Därför är jag socialdemokrat

Ibland får jag frågan varför jag är socialdemokrat. Är det för att jag håller med Socialdemokraterna i alla frågor? Nej. Det gör jag faktiskt inte. Det finns frågor där jag tycker annorlunda, beslut jag kan vara kritisk till och diskussioner inom partiet där jag inte alls håller med alla andra. Men för mig börjar politik någon annanstans. Det börjar i värderingarna.

Socialdemokratin har en ideologisk grund som jag känner mig hemma i. I partiprogrammet uttrycks målet som ett jämlikt samhälle grundat på alla människors lika värde och lika rätt. Där finns också tanken om frihet, jämlikhet och solidaritet. Det är min grund.

Vi föds inte med samma förutsättningar

Alla människor är lika mycket värda. Men vi får inte automatiskt samma möjligheter i livet.

Ett barn kan växa upp i ett hem där det finns pengar, utbildning, kontakter och vuxna som har möjlighet att hjälpa till med nästan allt. Ett annat barn kan växa upp under helt andra förhållanden. Det är här jag tycker att samhället har ett ansvar.

För mig betyder jämlikhet inte att alla ska få exakt samma sak. Det handlar om att människor ska få det stöd och de förutsättningar de behöver för att kunna forma sina egna liv.

Kanske är det också därför jag så lätt känner igen mig i den tanken från mitt arbete i skolan. Alla barn behöver inte samma stöd. Någon behöver lite, någon behöver mycket och någon klarar nästan allt själv. Att ge alla exakt samma sak är inte alltid rättvist. Ibland behöver vi göra olika för att möjligheterna ska bli mer jämlika.

Så tänker jag också om samhället. Den som blir sjuk ska kunna få hjälp. Den som förlorar sitt arbete ska inte behöva falla rakt igenom. Barns möjligheter till utbildning ska inte avgöras av föräldrarnas plånbok och den som behöver omsorg ska kunna känna trygghet i att den finns. Samtidigt har vi ett eget ansvar. Ett solidariskt samhälle bygger på att vi som kan också bidrar.

Därför spelar ideologin roll

Det är här jag ser en viktig skillnad mellan ett ideologiskt parti och partier som framför allt har vuxit fram kring en eller några enskilda sakfrågor. Det betyder naturligtvis inte att människorna i sådana partier saknar värderingar. Men som väljare funderar jag på vad som händer när politiken plötsligt handlar om något helt annat än den fråga som en gång fick partiet att bildas.

Vilken kompass använder man då?

För mig är det en trygghet att veta vilken grund ett parti står på. Röstar jag på Socialdemokraterna vet jag vilken ideologisk grund som finns bakom politiken. På samma sätt kan den som röstar på Moderaterna förvänta sig att deras politik utgår från deras ideologiska grund.

Sedan kan vi komma fram till olika lösningar. Vi kan kompromissa. Vi kan förändra vår politik när samhället förändras. Och vi kan vara oense även inom våra egna partier. Men det finns en riktning. Det tycker jag är viktigt, inte minst i kommunpolitiken. Som väljare kan man omöjligt veta vilka frågor som kommer att hamna på fullmäktiges bord under de kommande fyra åren. Då röstar man inte bara på ett antal vallöften. Man ger också människor förtroendet att fatta beslut om sådant som vi kanske inte ens känner till i dag. Därför vill jag veta vilken värdegrund de står på när den dagen kommer.

Därför är jag socialdemokrat

Jag är alltså inte socialdemokrat för att jag tycker att Socialdemokraterna alltid har rätt. Jag är socialdemokrat för att jag delar grunden.

Jag tror på ett samhälle där människors möjligheter inte enbart ska avgöras av var de föds, vilka föräldrar de har eller hur mycket pengar som finns på kontot. Jag tror på människans eget ansvar, men också på vårt gemensamma ansvar för varandra.

Och jag tror att ett samhälle blir starkare när vi inte bara frågar: Vad är bäst för mig? utan också: Vad behöver vi göra för att det ska bli bra för oss tillsammans?

Något att fundera över inför valet

Och kanske är just detta något som är värt att fundera över nu när det är val.

Vi tittar gärna på vallöften och enskilda frågor, det ska vi göra. De är viktiga. Men kanske behöver vi också ställa några andra frågor:

Vilka värderingar finns bakom löftena?

Vilken grund står partiet på?

Och vilken kompass använder de politiker jag röstar på när en fråga dyker upp som ingen pratade om före valet?

För den röst vi lägger handlar inte bara om de frågor vi känner till i dag. Den handlar också om vilket förtroende vi ger våra politiker för de kommande fyra åren.

Sakfrågorna förändras. Nya problem uppstår och gamla lösningar behöver ibland tänkas om. Därför behöver politiken en grund att stå på.

Min grund är frihet, jämlikhet och solidaritet.

Det är därför jag är socialdemokrat.

Andra dagen och jag får nästan dåndimpen!

Det är onsdag kväll och jag försöker sammanfatta de första dagarna med eleverna.

Två dagar.

Vi har alltså bara haft två dagar tillsammans.

Ändå känns det nästan som om vi hunnit med en hel vecka.

Vi har letat efter våra namn och tränat på att känna igen dem. Eleverna har skrivit sina namn, vi har börjat med kartläggningen och målat våra startuppgifter. Vi har lyssnat på sagor, tittat på UR Play och pratat om hur det kan kännas att börja skolan.

För visst kan det pirra i magen.

Man kan vara glad, förväntansfull, nervös, lite rädd eller alltihop på samma gång.

Vi har lekt ute, haft lekgrupper, gjort mängder av samarbetsövningar, lärt oss nya ramsor och sånger och räknat. Vi ramsräknar, räknar tillsammans och räknar med hela kroppen.

Och så tränar vi på rutiner.

In i klassrummet. Ut ur klassrummet. Från en aktivitet till en annan. Samlas. Lyssna. Vänta. Hitta sin plats. Komma ihåg vad man ska göra.

Det där som kanske ser så enkelt ut utifrån, men som faktiskt är ett jättestort lärande när man precis har börjat i förskoleklass.

Och mitt i allt detta har vi ett ägg.

I tisdags dök det upp.

Ingen vet riktigt vad som finns där inne.

Eleverna fick fundera, måla och skriva vad de tror att ägget innehåller. Fantasin fick flöda fritt.

Och idag hände något nytt.

