nej, jag kan inte sia om framtiden. Men jag kan lova att jag fortsätter göra mitt bästa för att vara påläst, lyssna, tänka långsiktigt och alltid ha Kungälvs bästa för ögonen.

Och skulle någon uppfinna en kristallkula som faktiskt fungerar… då lovar jag att föreslå den som obligatoriskt arbetsredskap för alla fritidspolitiker.


Skaka loss, en av mina bästa investeringar!

För drygt ett år sedan köpte jag en vibrationsplatta. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk. Kunde det verkligen göra någon skillnad att stå och skaka några minuter om dagen?

Nu, ett år senare, kan jag säga att den har blivit en av mina absoluta favoritprylar när det gäller träning och återhämtning.

För mig handlar det inte om att stå still och tro att träningen sköter sig själv. Tvärtom! Jag använder ofta hantlar samtidigt och gör olika övningar. Då får musklerna verkligen jobba medan vibrationerna gör att kroppen hela tiden måste stabilisera sig. Det känns betydligt mer än man först tror.

En annan sak som jag verkligen har märkt är att mitt “prill” i benen blir bättre efter en stund på plattan. Ibland på kvällen kan benen kännas riktigt rastlösa, men några minuter på vibrationsplattan brukar lindra. Om det beror på att musklerna slappnar av eller att blodcirkulationen ökar vet jag inte, men för mig fungerar det.

Efter en tuff löprunda är den också guld värd. Istället för att bara sätta mig i soffan ställer jag mig några minuter på plattan. Det känns som om musklerna får hjälp att slappna av och jag upplever att jag blir mindre stel efteråt.

Vad säger då forskningen? Den visar att vibrationsplattor kan bidra till ökad muskelaktivering, förbättrad balans och i vissa fall ökad styrka. Särskilt när de används tillsammans med vanliga övningar. De kan också stimulera blodcirkulationen och vara ett bra komplement till annan träning. Däremot ersätter de inte konditionsträning eller vanlig styrketräning, utan fungerar bäst som ett komplement.

För mig är det just det den har blivit ett komplement. Ett sätt att få lite extra träning, bättre återhämtning och en skön känsla i kroppen.

Och ja… ibland känns det faktiskt ganska roligt att bara få stå där och skaka loss en stund.

Har du provat en vibrationsplatta? Vad är dina erfarenheter?

PS. Jag vet att många ler lite när man säger “vibrationsplatta”. Men jag lovar; det är musklerna som får jobba!

Virknålen, min nya terapi (och ett litet beroende…)

Det är märkligt hur livet förändras. För några år sedan hade någon sagt att jag skulle sitta en lördagskväll och fundera över om en liten virkad bläckfisk behövde en extra rad med fasta maskor. Då hade jag nog skrattat.

Nu är det precis det jag gör. Och jag älskar det.

Jag har fått upp ögonen för att virka små figurer. Små djur, små gosedjur och andra charmiga skapelser. Det bästa är att det inte tar flera månader att göra. På en kväll eller två kan man faktiskt hålla den färdiga figuren i handen. Det är något särskilt med känslan när sista tråden dras åt, hur garnet liksom “sätter sig”, maska för maska, tills något plötsligt får form och liv. Den där känslan av att bli klar är nog mer betydelsefull än man först tror. I ett liv där tvättkorgen aldrig blir tom, ogräset aldrig tar slut och inkorgen verkar föröka sig av sig själv är det ganska skönt att faktiskt avsluta något.

Efter en intensiv dag på jobbet eller efter ett kommunfullmäktige där huvudet gått på högvarv är det nästan meditativt att sätta sig i soffan med garn och virknål. Det mjuka garnet glider mellan fingrarna. Ibland lite strävt, ibland lent som bomull och virknålen går rytmiskt mot maskorna. Stick, dra igenom, runt, genom två öglor… Händerna jobbar nästan av sig själva, som om de minns något hjärnan inte längre orkar styra. Och medan garnet sakta växer fram i små spiraler och rader, känns det som att tankarna får sjunka undan i bakgrunden. Plötsligt är det viktigaste i världen inte budgetar, planeringar eller veckoscheman, utan om nästa maska verkligen hamnade rätt.

Jag märker också att jag blir bättre och bättre. Det som såg ut som ett obegripligt virkmönster för några veckor sedan känns nu ganska logiskt. Jag kan nästan känna i fingrarna när spänningen i garnet är rätt – inte för hårt, inte för löst. Maskorna blir jämnare, som små rader av pärlor, och figurerna börjar faktiskt likna det de ska föreställa. Även om vissa fortfarande ser ut att ha haft en riktigt dålig dag…

Jag har dessutom köpt två böcker med enkla beskrivningar på olika figurer. Det känns lite som att öppna en godispåse. “Vilken ska jag göra nu?” En liten groda? En kanin? Eller kanske ännu en figur som Otto så småningom kan leka med.

