Catarina Holst – kvinnan vars namn blev kvar

Det började egentligen med en liten skylt på ett hus. Jag gick förbi Lundholmska huset på Västra gatan och stannade till. Jag har förstås sett huset förut, men den här gången fastnade jag för några ord på skylten: ”Första kända ägare 1697 Catarina Holst.”

  1. Det är mer än 300 år sedan och ändå står hennes namn fortfarande där. Ni som har följt min serie om kvinnor i Kungälv vet ungefär vad som händer med mig då. Jag blir nyfiken. Vem var hon? Hur såg hennes liv ut? Och går det överhuvudtaget att hitta något om en kvinna som levde i Kungälv för så länge sedan?

Det visade sig att det faktiskt går att hitta några spår. I de historiska uppgifterna förekommer en Trina Holst, och mycket pekar på att det är den Catarina som jag letar efter. Hon var dotter till råd- och handelsmannen Jens Holst och gifte sig 1695 med Jacob Rattrey, som var kyrkoherde i Kungälv. De fick barn tillsammans och när Jacob dog 1709 blev Catarina änka. I ett arvskifte från året därpå finns änkan Trina tillsammans med barnen från Jacobs tre äktenskap.

Men när jag läser om henne slår det mig hur lätt det är att göra precis det som så ofta händer när vi försöker hitta kvinnor långt tillbaka i historien. Deras berättelser blir en uppräkning av män. Dotter till Jens. Hustru till Jacob. Änka efter Jacob. Senare hustru till en annan man. Fast hon var ju så mycket mer än det. Hon var Catarina, en kvinna som levde sitt eget liv här i Kungälv.

Försök tänka bort dagens Kungälv en stund och föreställ er Västra gatan i slutet av 1600-talet. Inga bilar, inga gatlyktor och inga skyltfönster. Catarina gick omkring i en stad som måste ha varit väldigt annorlunda mot den vi känner idag. Ändå finns det platser där hennes Kungälv och mitt Kungälv faktiskt möts.

En av dem är Kungälvs kyrka. Och när jag började titta närmare på just kyrkan blev historien ännu mer fascinerande. Kyrkan vid Gamla Torget som vi går in i idag är samma kyrkobyggnad som uppfördes under slutet av 1600-talet. Den började byggas 1679 och den första gudstjänsten hölls där 1682. När Catarina levde här var kyrkan alltså fortfarande ganska ny.

Om Catarina Holst på skylten är samma Trina Holst som gifte sig med kyrkoherden Jacob Rattrey, vilket mycket tyder på, då har hon och jag faktiskt gått in i samma kyrkobyggnad.

Det tycker jag är lite svindlande. Och det blir ännu häftigare när man upptäcker att delar av kyrkorummet som Catarina såg fortfarande finns kvar. Bänkinredningen är från 1680-talet och altaruppsatsen kom på plats 1683. Takmålningarna tillkom 1697–1698 alltså ungefär samtidigt som Catarinas namn dyker upp som ägare till huset på Västra gatan.

Tänk på det en stund. Jag kan gå in i Kungälvs kyrka idag och befinna mig i ett rum där Catarina befann sig för mer än 300 år sedan. Jag kan titta upp mot ett tak som målades under hennes tid och se delar av den kyrkomiljö som också var hennes. Som kyrkoherdens hustru måste kyrkan dessutom ha varit en central del av hennes vardag. Plötsligt känns 1600-talet inte riktigt lika långt borta.

Det är nog precis det jag tycker är så spännande med lokalhistoria. Historien finns inte bara i gamla böcker och dokument. Den finns i husen, på gatorna och i byggnaderna som fortfarande står kvar. Vi går faktiskt omkring mitt i den.

Catarinas liv fortsatte efter Jacobs död. Hon gifte om sig 1711 med Andreas Hasselqvist, kyrkoherde i Uddevalla, och även honom överlevde hon. Senare dyker det upp en uppgift som gör mig ännu mer nyfiken på henne. År 1727 beskrivs hon som änka och det anges att hon bedrev borgerlig näring. Exakt vad verksamheten bestod av har jag inte lyckats hitta, och där tänker jag inte fylla i luckorna med sådant vi faktiskt inte vet. Men uppgiften är ändå intressant. Hennes historia slutade inte när hennes män dog. Hon fortsatte sitt liv.