Det kom ett brev.

Från mamman till den som finns i ägget.

Det visar sig att där inne finns en Gronk.

Imorgon ska eleverna få måla hur de tror att en Gronk ser ut. Och det fina är att ingen kan göra fel.

För ingen vet hur en Gronk ser ut.

Gronkar kan se ut precis hur som helst. En Gronk behöver inte se ut som någon annan Gronk.

Och där någonstans finns egentligen tanken bakom mycket av det vi ska arbeta med under den här terminen.

Vi är olika.

Vi ser olika ut. Vi kan olika saker. Vi tycker om olika saker. Någon lär sig snabbt på ett sätt och någon annan behöver ett annat sätt.

Och det är precis som det ska vara.

Man behöver inte vara likadan för att höra ihop.

Det viktiga är att vi är snälla mot varandra, hjälper varandra och låter varandra vara de personer vi är.

Det temat kommer att få lysa igenom hela vår termin. Gronk kommer att hjälpa oss på vägen, även om eleverna ännu inte riktigt vet vad som väntar.

Och eleverna då?

Wow.

Jag säger bara wow.

Vilka elever. Vilken klass.

Vilken tur jag har!

Det är intensivt. Det är tusen saker att hålla reda på samtidigt och ibland känns det som om jag nästan får dåndimpen.

Men mitt i allt det där gäller det att stanna upp en liten stund och faktiskt se lärandet.

För det händer hela tiden.

Och vi har bara gått två dagar i skolan.

Undrar just vad som hinner hända innan fredag?

Om ett barn gjorde så här i skolan, vad skulle vi säga då?

Ibland ser jag något på sociala medier som får mig att stanna upp. Inte för att jag direkt tänker att det är fel, utan för att jag tänker: Kan det där verkligen stämma?

I dag var det en sådan sak.

Jag såg ett klipp där en partiledare står på en scen. Bakom honom visas budskapet att en familj i Göteborg kan få 63 700 kronor i månaden i bidrag – skattefritt.

63 700 kronor. Det är klart att man reagerar. Det är nog också meningen att man ska göra det. Men min nästa tanke blev inte ilska. Den blev: Var kommer siffran ifrån?

Så jag började leta. Och ganska snart började det bli intressant. Den ursprungliga uppgift jag kunde hitta handlade inte om 63 700 kronor utan om 61 700 kronor. Uppgiften kom från en sammanställning av utbetalningar av ekonomiskt bistånd i Göteborg under perioden juli 2023 till juni 2024 och avsåg ett hushåll som under en månad fått en mycket hög utbetalning.

Men där tar också mycket av det vi faktiskt vet slut. Vi vet inte utifrån de offentliga uppgifter jag kunnat hitta hur många personer som fanns i hushållet. Vi vet inte hur stor boendekostnaden var. Vi vet inte exakt vilka kostnader som ingick i summan. Och framför allt kan jag inte hitta något underlag som visar att detta var den summa familjen fick månad efter månad.

Ändå står det där på scenen: 63 700 kronor i månaden. Och här började jag tänka på mitt eget yrke.

Vad hade jag sagt till en elev?

Källkritik är något vi börjar arbeta med tidigt i skolan. Självklart på olika nivåer beroende på barnens ålder.

Vem har sagt detta?

Var hittade du informationen?

Är det fakta eller en åsikt?

Kan vi hitta samma uppgift någon annanstans?

Saknas det något i berättelsen?

Och kanske den allra viktigaste frågan: Kan den som berättar detta ha ett intresse av att få mig att tänka eller känna på ett visst sätt?

Det är fantastiska frågor. Inte för att vi ska lära barn att misstro allt och alla, utan för att de ska lära sig att tänka själva.

Vi lever i en tid där information kan spridas till tusentals människor på några sekunder. En bild, en filmsnutt eller en dramatisk siffra kan delas om och om igen. Efter ett tag blir den nästan en sanning bara för att vi har sett den så många gånger.

Därför är källkritik viktigare än någonsin. Men då kommer min fundering: Om vi kräver detta av våra elever, vad ska vi då kräva av våra politiker?

Spelar 2 000 kronor verkligen någon roll?

Någon kanske tycker att jag märker ord.

61 700 eller 63 700 kronor. Det skiljer ju ”bara” 2 000 kronor. Grundpoängen är väl densamma? Fast jag tycker faktiskt inte det.

Om jag står inför människor och använder en exakt siffra för att övertyga dem om något, då har jag också ett ansvar för att siffran är korrekt.

Annars hade jag kunnat säga ”över 60 000 kronor”. Men väljer jag att säga 63 700, då säger jag samtidigt till åhöraren:

Det här vet vi. Det här är fakta.

Då ska det också gå att kontrollera. Men egentligen är det inte ens de där 2 000 kronorna som bekymrar mig mest. Det är sammanhanget.

För även en helt korrekt siffra kan bli missvisande om man plockar bort allt runt omkring den.

Om ett enskilt hushåll under en viss månad har fått en extremt hög utbetalning betyder det inte automatiskt att detta är en vanlig bidragsnivå. Det betyder inte heller att pengarna motsvarar en lön som en person kan använda hur som helst. Ekonomiskt bistånd beräknas för ett helt hushåll och kan omfatta exempelvis boende och andra nödvändiga kostnader.

Det är betydligt mer komplicerat än en stor siffra på en skärm. Men det komplicerade ryms sällan på en valaffisch.

Är det en lögn?

Här behöver jag faktiskt använda samma källkritik som jag efterlyser hos andra. Jag kan inte veta om en politiker medvetet säger något som hen vet är fel. Därför tänker jag inte skriva att någon står och ljuger.

Det kan handla om slarv. Det kan handla om att någon annan tagit fram underlaget. Det kan handla om att man inte kontrollerat ursprungskällan. Eller så har man valt en formulering som gör budskapet så slagkraftigt som möjligt.

Jag vet inte. Men inget av alternativen gör mig särskilt lugn.

För människor som söker vårt förtroende och vill vara med och styra ett land borde rimligen ha ett ganska stort ansvar för att kontrollera sina uppgifter innan de presenterar dem som fakta.

Kanske behöver vi alla gå tillbaka till skolbänken ibland

Det är lätt att prata om källkritik när det gäller barn och ungdomar.

Lita inte på allt på TikTok. Kontrollera vad du ser på Facebook. Se vem som står bakom en webbplats.