Och ja – innan någon undrar – jag använder inga säkerhetsögon. Alla ögon broderas med tråd. Det känns tryggast. Små, noggrant sydda stygn som formar blickar och uttryck, maska för maska. Man vet aldrig vem som blir nästa lyckliga ägare till en liten figur, och då vill jag att den ska vara säker även för de allra minsta små händerna.

Sixten verkar däremot mest fundera på varför det hela tiden dyker upp nya små djur hemma som han inte får bära iväg. Han tittar misstänksamt på dem, nosar lite och går sedan därifrån med en blick som säger: “Matte… de här luktar inte ens på riktigt.”

Vem vet, kanske har jag hittat en ny hobby som stannar kvar länge. Den kostar inte särskilt mycket, den stressar inte och den ger en liten känsla av stolthet varje gång garnet förvandlas till något som faktiskt går att hålla i handen.

Nu återstår bara ett litet problem…

Hur förklarar man för Björn att man absolut behöver köpa lite mer garn, när lådorna redan börjar bli ganska fulla?

När ryggen bestämmer dagordningen…

Man vet aldrig när det händer. Ena sekunden känner man sig nästan odödlig, nästa sekund påminner kroppen en om att man faktiskt har en rygg.

Dagen började precis som den skulle. Löpturen gick fint. Styrketräningen flöt på. Roddmaskinen var avklarad. Jag kände mig nästan lite nöjd med mig själv.

Sedan kom trappan.

Jag kände att något inte riktigt stämde när jag gick upp för trappan. Ingen dramatik, inget plötsligt hugg, bara en känsla av att ryggen inte var helt med på noterna.

Smärtan strålade ner i benen och resten av dagen har gått i slow motion. Att hänga tvätt blev ett projekt värdigt ett OS i försiktiga rörelser. Björn frågade flera gånger om han skulle hjälpa till, men jag vet ju att det faktiskt är bra att röra på sig, även om varje steg just då kändes som ett förhandlingsmöte med ryggen.

Nu ligger jag här i sängen och hoppas att kroppen har bestämt sig för att vara lite mer samarbetsvillig när jag vaknar i morgon.

Det finns nämligen ett litet problem.

Runstreken.

I dag blev det dag 815 i rad.

Åttahundrafemton dagar! Det är ju inget man bara slänger bort för att ryggen fått ett tillfälligt humörsvängning. Jag och ryggen får helt enkelt komma överens om någon form av vapenvila till i morgon.

Innan det är dags att sova ska jag gå in i min infraröda bastu med terapiljus. Den är verkligen en av mina bästa investeringar. Värmen brukar få musklerna att slappna av och kroppen att hitta tillbaka till ett lugn. Jag håller tummarna för att den gör lite extra nytta just i kväll.

Och vet ni…

Kroppen är fantastisk. Den protesterar ibland, den sätter gränser och den påminner oss om att ta det lite lugnare. Men den har också en fantastisk förmåga att läka.

Så min plan är enkel.

Lite bastu. Lite sömn. Lite envishet.

Och i morgon hoppas jag att jag snörar på mig löparskorna igen.

Fast kanske… jag tar trapporna lite försiktigare.

Tillbaka till Hålta, samma slinga, ny upplevelse

Det finns platser man gärna återvänder till. Hålta naturreservat är en sådan plats för oss. Jag har skrivit om den röda slingan tidigare, men naturen är aldrig riktigt densamma från gång till gång. Den här gången valde vi att gå både den röda och den blå slingan – och det blev en riktigt härlig dag.

Den stora skillnaden mot förra gången var underlaget. Då var det blött och halt på sina ställen, men nu var marken torr. Det gjorde vandringen betydligt enklare, även om leden fortfarande bjuder på rejäla utmaningar. Här är det verkligen över stock och sten, uppför och nedför, med många backar som får pulsen att stiga. Men just det är också en del av charmen.

Slingan är fortfarande något igenväxt på vissa ställen, men naturen väger mer än väl upp för det. De stora bokarna, de mossbeklädda stenarna och ljuset som silas mellan träden gör att man gärna stannar upp lite då och då. Och när man väl kommer fram till fikabänken med utsikten känns kaffet nästan lite godare än hemma vid köksbordet. Två gula muggar, varm dryck ur termosen och några Oreokakor – ibland behövs det faktiskt inte mer.