Det finns dessutom en lokalhistorisk uppgift om en Katharina ”Trina” Holst som ägare till det gamla gästgiveriet på Västra gatan 21. Om det verkligen är samma kvinna och exakt hur det i så fall hänger ihop med Catarina Holst på skylten vid Lundholmska huset vågar jag inte säga säkert. När man letar så här långt tillbaka i tiden får man ibland acceptera att alla pusselbitar inte går att lägga på plats.

Och kanske är det också en del av tjusningen. Vi kommer aldrig att få veta allt om Catarina. Vi vet inte vad hon tyckte om, vad som fick henne att skratta eller vad hon oroade sig för när hon lade sig på kvällen. Vi vet inte vilka drömmar hon hade eller vad hon skulle ha sagt om någon berättat för henne att en kvinna mer än 300 år senare skulle stanna utanför ett hus på Västra gatan, läsa hennes namn och börja leta efter henne.

Men vi vet att hon har funnits här. Hon har levt i Kungälv, gått på stadens gator och (om jag har hittat rätt Catarina) gått in i samma kyrkobyggnad som jag själv gör idag.

Och mer än 300 år senare finns hennes namn fortfarande kvar på en liten skylt på Västra gatan. Catarina Holst.

Nästa gång jag går förbi Lundholmska huset kommer det därför inte bara att vara ännu ett vackert gammalt hus för mig. Och nästa gång jag går in i Kungälvs kyrka kommer jag nog att tänka lite extra på kvinnan som kan ha stått där mer än tre sekler före mig.

Det är något speciellt med den tanken. Historien är ibland närmare än vi tror. Och allt började med att jag stannade upp och läste en liten skylt.

Vad händer om vi utgår från att folk menar väl?

På jobbet hänger det en tavla med några ord och uppmaningar. Ett av orden har fastnat lite extra hos mig: snälltolka.

Jag tycker faktiskt att det är ett väldigt intressant ord. För tänk om vi gjorde just det lite oftare, snälltolkade varandra.

Det är så lätt att höra något som kanske egentligen inte sades. Eller rättare sagt, orden kanske sades, men vi lägger själva till tonfall, avsikter och betydelser. Någon svarar kort och vi tänker att personen är irriterad. Någon hälsar inte och vi funderar på vad vi gjort för fel. Ett mejl känns lite kantigt och plötsligt har vi läst in både det ena och det andra mellan raderna.

Fast tänk om personen bara hade bråttom. Inte såg oss. Var trött. Formulerade sig lite klumpigt. Eller helt enkelt inte alls menade det vi trodde.

Varför är det egentligen så lätt att misstolka åt det negativa hållet? Varför är det ibland enklare att tänka att någon menade illa än att tänka att det nog inte var så farligt?

Kanske har vi blivit lite dåliga på att ge varandra den där lilla marginalen. Utrymmet där vi tänker: Det där var nog inte illa menat.

Jag försöker faktiskt snälltolka i den mån jag kan. Det betyder förstås inte att man ska acceptera vad som helst eller låtsas att sådant som faktiskt är dumt är okej. Men allt behöver heller inte vara dumt bara för att det först känns så.

Och ibland kommer jag på mig själv. Jag hinner tänka något negativt om det någon sagt eller gjort och får nästan säga till mig själv: Hoppsan nu, här snälltolkade du minsann inte. Då får jag backa lite och försöka igen.

För tänk egentligen vad mycket enklare livet skulle bli om vi utgick lite oftare från att människor faktiskt vill väl. Hur många onödiga konflikter, irritationer och missförstånd skulle vi kunna slippa?

Vi behöver kanske inte alltid förstå varandra. Vi behöver inte tycka lika. Vi behöver inte ens gilla allt som andra människor gör. Men vi kan försöka tolka varandra lite snällare.

Så dagens lilla uppmaning från mig blir helt enkelt: Snälltolka lite mer. Jag tror faktiskt att världen skulle bli åtminstone en liten, liten smula trevligare då.

Härskar du utan att veta om det?

Ordet härskarteknik låter ganska stort och allvarligt. Nästan som något väldigt medvetet, något en person gör för att trycka ner en annan. Men jag tror faktiskt inte att det alltid är så. Jag tror att vi alla någon gång har blivit utsatta för en härskarteknik och om vi ska vara riktigt ärliga har vi nog också själva använt någon, kanske utan att ens vara medvetna om det.

Berit Ås är den som gjorde de fem klassiska härskarteknikerna kända. Senare har ytterligare två lagts till. När jag läser igenom dem är det faktiskt ganska lätt att känna igen situationer ur livet, både sådana där jag själv känt mig utsatt och sådana där jag kanske behöver fundera över mitt eget beteende.