Men källkritik är inte ett skolämne som man blir färdig med när man går ut nian. Det är något vi behöver använda hela livet. Jag också.

Därför är jag faktiskt glad att min första reaktion på den där bilden blev: Kan det verkligen stämma?

För det är precis den frågan jag hoppas att våra elever lär sig att ställa.

Inte: Passar detta det jag redan tycker?

Utan: Är det sant? Hur vet jag det?

Det spelar ingen roll vilket parti som står på scenen. Jag vill kunna förvänta mig att den som använder fakta också har kontrollerat dem.

För demokratin behöver politiker som talar sanning. Men den behöver också väljare som frågar: Hur vet du det?

Och kanske är det just där skolan har en av sina allra viktigaste uppgifter.

Så nästa gång vi ber ett barn att kontrollera sin källa kanske vi vuxna också ska påminna oss själva om samma sak.

Om vi kräver källkritik av våra barn – är det då för mycket begärt att kräva samma sak av dem som vill styra vårt land?

Ser vi ens valskyltarna?

I morse när jag gick till jobbet passerade jag dem.

Valskyltarna.

Här i Kungälv bestämde vi att valskyltarna fick börja sättas upp den 16 augusti, och nu står de där. Stora och små, höga och låga, olika färger och olika budskap. Lite huller om buller, om ni frågar mig.

Och nej, jag ska inte ta åt mig äran för uppsättningen. Jag har inte satt upp en enda skylt. Det har andra flitiga personer i vårt parti gjort. Men när jag gick där och tittade på alla skyltarna började jag fundera.

Ser vi dem egentligen?

Jag menar verkligen ser dem. Läser vi vad det står? Kommer vi ihåg budskapet när vi gått förbi? Kan en valskylt faktiskt påverka vad någon röstar på? Jag vet faktiskt inte.

En mer än hundra år gammal metod

Politiska affischer har funnits länge, men den moderna svenska valaffischen började på allvar etablera sig under början av 1900-talet. Valen 1911 och 1914 brukar lyftas fram som viktiga för valaffischens genombrott i svenska valkampanjer.

Det betyder att vi fortfarande använder en kampanjmetod som är mer än hundra år gammal.

Men tittar man på gamla valaffischer ser man ganska snabbt att uttrycket har förändrats.

Under 1920- och 30-talen kunde budskapen vara riktigt hårda. Politik framställdes som en kamp mellan tydliga motståndare. Arbetare ställdes mot kapitalister och det användes karikatyrer, starka symboler och rena skrämselbudskap.

Valet 1928 har till och med gått till historien som ”kosackvalet”. Rädslan för kommunismen användes mycket tydligt i valpropagandan och de så kallade kosackaffischerna har blivit några av våra mest kända historiska valaffischer.

Politiken handlade alltså inte bara om att berätta vad det egna partiet ville. Man berättade också vad som riskerade att hända om de andra fick bestämma.

Fast gör vi inte fortfarande så?

När jag läste om de gamla affischerna slog det mig att den delen kanske inte har förändrats så mycket som vi tror.

Även dagens politiska kommunikation kan handla om vad som kommer att hända om motståndarna får makten.

Om de andra vinner hotas välfärden.

Om de får bestämma blir skatten högre.

Om deras politik genomförs försvinner jobben.

Om ingenting förändras ökar brottsligheten.

Vilka frågor som används varierar förstås mellan partierna. Men själva sättet att kommunicera känner vi igen: Rösta på oss, annars riskerar det här att hända.

Skillnaden kanske framför allt är var vi möter budskapet. Förr satt det på affischen längs vägen. I modern tid har vi mött politiska budskap i tidningar, tv, på nätet och i våra sociala medier. Där har det också funnits helt andra möjligheter att rikta annonser till olika grupper av människor. Så kanske har skrämselbudskapen aldrig försvunnit. Kanske har de bara flyttat från lyktstolpen till mobilen?

Men inför valet 2026 händer något

Nu förändras spelplanen igen. Meta har stoppat politisk annonsering på Facebook och Instagram inom EU. Politiska partier och kandidater kan fortfarande göra vanliga inlägg, men möjligheten att betala för politiska annonser där har försvunnit. Och då blir plötsligt de gamla metoderna intressanta igen.

Dörrknackning. Valstugor och valstält. Flygblad. Samtal mellan människor. Och så förstås de där valskyltarna som jag går förbi på morgonen.

Lite fascinerande är det ändå. Redan under valrörelsen 1928 användes både valaffischer och dörrknackning. Nästan hundra år senare gör vi fortfarande båda delarna.

Så mycket för den moderna valrörelsen. 😉

Men kanske har valskyltarna en annan uppgift?

Ju mer jag funderar desto mer undrar jag om jag ställde fel fråga från början.

Kanske ska vi inte fråga: Kan en valskylt få någon att byta parti?

Kanske ska vi istället fråga: Kan en valskylt få någon att komma ihåg att det faktiskt är val?

För där finns något som jag tycker är betydligt viktigare. Valdeltagandet i Sverige är fortfarande högt, men det minskade i valet 2022 jämfört med valet 2018.

Det bekymrar mig. Demokrati är ingenting som bara finns av sig själv. Den fungerar därför att människor använder den. I Sverige har vi ingen skyldighet att rösta. Rösträtten är just en rättighet. Men personligen ser jag det nästan som en demokratisk plikt.

Människor före oss har kämpat för rätten att få vara med och bestämma. Kvinnor fick kämpa för sin rösträtt. Människor som inte ägde tillräckligt mycket eller tjänade tillräckligt mycket stod en gång utanför. Den allmänna och lika rösträtten som vi i dag tar för självklar har inte alltid funnits.

Därför tycker jag att vi ska använda den. Man behöver inte rösta som jag. Man behöver faktiskt inte tycka som jag i en enda politisk fråga. Men jag önskar att man röstar.

Kanske behövs de ändå?

Och då är jag tillbaka där jag började i morse.

Vid alla dessa stora och små skyltar som står lite huller om buller längs vägen. Jag tycker fortfarande att det ser rörigt ut. Jag vet fortfarande inte om någon läser alla budskapen. Och jag har ingen aning om en enda människa kommer att ändra sin röst på grund av en valskylt.

Men kanske får någon syn på dem och tänker:

Just det. Det är val snart.