En sak jag alltid tänker på när vi går här är passagen över Marstrandsvägen. Där gäller det verkligen att vara uppmärksam. Trafiken kan vara tät och bilarna håller ofta hög fart, så här gäller det att ta det lugnt och se sig ordentligt för innan man går över.

Den här gången såg vi inga kor alls. Det gjorde Sixten säkert ganska nöjd. Däremot fanns det desto fler dofter att undersöka. Nosen gick nästan oavbrutet och svansen viftade glatt medan han utforskade varje stigkant och varje liten glänta. För honom är en skogspromenad lika mycket ett äventyr för nosen som för benen.

Tyvärr fanns det också några mindre trevliga invånare i naturen. När vi kom hem började den välbekanta jakten på fästingar. Och den här gången var det verkligen mängder! Trots noggrann genomgång hittade vi fler och fler. Det är väl baksidan med att vandra i den vackra sommargrönskan.

Men när allt kommer omkring är det ändå känslan som stannar kvar. Solen, skogen, utsikten, fikat och tiden tillsammans. Det är sådana dagar som fyller på energin och påminner om att de bästa utflykterna ofta finns alldeles i närheten.

Och jag är ganska säker på att det inte var sista gången vi snörade på oss kängorna och styrde bilen mot Hålta. Nästa gång kanske korna är tillbaka – men jag hoppas gärna att fästingarna tar ledigt.

Kort bildspel

Läs om röda slingan (gammalt blogginlägg)

Ett roligare Kungälv… men för vem?

Jag log lite när jag såg MUF:s senaste kampanj. “Rösta för ett roligare Kungälv.” Det är ett uttryck vi socialdemokrater länge använt när vi pratat om framtidens Kungälv.

Men egentligen är det inte orden som är viktiga. Det viktiga är vad man lägger i dem.

För mig handlar ett roligare Kungälv om mycket mer än längre öppettider på krogar och enklare serveringstillstånd.

Ett roligare Kungälv är när barn får möta kultur genom kulturgarantin. När föreningslivet växer och fler unga hittar en meningsfull fritid. När bibliotek, fritidsgårdar, idrottsanläggningar och mötesplatser är levande och tillgängliga.

Det handlar om konserter, festivaler och lokala evenemang. Om trygga parker och torg där människor vill vara. Om ett centrum som lever, inte bara på kvällen, utan hela veckan.

Ett roligare Kungälv är också ett tryggare Kungälv. Där människor har råd att delta, där familjer känner framtidstro och där skolor och kultur får resurser att ge alla barn en bra start i livet.

Självklart ska företag kunna utvecklas och restauranger ha goda förutsättningar. Det ena utesluter inte det andra. Men ett levande samhälle byggs inte bara genom alkoholpolitik och regelförenklingar. Det byggs genom gemenskap, kultur, idrott, utbildning och en stark välfärd.

Vi socialdemokrater vill också ha ett roligare Kungälv.

Skillnaden är att vi vill att det ska vara roligare för alla.

När politiken möter verkligheten … vid en ytterdörr

Det finns många sätt att bedriva politik. Man kan skriva insändare, hålla tal eller debattera i kommunfullmäktige. Men få saker ger så mycket som att knacka dörr och möta människor där de bor.

Inför valet har jag tillsammans med andra socialdemokrater knackat många dörrar runt om i Kungälv. Vi har namnskyltar, kampanjkläder och presenterar oss alltid med våra namn. Vi berättar varför vi är där och frågar om det är någon fråga som den som öppnar tycker är viktig. Vill man inte prata är det självklart helt okej. Då önskar vi bara en trevlig kväll och går vidare.

Men de allra flesta vill faktiskt prata. Hittills har nio av tio möten varit positiva. Jag har fått höra om glädje och frustration, idéer och förbättringsförslag. Om skolan, omsorgen, trafiken, tryggheten och vardagen. Samtal som aldrig hade kommit fram i en kommentar på sociala medier.

För mig är dörrknackning inte främst ett sätt att berätta vad vi tycker. Det är ett sätt att lyssna. Att få höra hur människor upplever sin kommun och vad de önskar av oss som har fått förtroendet att företräda dem.

Politik blir som bäst när den börjar med ett samtal. Inte med färdiga svar, utan med nyfikenhet och respekt.

Därför kommer jag att fortsätta knacka dörr. För varje dörr som öppnas finns också en möjlighet att förstå Kungälv lite bättre. Och det är de mötena som gör mig ännu mer övertygad om varför jag engagerar mig politiskt.