Osynliggörande handlar om att du säger något men ingen verkar lyssna. Någon pratar över dig, byter ämne eller går vidare som om du inte sagt någonting. Ibland kommer någon annan med nästan exakt samma idé en stund senare och plötsligt är det en jättebra idé. Har jag varit med om det? Absolut. Men har jag själv någon gång varit så upptagen av vad jag ska säga att jag inte lyssnat ordentligt på någon annan? Förmodligen.

Förlöjligande kan vara ett skratt, en suck, en blick eller ett ”men lilla vän”. Det behöver egentligen inte vara särskilt dramatiskt. Ibland räcker det med tonen för att någon ska känna att det den säger är dumt eller oviktigt. Den här tror jag att man behöver vara extra vaksam på. Humor kan vara fantastisk, men humor kan också användas för att göra någon annan mindre. Och handen på hjärtat, har jag någon gång skrattat bort något som faktiskt var viktigt för den som sa det? Det är nog inte omöjligt.

Undanhållande av information innebär att några vet medan andra inte vet. Ett samtal har kanske skett i korridoren, på lunchen eller i en liten grupp och när mötet börjar är några redan flera steg före. Det behöver inte ens vara medvetet, men den som inte fått informationen får betydligt svårare att vara delaktig på samma villkor.

Dubbelbestraffning är nästan fascinerande. Pratar du mycket tar du för stor plats. Är du tyst är du oengagerad. Är du noggrann är du långsam. Är du snabb är du slarvig. Säger du ifrån är du besvärlig och säger du ingenting borde du ha sagt ifrån. Hur gör man rätt när båda alternativen är fel?

Påförande av skuld och skam innebär att ansvaret hamnar hos den enskilda personen även när problemet kanske ligger någon helt annanstans. Du borde ha sagt till. Du borde ha förstått. Varför gjorde du inte bara så här? Plötsligt sitter man där och funderar på vad man själv gjorde för fel.

Objektifiering innebär att fokus flyttas från vad en person säger, gör eller kan till hur personen ser ut, klär sig eller uppfattas. Det är inte längre åsikten eller prestationen som står i centrum utan personen blir någon som betraktas och bedöms.

Våld eller hot om våld är den sista och betydligt allvarligare härskartekniken. Hot, aggressivitet eller våld kan användas för att skapa rädsla och få någon att tystna, backa eller anpassa sig.

När jag tittar på de här sju börjar jag fundera på vilka jag själv har blivit utsatt för. Några kan jag ganska snabbt sätta fingret på och jag tror att de flesta av oss kan komma på situationer där vi blivit osynliggjorda, förlöjligade eller hamnat i den där omöjliga dubbelbestraffningen.

Men den betydligt svårare och kanske viktigare frågan är vilka jag själv har utsatt någon annan för.

För härskartekniker behöver inte alltid vara planerade. Jag kan ha suckat åt någon, avbrutit, glömt att ge information, skrattat åt något som den andra personen faktiskt menade på allvar eller varit så säker på min egen uppfattning att jag inte riktigt gav någon annan plats. Det betyder inte att jag hade för avsikt att trycka ner någon, men för den som stod på andra sidan kan känslan ändå ha blivit densamma.

Kanske är det just därför det är så viktigt att känna till härskarteknikerna. Inte bara för att kunna upptäcka dem och sätta ord på det när någon annan använder dem, utan också för att ibland våga titta på sig själv.

För det är ganska enkelt att tänka: ”Där använde du en härskarteknik mot mig.” Betydligt svårare är det kanske att stanna upp och tänka: Vänta nu. Vad gjorde jag själv precis?

Två gånger om året flyttar garderoben

Jag har en tradition sedan många år tillbaka. Ja, faktiskt så långt tillbaka som jag kan minnas. Två gånger om året byter min garderob årstid.

På våren åker höst- och vinterkläderna undan och vår och sommar får flytta in. När hösten kommer gör jag precis tvärtom. Och i helgen var det dags igen. Bort med vår och sommar och fram med höst och vinter.

Jag tycker faktiskt att det är riktigt roligt. För varje gång händer samma sak. Jag hittar kläder som jag helt hade glömt bort att jag ägde. Men just det, den här! Och ännu bättre är det när jag hittar något som jag faktiskt har saknat. Det blir nästan lite som att få en ny garderob utan att egentligen ha köpt någonting.