Kanske börjar någon läsa på. Kanske pratar någon politik vid middagsbordet. Kanske går någon och röstar som annars inte hade gjort det. I så fall kanske den där gamla valskylten inte är riktigt så omodern som jag först tänkte.

Men nu vill jag verkligen veta vad ni tycker.

Ser ni valskyltarna?

Läser ni budskapen?

Finns det någon valskylt genom åren som ni fortfarande kommer ihåg?

Tror ni att de påverkar hur människor röstar eller är de mest en påminnelse om att valet närmar sig?

Och framför allt:

Behövs valskyltarna fortfarande, eller är det dags att hitta andra sätt att väcka människors intresse för demokratin och få fler att använda sin röst?

Gundel Anderses – kvinnan som anklagades för trolldom i Kungälv

Jag har gått förbi Bohus fästning fler gånger än jag kan räkna. Jag har tittat upp mot murarna, fotograferat dem och funderat över alla människor som genom århundradena har levt sina liv där.

Men nästa gång jag går förbi tror jag faktiskt att jag kommer att tänka på en särskild kvinna.

Gundel Anderses.

Hennes historia utspelar sig i Kungälv i början av 1600-talet, när Bohuslän fortfarande var norskt och ingick i Danmark-Norge.

Den 4 mars 1629 fängslades Gundel. Hon hade anklagats för trolldom av stadens fogde Jacob Claussen. Hon fördes till Bohus fästning och spärrades in i den mörka fängelsehålan i tornet Fars hatt. Två män vaktade henne, dag och natt.

Just den uppgiften får mig att stanna upp. Två män. För att vakta en enda kvinna. Ansågs Gundel verkligen vara så farlig att det krävdes två män för att bevaka henne? Var man rädd för att hon skulle fly? Eller var rädslan för det man trodde var trolldom så stor att en ensam vakt inte ansågs tillräcklig?

Jag vet inte. Men tänk på kontrasten. På ena sidan en kvinna inspärrad i en mörk fängelsehåla. På den andra två män som vaktar henne dygnet runt.

Vem var egentligen stark och vem var svag?Och vem var det man var rädd för?

Det är en kvinna vi vet förvånansvärt lite om. Vi vet inte hur gammal hon var. Vi vet inte om hon hade barn eller någon som väntade på henne hemma. Vi vet inte heller exakt var hon bodde.

Var hon 30 år? 40? 60? Hade hon en familj? Vad gjorde hon den där morgonen innan hennes liv förändrades för alltid?

Vi vet inte. Men vi vet vem som hade makten.

Fogden som anklagade henne var man. Rättsväsendet styrdes av män och bödeln var man. I det samhälle Gundel levde i var kvinnors möjligheter att påverka sina egna liv betydligt mindre än mäns.

Jag kan inte låta bli att tänka på det.

Starka mot svaga. Den som har makt mot den som nästan ingen makt har.

Samtidigt är historien inte riktigt så enkel som män mot kvinnor. Även kvinnor kunde delta i ryktesspridning och anklagelser mot andra kvinnor.

Gundel hade en möjlighet att försöka försvara sig. Om hon kunde få elva andra kvinnor att tillsammans med henne svära på att hon var oskyldig kunde det hjälpa henne.

Hon bad om hjälp. De tillfrågade kvinnorna vägrade. Först tänker jag: Varför hjälpte de henne inte? Men sedan försöker jag föreställa mig hur det måste ha varit.

Året är 1629. Människor tror att trolldom finns på riktigt. En kvinna är redan anklagad. Om jag ställer mig bredvid henne och försvarar henne, vad händer då med mig?

Hade jag vågat? Jag skulle vilja svara ja. Men sanningen är att jag inte vet.

Gundel utsattes för förhör och tortyr. Vi vet inte exakt allt som gjordes mot henne, men länsräkenskaperna visar att bödeln plågade henne på olika sätt. Bland annat hade en rackarebänk tillverkats och hon torterades genom att hissas upp.

Men varför just Gundel? Vad var det som gjorde att fogden pekade ut henne från början?Det vet vi faktiskt inte. Och kanske är det just det som är så skrämmande.

Ett rykte kunde väga tungt. När misstanken väl hade riktats mot en människa kunde det vara oerhört svårt att försvara sig.

Under tortyren och förhören angav Gundel en annan kvinna, Marette Folckers, som medskyldig. Jag tänker på vad tortyr och rädsla kan göra med en människa.

Samma dag som Gundels kropp senare brändes sattes Marette i fängelset på Bohus fästning. Anklagelsen hade gått vidare. Från en människa till nästa.

Och plötsligt känns år 1629 inte riktigt så avlägset längre. För hur sprids ett rykte idag?Det behövs inget torg i Kungälv. Ingen behöver gå från dörr till dörr och viska. Det räcker med en mobiltelefon.

Någon skriver något. Någon annan delar. En skärmdump tas och skickas vidare. Snart kan människor som aldrig ens har träffat personen ha bestämt sig för vem hon är och vad hon har gjort.

Och även om det ursprungliga inlägget raderas kan skärmdumpar och påståenden fortsätta att leva. Naturligtvis går det inte att jämföra konsekvenserna av dagens ryktesspridning med det som hände Gundel.

Men människans förmåga att döma någon innan hon fått möjlighet att försvara sig känns inte lika främmande.

Vad händer när tillräckligt många upprepar samma sak? Och kanske ännu viktigare: Vågar jag vara den som säger stopp när alla andra trycker på dela?

För Gundel fanns till slut ingen väg ut. I 26 dagar satt hon fängslad i Fars hatt. Till slut orkade hon inte längre. Gundel tog sitt liv genom att hänga sig i cellen. Men inte ens döden innebar att straffet upphörde.

Straffet för trolldom var att brännas på bål. Trots att Gundel redan var död fördes därför hennes kropp till avrättningsplatsen och brändes.

Det finns en annan liten uppgift i de gamla räkenskaperna som fastnar hos mig.

Den dömde kunde själv få betala kostnaderna för bland annat fängelset, vakterna, bödeln och avrättningen. Därför gjordes en värdering av vad den dömde ägde.

Efter Gundel fanns bara en klädeskåpa antecknad. En enda klädeskåpa.

På något sätt är det nästan den lilla detaljen som gör henne till en verklig människa för mig.

Bakom orden trolldom, rannsakning, tortyr och avrättning fanns en kvinna. En människa som en gång hade en vardag, även om vi nästan 400 år senare vet väldigt lite om den.