Fast mode bryr jag mig egentligen inte särskilt mycket om. För mig handlar kläder betydligt mer om att jag ska trivas i dem. De ska kännas som jag. Färgen ska vara min, mönstret ska kännas rätt och plagget ska vara sådant att jag tar på mig det och inte behöver fundera mer på det.

Och det där med färger och mönster är tydligen viktigare för mig än jag kanske vill erkänna.

Jag har till exempel en blus som även i år fick stanna kvar i ”sparar-väskan”. Det är egentligen inget fel på den. Men jag har fått för mig att mönstret på något sätt osar SD. Ja, jag vet. Det låter kanske hur knepigt som helst. Det är ju bara en blus och ett mönster. Men när den tanken väl har fastnat i mitt huvud går den inte att få bort. Jag tar på mig blusen, tittar i spegeln och tänker… nej. Sedan åker den av igen.

Varför jag då fortfarande sparar den är en helt annan fråga. Kanske för att jag tänker att associationen någon gång ska försvinna. Eller så är det helt enkelt ytterligare ett bevis på att jag har väldigt svårt för att göra mig av med kläder.

För jag slänger inte särskilt mycket. Jag har faktiskt plagg som är över 30 år gamla och fortfarande används. Och varför skulle jag göra mig av med något bara för att det är gammalt, om jag tycker om det och trivs i det? Det roliga är dessutom att sådant som varit ”ute” plötsligt kan dyka upp igen. Då råkar jag redan ha originalet längst in i garderoben.

Visst köper jag nytt också. Men allra roligast är nästan att hitta något på rea som jag har gått och tittat på ett tag. Något jag verkligen tycker om, inte något jag köper bara för att någon bestämt att just det ska vara modernt.

Så nu är det gjort för den här gången. Sommarkläderna har packats undan, höst- och vinterkläderna har kommit fram och garderoben är städad. Några gamla favoriter har återupptäckts, andra har varit efterlängtade och en viss blus ligger fortfarande och väntar på att jag ska komma över min mycket märkliga association.

Nu är garderoben redo för höst och vinter. Och det är nog jag också.

Fast jag blir lite nyfiken: Har ni också kläder som ni slutat använda av någon fullständigt ologisk anledning, men ändå inte klarar av att göra er av med?

När stegen räknas på mer än ett sätt

I dag är sista dagen på stegutmaningen för Bris. Och om jag ska vara helt ärlig så har själva stegen kanske inte varit någon större utmaning för mig. Jag rör på mig ganska mycket ändå, med min dagliga löpning, hundpromenader med Sixten och allt annat spring som hör vardagen till.

Men det har ändå varit väldigt roligt att vara med. För ibland handlar en utmaning faktiskt inte om att pressa sig själv, slå rekord eller göra något man annars aldrig skulle ha gjort. Ibland kan det man redan gör få en helt annan betydelse när det samtidigt bidrar till något viktigt.

Under september har jag haft ett snitt på 17 597 steg om dagen. Det är en hel del steg när man tänker efter. Men just den här gången är det egentligen inte siffran som är det viktiga. Det viktiga är varför stegen räknades.

Bris finns för barn som behöver någon att prata med när livet känns svårt. Genom stegutmaningen har vi samtidigt hjälpt till att uppmärksamma och sprida Bris viktiga nummer 116 111, så att fler barn vet vart de kan vända sig när de behöver en vuxen som lyssnar.

Hur många vi blev som gick tillsammans i årets utmaning vet jag ännu inte. Men jag vet att jag var en av dem och det känns faktiskt fint.

I dag kom också sms:et från Bris: ”Nu är vi i mål!” Och det fick mig att fundera lite. För mig var det enkelt att samla stegen. Jag hade förmodligen gått och sprungit ungefär lika mycket ändå. Men genom att vara med fick alla de där vanliga vardagsstegen plötsligt ytterligare en mening.

Det tycker jag om. För allt gott man gör behöver inte vara stort, svårt eller kräva en enorm uppoffring. Ibland kan man bidra genom något man redan gör. Man behöver inte förändra hela världen på en gång. Ibland räcker det att vara en av många som hjälps åt. Ett steg i taget, bokstavligt talat.

Och när september nu är slut fortsätter jag förstås att gå och springa precis som vanligt. Stegen kommer fortsätta räknas i telefonen även i morgon.

Men just den här månaden räknades de på mer än ett sätt.

Alla soffpotatisars dag; 23 000 steg senare

Jag fick veta att det tydligen är Alla soffpotatisars dag i dag. Jaha. Det känns ju bra att få reda på det så här på kvällskvisten, för jag kan väl konstatera att jag kanske inte riktigt har firat dagen på det sätt som var tänkt.

Dagen började, som så många andra dagar, med en promenad med Sixten. Sedan var det dags för träningen och dagens löprunda. Runstreak dag 883. Åttahundraåttiotre dagar i rad har jag alltså sprungit och just dag 883 råkar vara Alla soffpotatisars dag. Det är nästan lite dålig tajming. Efter löpningen hann jag dessutom med tre samtal innan jag ens kom till jobbet, så någon särskilt lugn start på dagen blev det inte.

Sedan drog arbetsdagen igång och där har jag bland annat haft skyddsombudsprat med en kollega, förberett uppföljningssamtalet som jag ska ha med min chef i morgon, haft tre samtal med vårdnadshavare och svarat på mejl. Någonstans under dagen blev det också ”tuttkontroll”. Ja, mammografi alltså. Men tutt-kontroll låter faktiskt lite mindre dramatiskt. Mer som en årlig service än en medicinsk undersökning.

Jag hann också med lite shopping och där gjorde jag ett inköp som kanske ändå förde mig ett litet steg närmare soffpotatislivet. Jag köpte ett par gubbbyxor. Ni som är födda på 70-talet vet precis vilka jag menar. Sådana där byxor som alla hade, med extra mycket tyg runt låren och som var jättemoderna på den tiden. Jag älskade faktiskt sådana byxor och nu är modet tillbaka igen, även om de förstås kallas något helt annat i dag. Förmodligen något på engelska som får dem att låta betydligt trendigare än ”gubbbyxor”. Det är lite fascinerande ändå. Modet går ett helt varv och plötsligt står man där och köper samma modell igen och tycker att den är jättesnygg.

Och när jag ändå var igång med shoppingen köpte jag en stor påse godis till helgen. Där måste jag väl ändå få några soffpotatispoäng? Visserligen ligger påsen fortfarande nästan orörd och väntar på helgen, men bara själva inköpet borde räknas.

Dagen fortsatte förstås. Det blev ytterligare en promenad med Sixten, den här gången en längre variant, ett telefonsamtal med en väninna och säkert en massa annat som jag redan har glömt. Och när arbetsdagen var slut var dagen naturligtvis inte slut, för då var det dags för politiskt möte.

Nu sitter jag här på kvällen och summerar dagen. Stegräknaren visar ungefär 23 000 steg, löprundan är avklarad och min runstreak är uppe i 883 dagar. På Alla soffpotatisars dag. Det känns nästan lite respektlöst mot själva temadagen. Jag har gått så långt i dag att soffan förmodligen betraktar mig som en avlägsen bekant – någon den har hört talas om men inte riktigt känner längre.

Och var sitter jag då när jag skriver det här? I soffan och firar de sista timmarna av Alla soffpotatisars dag på det sätt som sig bör?

Nej.

Jag sitter i bastun.

Men godiset är i alla fall inköpt, gubbbyxorna likaså och soffan står där ute och väntar trofast på mig. Så det kanske fortfarande finns hopp om att jag ska hinna fira lite innan dagen är slut.

Jag ska bara basta klart först.

Sedan ska jag sätta mig i soffan.

Tror jag.

Nej, man behöver inte vara bästisar

Ibland blir jag faktiskt väldigt trött. Jag är lärare och arbetar varje dag med elever som ska lära sig läsa, skriva och räkna. Men vi arbetar också med något minst lika viktigt, att fungera tillsammans med andra människor.

Man behöver inte tycka lika. Man behöver inte vara bästa kompisar och man behöver faktiskt inte ens tycka särskilt mycket om varandra. Men man måste kunna prata med varandra, lyssna, samarbeta och kompromissa. Ibland behöver man dessutom sätta sig i samma rum med någon som tycker precis tvärtom. Det är en ganska viktig del av att växa upp och så småningom fungera i ett samhälle och på en arbetsplats.

Och så tittar jag på svensk politik just nu.

Centerpartiet vill inte ha Vänsterpartiet i en regering. Vänsterpartiet säger att om deras mandat behövs för att bilda regering så ska de också vara med. Samtidigt har det rapporterats om hur svårt det varit att ens få C och V att sätta sig tillsammans för gemensamma förhandlingar.

Och nu kom nästa tur. Vänsterpartiet väljer att stödja moderaten Andreas Norlén som talman. Inte en moderat regering. Det är viktigt att vara tydlig med, utan just Norlén som talman. V motiverar det bland annat med hans erfarenhet.