Och Gundel var inte ensam. Enligt länsräkenskaperna brändes fyra kvinnor i Kungälv under 1629. Två hade redan tagit sina liv. Marette Folckers och Karen Mök var däremot fortfarande vid liv när de fördes till bålet.

Fyrtio år senare, 1669, skulle de stora bohuslänska trolldomsprocesserna börja. Det är lätt att idag skaka på huvudet åt människor som kunde tro på häxor och trolldom.

Men kanske ska vi också ställa några frågor till oss själva. Vem får definiera en annan människa? Vem blir trodd? Vem vågar säga emot den som har makten? Och vad händer när den svagare människans röst inte längre räknas?

Vi lever tack och lov i ett helt annat samhälle idag. Kvinnor och män är lika inför lagen och vi har ett rättssystem som ska skydda den enskilda människan.

Men makt finns fortfarande. Rykten finns fortfarande. Grupptryck finns fortfarande. Och människor kan fortfarande vara väldigt snabba med att döma.

Så nästa gång jag går förbi Bohus fästning kommer jag nog att titta lite extra mot Fars hatt. Och tänka på kvinnan som satt där för nästan 400 år sedan.

Vi vet inte hur gammal hon var. Vi vet inte om någon väntade på henne hemma. Vi vet inte ens säkert varför just hon pekades ut. Men vi vet hennes namn. Gundel Anderses.

Och kanske är det minsta vi kan göra nästan 400 år senare att säga det.

Det är de små stunderna som är livet

I dag har varit en sådan där dag som egentligen inte har innehållit något särskilt. Och kanske är det just därför den har varit så bra.

En dag som ”bara” har gått ut på att må bra och umgås. Inga stora planer. Inga måsten som ska bockas av. Bara en lördag där man får vara.

Och så har jag ju min fantastiska man Björn som tycker om att grilla. Han testar sig fram, provar olika saker och experimenterar. Och oftast blir det faktiskt fantastiskt gott. I dag blev det lite av varje på bordet. Kött, korv, lax, rotfruktsgratäng, sallad och massor av grillade grönsaker. Precis sådan mat som jag tycker om.

Men när jag tittade på bordet slog det mig att det egentligen inte är maten som är det viktigaste.

Det är stunden.

Att sitta där tillsammans. Äta gott. Smaka. Prata. Skratta. Och prata lite till. För en sak behöver Björn och jag aldrig bekymra oss över: att det ska bli tyst.

Vi kan diskutera precis allt. Stort och smått. Något vi har hört på nyheterna, något som hänt under dagen, människor, politik, jobbet, familjen eller någon fullständigt oviktig fundering som plötsligt utvecklas till en lång diskussion. Det finns liksom alltid någonting vi vill prata om. Och jag tycker väldigt mycket om det.

Ibland tror jag att vi är lite för bra på att vänta på de stora sakerna. Semestern. Resan. Festen. Det där speciella som ska hända längre fram. Men livet kan ju inte bara vara det vi väntar på.

Livet är också en lördag hemma vid köksbordet. En grill som är varm. Färgglada grönsaker på ett fat. Något gott i glaset. Mannen man älskar på andra sidan bordet och ännu en diskussion som man absolut inte är färdig med.

Det är nog ganska viktigt att komma ihåg det ibland. Att stanna mitt i det alldeles vanliga och faktiskt inse:

Just nu har jag det väldigt bra.

För kanske är det inte de stora stunderna vi kommer att sakna mest en dag.

Kanske är det alla de här små.

Det här blir bra – nu tar jag helg

Tänk vad ens egen inställning faktiskt kan påverka hur en vecka blir.

Om jag hade gått in i den här veckan med tankarna det här kommer aldrig att gå, jag orkar inte, hur ska jag hinna och hur ska det här fungera? då tror jag faktiskt att veckan hade känts helt annorlunda.

Men någonstans bestämde jag mig för att tänka:

Okej. Hur löser jag det här? Hur kan jag göra på bästa sätt?

Och vet ni vad? Det gjorde skillnad.

Inte för att allt plötsligt löste sig av sig självt. Verkligen inte. Men människor runt omkring mig har hjälpt till så fort de haft möjlighet. Kollegor, elever och andra har burit, sorterat, fixat och stöttat.

Och lite i taget har det som först kändes ganska övermäktigt börjat falla på plats.

Det märks också på vårdnadshavarna som har tittat in under veckan.

”Oj, nu börjar det se ut som ett klassrum!”

”Vad du har jobbat, Ulrica!”

”Det här blir ju jättebra!”

När jag sedan visar våra tre klassrum och grupprummen blir reaktionen nästan alltid densamma.

”Får de verkligen ha så här mycket plats?”

Jajamän.

Det får de.

Och jag tror faktiskt att vi kommer kunna göra något riktigt bra av de här lokalerna.

Visst finns det fortfarande ett grupprum som är fullt med flyttkartonger, men de får faktiskt stå där ett tag. Jag har bestämt mig för att ta en sak i taget. Just nu är det viktigaste att klassrummen och de andra grupprummen är redo när eleverna kommer på tisdag.

Allt behöver faktiskt inte vara färdigt på en gång.

Nu börjar det roliga

Idag har jag fått ihop schemat och börjat minutplanera den första veckan.

Grovplaneringen fram till jullovet är redan gjord. Nu börjar den där delen av lärarjobbet som jag tycker är så rolig. Att fundera över hur allt kan hänga ihop.

Hur får man in språk, matematik, skapande, rörelse, samarbete och fantasi utan att eleverna upplever det som en massa olika delar?

Jag tycker om när undervisningen får en röd tråd.

Och den här terminen kommer vi verkligen att ha en sådan.

Vad den är tänker jag däremot inte avslöja ännu. 😉

Det kan ju finnas både vårdnadshavare och gamla elever som läser bloggen och jag tänker inte riskera att någon berättar hemligheten för våra nya förskoleklasselever.

Men så här mycket kan jag säga:

På tisdag efter lunch kommer någonting att hända i vårt klassrum.

Någonting som sedan kommer att följa oss under hela terminen.

Och jag är nästan lika nyfiken som eleverna på vart det kommer att leda.

Jag har massor av idéer och tänker dokumentera arbetet under tiden. Kanske kan det så småningom bli någonting som jag kan dela med andra pedagoger. Det finns så många som generöst delar med sig av sina idéer och sitt material.