Magdalena Andersson konstaterar i sin tur att det inte finns förutsättningar för henne att bilda regering just nu och lämnar tillbaka sonderingsuppdraget. Samtidigt skickar hon en ganska tydlig passning tillbaka och menar att den ”nya konstellationen” V och M kanske kan försöka komma överens även i regeringsfrågan. Och någonstans där sitter jag och tänker: Men snälla nån.

Jag arbetar med sexåriga elever. De är fantastiska, kloka, roliga, omtänksamma och fullständigt underbara. Men ibland kommer den där bestämda blicken och orden: ”Jag tänker INTE sitta bredvid henne!” Eller: ”Då tänker inte jag vara med!” Och ibland det klassiska: ”Om han är där går jag!”

Då pratar vi. Vi pratar om att man inte behöver vara bästa kompis med alla. Vi pratar om att andra människor får tänka annorlunda och att man ändå måste kunna vara tillsammans. Vi tränar på att lyssna, kompromissa, samarbeta och lösa saker tillsammans.

Det är faktiskt en del av skolans uppdrag. Vi ska förbereda våra elever för att leva och verka i ett demokratiskt samhälle. Redan i förskoleklassen ska eleverna få möjlighet att utveckla sin förmåga att samarbeta utifrån ett demokratiskt och empatiskt förhållningssätt.

Sedan slår man på nyheterna och plötsligt börjar jag undra vem som egentligen behöver den där lektionen.

Sverige har haft ett val. Väljarna har fördelat mandaten och ingen har fått exakt som den vill. Det är ju liksom själva grejen med demokrati. Nu återstår den kanske svåraste delen, att göra någonting av det resultat som väljarna faktiskt har gett våra politiker.

Självklart ska partier ha principer och politiska gränser. Självklart ska man stå upp för den politik man gått till val på. Men någonstans måste ändå vuxna människor kunna sätta sig runt samma bord och säga: ”Okej, vi tycker olika. Vad kan vi faktiskt komma överens om?”

Det kräver vi av våra elever. Det kräver vi av ungdomar. Det kräver vi av människor på våra arbetsplatser. Då känns det inte särskilt orimligt att förvänta sig åtminstone samma sak av dem som ska styra Sverige.

Så till Sveriges högsta politiker har fröken bara en liten uppmaning:

Sätt er ner. Prata med varandra. Lyssna färdigt när någon annan pratar och försök hitta en lösning.

Ni behöver inte bli bästisar.

Men ni behöver faktiskt kunna vara i samma rum.

Skärpning!

Attabom, attabom, attabombomboom!

Det är söndag igen och dags att lyfta fram ännu en kvinna med anknytning till Kungälv. Den här gången har jag fastnat för en kvinna som jag faktiskt inte visste särskilt mycket om tidigare. Men som så ofta när jag börjar gräva i vår lokala historia leder ett namn till ett annat, en uppgift väcker en ny fråga och plötsligt sitter jag där och vill veta mer.

Kvinnan den här gången är Ebba Atterbom.

Ebba föddes 1868 och var barnbarn till den välkände skalden P.D.A. Atterbom. Hon växte upp i en stor familj och var näst äldst av sju syskon. Familjen flyttade så småningom till Göteborg och Ebba fick gå i flickskola. Hon var språkbegåvad och under 1890-talet tillbringade hon flera år i Florens, där hon lärde sig italienska flytande.

Det skulle komma att prägla hela hennes liv. Hon började undervisa i italienska och arbeta med översättningar. Hon reste också flera gånger tillbaka till Italien.

Men 1907 händer något som förstås gör henne extra intressant för mig. Då flyttar den 39-åriga Ebba tillsammans med sin pappa Ernst till Kungälv. Hennes mamma hade dött några år tidigare och pappan var änkling.

Och där börjar mina funderingar. Varför just Kungälv? Och varför följde Ebba med sin pappa hit? Var det för att han började bli äldre och behövde sin dotter i närheten? Var det helt enkelt något som förväntades av en ogift dotter vid den här tiden? Eller ville Ebba själv flytta hit? Jag vet inte.

Jag har inte hittat något som visar att hennes pappa var sjuk eller att Ebba flyttade hit för att ta hand om honom, så det vill jag inte heller påstå. Däremot fanns det redan intressanta kopplingar till Kungälv.