Kanske är det dags att jag också vågar ta det steget.

Det finns en tanke bakom

Det är nog det jag tycker allra mest om med att planera för förskoleklass.

Det kan se ut som lek, sång, rörelse, klippande, ritande och ramsor. Men bakom mycket av det finns en tanke.

Vi tränar finmotorik, språk, samspel, koordination, koncentration och mycket annat utan att det behöver kännas svårt eller skolaktigt.

Vi kommer att röra oss mycket. Sjunga, göra ramsor och använda hela kroppen.

Och naturligtvis har jag dammat av ”Popcorn, popcorn” till fredagarna.

En bra start-sång har vi också.

Däremot saknar jag fortfarande en riktigt bra hej då-sång.

Det får nog bli ett litet kreativt helgprojekt.

Och nu är det fredag

När Björn hämtade mig på jobbet idag kändes det faktiskt väldigt skönt att bara sätta sig i bilen och åka hem.

Nu sitter jag på framsidan.

Andas.

Och virkar förstås.

Ett nytt projekt har redan hamnat på virknålen. Den här gången ska det bli en drake. Vi får väl se om den faktiskt ser ut som en drake när den är färdig.

Jobbet får däremot stanna på jobbet i helgen. Åtminstone rent praktiskt. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att hjärnan kommer fortsätta komma på idéer.

Lite valarbete blir det också. Valdagen kryper närmare och på söndag är det dags att sätta upp valaffischer. Det ska bli spännande.

Men just nu tänker jag bara ha fredag.

Och när jag tänker tillbaka på veckan känner jag faktiskt lite stolthet.

Inte för att allt är klart.

Det är det verkligen inte.

Utan för att jag valde att inte fastna i allt som kändes svårt, utan började fundera på hur det kunde lösas.

Och tillsammans med alla som hjälpt till kom vi faktiskt väldigt långt.

Så nu kan jag sitta här med virkningen och känna:

Det här kommer att gå.

Det här kommer bli bra.

Och på tisdag efter lunch…

Då händer det saker.

Men mer än så säger jag inte ännu.

Ha en riktigt fin fredag kväll!

En planka i ryggsäcken och fjärilar i magen

Nu är det torsdag kväll och jag sitter faktiskt i min infraröda bastu och funderar över livet. Och bloggen.

Min infraröda bastu är för övrigt ett av mina bättre köp. Här sitter jag på kvällarna, blir varm, kopplar av och låter tankarna fara lite som de vill. Det är skönt för kroppen och en liten stund av egentid.

Och just ikväll far tankarna förstås till tisdag.

För nu är det fredag, lördag, söndag och måndag kvar. På tisdag kommer eleverna!Flera av dem har redan börjat på fritids, så jag har hunnit träffa några av dem.

De är små. Ni vet så där små att man nästan inte ser dem när man går förbi. Man får liksom titta lite längre ner än man är van vid.

Det är en viss skillnad mot att ha elever i årskurs tre som nästan börjar bli lika långa som en själv.

Men de här små människorna är alldeles fantastiska. Varje gång en av eleverna får syn på mig skiner hela ansiktet upp.

”ULRICA!” Och så kommer eleven springande mot mig.

”Hoppsan! Nu sprang vi i korridoren. Kan vi göra om det?”

Eleven tittar frågande på mig.

”Får jag springa?”

”Nej, jag menar att vi gör om det. Du säger Ulrica och sedan GÅR du fram till mig. Jag lovar att stå kvar och vänta.”

”Jaha!”

Och så gör vi om.

”Ulrica!” Och eleven går fram. Och så kramas vi. Ett par timmar senare händer det igen. ”ULRICA!”

Jag ser hur hela den lilla kroppen är på väg att sätta fart. Men så stannar eleven till. Tänker. Och börjar gå. När eleven kommer fram till mig säger den stolt: ”Jo! Jag hann!” Det gjorde du. Och jag stod ju faktiskt kvar precis som jag lovat.

När jag går förbi eleverna i korridoren vinkar de. Jag vinkar tillbaka och då kommer fnisset. ”Det är min fröken!” Alltså, hur härligt är inte det?

Men klassrummet då?

Jösses.

Alla flyttlådor som fortfarande inte är uppackade har nu fått flytta in i ett av grupprummen. Där är fullt. Och vet ni vad? Det får vara så.

Jag stänger dörren och tar en låda då och då, allt eftersom jag får hyllor och skåp på plats. Jag ska trots allt vara där ett helt läsår, förhoppningsvis längre, så jag lär hinna.

Och känner jag mig själv rätt kommer jag förmodligen inte kunna låta bli, så om en månad är väl varenda låda uppackad ändå.

Jag har haft lite smått ångest över allt som ska hinnas med. Men idag knackade det på dörren.

Där stod vår kurator Emma.

”Du Ulrica, jag har en liten stund över. Kan jag hjälpa dig med något?”

Kan du?

KAN DU?!

”Ja tack! Kan du sätta namnen på elevernas lådor?”

Det gjorde hon. Sedan kom hon tillbaka.

”Jag har en liten stund till.”

Jösses så glad jag blev!

Då fick hon nästa uppdrag. Jag hade en telefon full med gamla kontakter och sms som hörde till den tidigare verksamheten. Fixat! Två saker kunde strykas från min lista. Sådant gör en lärare lycklig dagarna före skolstart.

Och så var det min briljanta idé…

Jag använder schemalappar väldigt mycket i undervisningen. Problemet är att när man sätter upp och tar ner laminerade lappar med häftmassa hela året mår väggen till slut inte särskilt bra. Färgen följer med och det blir fult.

Det stör mig. Jag har alltså funderat på hur jag skulle kunna lösa detta. Och tydligen tyckte min hjärna att detta var en så viktig fråga att den behövde arbeta med den mitt i natten.

För plötsligt vaknade jag med lösningen: En laminatgolvsskiva!

En drygt meter lång golvskiva som jag kan hänga på väggen och sätta alla schemalappar på. Dessutom är den flyttbar!

Eftersom vår förskoleklass kommer att använda tre olika klassrum kan jag helt enkelt ta med mig hela dagens schema från rum till rum. Genialt, om jag får säga det själv.

Min kära man Björn fick uppdraget att leta fram en golvskiva ur förrådet. Den stod naturligtvis längst in. Bakom två innerdörrar. Men han lyckades.