Ebba var nära vän med författaren Sophie Elkan. Genom henne lärde hon känna Selma Lagerlöf. Selmas bror Daniel Lagerlöf arbetade som stadsläkare i Kungälv och periodvis bodde även syskonen Lagerlöfs faster här. Ebba anlitades ibland som sällskap åt fastern.

Kanske spelade det in när Kungälv blev hennes hem. Kanske inte. Det är sådant jag gärna skulle vilja veta.

Ebba verkar i alla fall inte ha slagit sig till ro här och lämnat sitt tidigare liv bakom sig. Tvärtom. Hon fortsatte att arbeta och reste från Kungälv in till Göteborg för att ge lektioner. Ibland övernattade hon hos släktingar i Göteborg.

När jag läste det började jag fundera på hur man egentligen tog sig mellan Kungälv och Göteborg i början av 1900-talet. Det låter först som ett ganska stort projekt, men kommunikationerna höll på att förändras. Ångbåtar trafikerade älven och samma år som Ebba flyttade till Kungälv, 1907, öppnade Bohusbanan med station i Ytterby.

Det gick alltså att ha Kungälv som hemma och samtidigt ha en stor del av sitt yrkesliv i Göteborg. Och Ebbas yrkesliv blev verkligen intressant. Hon undervisade i italienska, arbetade med översättningar och blev senare auktoriserad translator. Bland författarna hon översatte fanns H.G. Wells och Edith Wharton.

Men framför allt fanns där ett namn som de flesta av oss nog känner igen. James Joyce. År 1921 kom Ebbas svenska översättning av hans A Portrait of the Artist as a Young Man. Under arbetet brevväxlade Ebba och James Joyce eftersom hon behövde hjälp med några av de mer svårbegripliga orden och uttrycken.

Och tydligen gjorde den svenska översättaren från Kungälv ett visst avtryck hos den världsberömde författaren. Många år senare, i Finnegans Wake, lekte Joyce nämligen med hennes namn.

”Attabom, attabom, attabombomboom!”

Och lite senare dyker även hennes förnamn Ebba upp. Jag måste erkänna att jag tycker att det är lite roligt.

Här sitter jag drygt hundra år senare i Kungälv och försöker ta reda på vem Ebba Atterbom var – och så upptäcker jag att James Joyce själv har lekt med hennes namn i en av världslitteraturens mest omtalade böcker.

Ebbas pappa dog i Kungälv 1924, men Ebba bodde kvar här ytterligare några år. En källa anger att hon flyttade tillbaka till Göteborg 1931. Där fortsatte hon sitt arbete med språk och undervisning långt upp i åren. Hon avled 1961, 93 år gammal, och ligger begravd i familjen Atterboms grav i Uppsala.

Men jag är faktiskt inte riktigt färdig med Ebba. För någonstans här i Kungälv bodde hon och hennes pappa. Var vet jag ännu inte. Jag har heller inte lyckats ta reda på var hennes pappa begravdes.

Kanske finns huset kvar. Kanske har jag gått förbi det hur många gånger som helst utan att veta att kvinnan som bodde där undervisade i italienska, reste fram och tillbaka till Göteborg, översatte litteratur och brevväxlade med James Joyce.

Det är just detta jag tycker är så spännande med lokalhistoria. Man börjar med ett namn och några årtal. Sedan börjar en människa sakta träda fram. Och plötsligt ser man sin egen stad med lite andra ögon.

Så jag släpper nog inte Ebba Atterbom riktigt ännu. Jag vill fortfarande veta var i Kungälv hon bodde och framför allt skulle jag vilja få svar på frågan som följt med mig genom hela hennes berättelse:

Varför blev det just Kungälv?

Lurad, för min egen skull?

Jag vet inte hur det fungerar i andra kommuner, men i Kungälvs kommun får vi anställda med jämna mellanrum falska mejl som en del av vår utbildning i IT-säkerhet. Tanken är förstås att vi ska lära oss att upptäcka bedrägeriförsök och bli bättre på att tänka efter innan vi klickar. Jag förstår syftet. Det är metoden jag funderar över.

Redan förra terminen tog jag kontakt med kommunens säkerhetsfunktion och framförde mina tankar. För mig skapar de här testmejlen både merarbete och stress. Tiden för att läsa och hantera jobbmejl är redan begränsad och inkorgen innehåller tillräckligt mycket som faktiskt behöver läsas, sorteras och besvaras. När man dessutom behöver fundera över vilka mejl som över huvud taget är äkta tar det ytterligare tid.