Nästa problem var bara: Hur sjutton skulle jag få den till jobbet? Jo, men den kunde ju sticka upp ur ryggsäcken!Sagt och gjort.

I morse promenerade jag alltså till jobbet med en drygt meter lång golvplanka stickande rakt upp ur ryggsäcken.

Det fungerade faktiskt förvånansvärt bra. Jag fick böja mig rejält när jag gick genom dörrar, men annars gick det fint.

Tills jag kom till ett ställe där några trädgrenar hängde över gångvägen.

Plötsligt tog det tvärstopp. Vad sjutton…? Just det. Plankan. Även det löste sig.

Och fantastiska Stellan, vår slöjdlärare, borrade två hål och satte dit ett snöre. Ett rött snöre, givetvis. Jag tycker om rött. Det vet de flesta.

Nu hänger min schemaplanka på väggen och jag är löjligt nöjd över den.

Sakta men säkert faller allt på plats

Stefan, vår fantastiska vaktmästare, har fått upp hyllorna så att spel och leksaker kan komma på plats. Möbler har flyttats. Namnen sitter på elevernas lådor.

Och idag fick jag dessutom träffa två av de elever som är helt nya på skolan. Jag fick visa dem runt och berätta lite om vad som väntar.

Och jag berättade för dem att jag faktiskt tror att de är ganska unika.

För hur många förskoleklasser har tillgång till tre klassrum och tre grupprum? Det är helt makalöst.

Vi kommer att kunna ha ett rum för undervisning, ett rum för rörelse och lek och samtidigt ha möjlighet att dela grupper och skapa lugn när det behövs. Jag tror verkligen att det här kan bli fantastiskt bra.

Är jag fortfarande lite orolig för att hinna allt?

Japp.

Men det ser betydligt bättre ut idag än det gjorde i början av veckan.

Och imorgon har jag en hel dag till att fixa, greja och dona. Schemalappar ska skrivas ut, lamineras och klippas. Saker ska hitta sina platser. Och sedan ska jag minutplanera de första dagarna. Jag har lite hum om hur jag vill ha det.

På tisdag kommer de. De där små människorna som ropar: ”ULRICA!”

Och som numera kommer ihåg att gå fram till mig eftersom jag faktiskt står kvar och väntar.

Vet ni vad?

Det finns hopp. Det här blir nog riktigt bra.

Vad vill du bli när du blir stor?

Vad vill du bli när du blir stor?

Den frågan får man ofta när man är liten. Och ibland tänker jag nog lite som Pippi:

Jag vill aldrig bliva stur.

För när är man egentligen stor? Är det när man vet precis vad man vill bli? I så fall är jag inte helt säker på att jag har blivit stor ännu.

När jag var liten pendlade jag mellan flera olika yrken.

Ett tag skulle jag bli hårfrisörska. Det berodde nog framför allt på att en person som betydde väldigt mycket för mig när jag växte upp var frisör. Jag tyckte att den personen var fantastisk och ville helt enkelt bli likadan.

Så här i efterhand kan vi väl konstatera att det var väldigt tur att den yrkesdrömmen inte slog in.

Jag har nämligen absolut ingen talang för hår, färgning eller smink.

När jag någon gång har försökt klippa min egen lugg har min frisör mer eller mindre vädjat:

”Snälla Ulrica, gör inte det. Kom hit så hjälper jag dig.”

Och färga håret själv? Jodå, det har jag också provat. En gång blev det lila. En annan gång blev det närmast självlysande rosa. Dessutom satt färgen kvar väldigt, väldigt länge.

Smink ska vi inte ens prata om. Det undviker jag helst så mycket det bara går.

Nej, frisör var nog inte min framtid.

Men så fanns det en annan dröm.

Jag skulle bli operasångerska.

När jag var omkring fyra år tog mamma med mig till Stora Teatern i Göteborg. Där hörde jag bland annat Nattens drottnings aria ur Trollflöjten. Jag blev fullständigt fascinerad.

Så fascinerad att jag gick omkring och försökte sjunga den själv.

Jag minns fortfarande hur jag satt på en bänk i hallen på förskolan och något av de andra barnen frågade:

”Ska du bli operasångerska?”

”Ja”, svarade jag bestämt.

Och så sjöng jag.

Den drömmen höll faktiskt i sig ganska länge. Jag sjöng mycket under många år och åkte runt och uppträdde på olika scener. Jag älskade, och älskar fortfarande, att sjunga.

Men jag upptäckte också att jag inte tyckte särskilt mycket om världen runt omkring. Konkurrensen, armbågarna och känslan av att hela tiden behöva ta plats på någon annans bekostnad passade inte mig.

Så det blev ingen operasångerska heller.

När jag blev lite äldre fanns ytterligare ett yrke i tankarna: socialarbetare.

Jag hade nämligen en tendens att försöka hjälpa andra, lösa problem och ställa saker till rätta. Jag blev till och med kallad ”socialarbetaren” ibland. Och det yrket hade nog faktiskt kunnat passa mig ganska bra.

Men vad blev jag?

Lärare.

Hur det gick till kan man ju fundera över.

Jag var själv knappast någon mönsterelev. Tvärtom. Jag var nog snarare ett ganska besvärligt skolbarn som lyckades ställa till en hel del för mina lärare.

Och så blev jag själv lärare.

Livet har humor.

Men jag älskar verkligen mitt yrke.

Jag tycker om att fundera, planera, prova, göra om och framför allt möta eleverna. Att försöka hitta just den där nyckeln som gör att en elev plötsligt förstår.

Och ibland kommer de där små ögonblicken som gör hela jobbet värt det.

Som idag.

En elev kom fram till mig.

”Ulrica, du vet det där med demokrati…”

”Ja?”

”Vi har pratat jättemycket om det. Men vad var det du sa att det betydde? Det började på folk…”

Sedan kom det snabbt:

”Vänta, vänta! Jag vet! Jag vet!”

Jag väntade.

”Folkstyre, Ulrica! Demokrati betyder folkstyre!”

Precis.

Eleven berättade dessutom att ordet stod på en lapp hemma. Folkstyre. Men betydelsen hade försvunnit någonstans på vägen.

Nu hade den kommit tillbaka.

Och där, mitt i det lilla samtalet, finns egentligen mycket av det jag älskar med att vara lärare.

Jag vill inte bara att eleverna ska lära sig saker för stunden. Jag vill väcka deras nyfikenhet. Jag vill att de ska vilja förstå. Att de ska känna glädjen när de upptäcker:

Jag kan! Jag förstår!

Det kan handla om att läsa sitt första ord, skriva sitt namn eller förstå att demokrati betyder folkstyre.

Det är stort.

Nu väntar dessutom en ny utmaning för mig när jag arbetar i förskoleklass. På många sätt får jag börja om från början. Tänka nytt, planera nytt och fundera över hur jag kan skapa den där lusten att lära hos våra allra yngsta elever.

Det är nog ganska nyttigt för hjärnkontoret.

Så vad vill jag bli när jag blir stor?

Jag vet faktiskt inte.

Kanske fortsätter jag som lärare. Kanske dyker det upp någon ny utmaning runt hörnet. Jag har alltid tyckt om att prova nya saker och se nya möjligheter.

Och kanske är det faktiskt helt okej att inte veta.

När vi är små har vi så många drömmar om vad vi ska bli. Sedan tar livet sina egna vägar. Det blir kanske inte alls som vi tänkte oss när vi satt där på förskolan och skulle bli frisörer, operasångerskor, brandmän, läkare eller astronauter.

Men det kan bli väldigt bra ändå.

Och kanske behöver man aldrig riktigt bestämma sig för att man är färdig och ”stor”.

Så nu är jag nyfiken: Vad drömde du om att bli när du var liten? Och blev det som du hade tänkt dig?

Tillsammans går det så mycket lättare

I dag fortsatte jag med mitt evighetsprojekt: flyttlådorna.

Ni som läste gårdagens inlägg vet att jag håller på att försöka skapa ordning i våra nya klassrum inför skolstarten. Och ja, det går framåt. Sakta men säkert försvinner låda efter låda. Jag försöker vara metodisk. En låda i taget. Sortera, spara, slänga, fundera lite, sortera igen.

Det kommer bli klart.

Någon gång. 😂

Men i dag hände något som gjorde att arbetet plötsligt gick betydligt fortare.

Jag stod där mitt bland kartonger, sopsäckar, papper och allt annat som på något märkligt sätt samlas i en skola, när jag plötsligt upptäckte några elever i dörröppningen.

De tittade in i klassrummet.

De tittade på mig.

Och sedan kom frågan:

”Ulrica, behöver du hjälp?”

Behöver jag hjälp?

JA!

Jag pekade på pappersinsamlingen, några kartonger och flera sopsäckar.

”Vill ni bära bort det här till soprummet?”

”Jajamän!”

Och så försvann de iväg med alltihop.

Jag stod kvar och tänkte att det där var ju fantastiskt snällt. Vilka härliga elever. Och så fortsatte jag med mitt plockande.

Efter en stund dök de upp igen.

”Nu är vi klara. Vad ska vi göra nu, Ulrica?”

Jaha.

De ville alltså fortsätta!

Jag började fundera.

”Jo, jag har faktiskt en stor rund röd matta som behöver dammsugas. Kan ni gå bort till Bläckfisken och se om ni kan låna en dammsugare?”

Jajamän!

I väg igen.

Snart var de tillbaka med dammsugaren.

En tog sig an mattan. De andra tittade på mig.

”Vad kan vi göra då?”

Nu började jag förstå att det här kunde bli en riktigt produktiv förmiddag. 😂

Några fick torka ur lådor och plocka bort gamla lappar.

Sedan kom det fler elever.

”Ulrica, vad ska vi göra?”

Jaha. Fram med fler arbetsuppgifter.

Bord skulle skuras. Stolar skulle tvättas. Jag ordnade byttor med vatten, trasor och svampar och satte nästa gäng i arbete.

Och sedan kom det ännu fler.

Till slut hade jag någonstans mellan tio och femton elever utspridda i våra tre klassrum.

Och alla ville hjälpa till.

Det är faktiskt något väldigt fint med den meningen:

Alla ville hjälpa till.

När ytterligare några elever kom och undrade vad de kunde göra fick jag börja bli lite kreativ.

”Vet ni vad? Vi behöver kontrollera att alla spel och pussel är hela. Kan ni spela spelen och lägga pusslen så att vi ser att allt finns?”

Ni kan ju tänka er svaret.

JA!

Så där höll vi på.

Någon dammsög. Någon skurade bord. Någon tvättade stolar. Någon torkade lådor. Någon sorterade. Någon spelade spel och några lade pussel.

Efter ett tag kom nästa fråga:

”Du Ulrica, kan vi inte ha lite musik?”

Jo, självklart kunde vi det.

Så eleverna fick välja musik och plötsligt hade det som från början bara var mitt ganska tråkiga röjande bland flyttlådor förvandlats till någonting helt annat.

Vi jobbade tillsammans.

Från ungefär nio till halv tolv hade jag elever omkring mig som hjälpte till att göra våra klassrum fina. Och jag kan säga att jag fick gjort så otroligt mycket mer än vad jag någonsin hade hunnit på egen hand.

Men när jag tänker tillbaka på dagen är det faktiskt inte de tomma flyttlådorna, den dammsugna mattan eller de rena borden jag blir gladast över.

Det är eleverna.

Att de såg mig stå där och frågade om jag behövde hjälp.

Att de kom tillbaka när den första uppgiften var klar.

Att fler och fler anslöt.

Att ingen sa ”måste jag?”, utan i stället frågade:

”Vad kan jag göra?”

Det säger ganska mycket.

Vi pratar ofta i skolan om ansvar, omtanke, samarbete och respekt. Sådant som vi vuxna ska lära eleverna.

Men ibland behöver vi vuxna stanna upp och inse att eleverna faktiskt visar oss precis det där alldeles själva.

I dag gjorde de det.

Efter lunch blev det föreläsning med matematik i fokus. Spännande och givande, och ytterligare lite att stoppa ner i den pedagogiska verktygslådan inför läsåret.

Sedan var den här arbetsdagen plötsligt slut.

Dagarna går fort när man har mycket att göra.

Men de går nog ännu fortare när man har roligt tillsammans.

Och dagens lilla påminnelse till mig själv får bli:

Man behöver inte göra allting själv. När vi ser varandra, hjälper varandra och använder det var och en kan, då händer det saker.

Alla kan något. Tillsammans kan vi ännu mer. ❤️