Den jag pratade med ansåg att testmejlen var det bästa sättet att utbilda oss. Jag försökte förklara hur jag upplevde det, men vi hade helt enkelt olika syn på saken.

Och så kom fredagen. Jag råkade vara ledig när det plötsligt dök upp en notis om att mitt BankID skulle upphöra inom 24 timmar. Stresspåslag direkt. Vad är nu detta? Varför ska mitt BankID upphöra? Vad behöver jag göra?

Det tog en liten stund innan tankarna hann ikapp. Meddelandet hade ju kommit till min jobbmejl och den använder jag inte till privata saker. När jag tittade närmare på avsändaren förstod jag vad det handlade om. Kommunens nätutbildning. Igen.

Och visst kan man säga att testet fungerade. Jag reagerade, stannade upp, tänkte efter och kontrollerade avsändaren. Jag klickade inte på något. Men jag blev också stressad, på min lediga dag och över ett problem som aldrig hade funnits. Det är där det skaver för mig.

Självklart behöver vi kunskap om IT-säkerhet. Vi behöver känna igen bluffmejl och förstå riskerna med att klicka på fel saker. Men jag är fortfarande inte övertygad om att det bästa sättet att lära oss det är att vår egen arbetsgivare skickar mejl som är konstruerade för att lura oss.

För mig handlar det också om arbetsmiljö och tid. När arbetsdagen redan är full behöver de insatser som läggs ovanpå allt annat också vara genomtänkta utifrån hur de påverkar dem som ska ta emot dem.

Kanske finns det de som tycker att detta är ett alldeles utmärkt sätt att lära sig IT-säkerhet. Jag gör det inte. Och efter fredagens BankID-mejl är jag ännu mindre övertygad.

Jag skulle ju bara strosa runt…

I dag fick jag plötsligt lite tid över efter mötet med Tolkförmedling Väst. Eftersom jag ändå befann mig i Göteborg tänkte jag: Nämen, jag slinker in på Bokmässan.

Helt utan plan. Ingen programpunkt som skulle hinnas med, ingen särskild författare som jag skulle lyssna på och egentligen ingen bok jag letade efter. Jag skulle bara gå runt, titta och ta in allt. Och det gjorde jag.

Böcker fanns det förstås. Väldigt, väldigt mycket böcker. Det är ju trots allt Bokmässan. Men det fanns också folk. Herrejösses vad mycket folk! Jag vet inte hur många som faktiskt var där, men stundtals kändes det nästan som om hela Göteborg hade bestämt sig för att gå på Bokmässan samtidigt.

Mitt första misstag var att jag hade glömt öronpropparna. Inte särskilt smart. Alla röster, samtal, högtalare och ljud från olika håll blir ganska mycket efter ett tag. Vattenflaskan hade jag däremot med mig. Ett klart smartare drag.

Jag strosade runt och hamnade ganska snabbt bland barnböckerna. Och där blev det lite shopping.

Otto är ju bara sex månader, så det fick bli böcker med tjocka sidor som små händer kan greppa utan att böckerna går sönder på två sekunder. Några får nog bli julklappar. Nästa år kan jag gå tillbaka och köpa nästa nivå av böcker. Så småningom kommer kanske de där böckerna med riktiga tunna sidor, när risken att de rivs sönder har minskat något.

Vid tvåtiden gjorde jag nästa upptäckt. Jag hade glömt att äta. Inte heller särskilt smart. Då såg jag en fantastiskt fin räkmacka på grovt bröd. XL stod det. Jaha, tänkte jag, en sådan tar jag. Nästan 300 kronor. För en räkmacka!Herrejösses.

Tur att jag åtminstone hade med mig eget vatten. Där och då föddes därför Bokmässetips nummer två: ta med något att äta. En frukt, en liten macka eller något annat som går att stoppa ner i väskan.

Sedan fortsatte jag att gå. Och när man går runt utan något särskilt mål börjar man också observera andra saker. Överallt finns små scener och montrar där människor pratar om böcker, idéer, erfarenheter och samhällsfrågor. Och just när jag gick runt slog det mig hur många farbröder och gubbar jag såg som stod och pratade och fick talutrymme. Runt omkring stod människor och lyssnade och nickade.

Var var kvinnorna? De fanns naturligtvis också där. Det vet jag. Men just där och då, på de platser där jag råkade gå, var det männen jag lade märke till. Det fick mig faktiskt att fundera lite över vilka som får utrymme, vilka vi stannar och lyssnar på och vilka röster som hörs mest. Själv lyssnade jag egentligen inte särskilt länge på någon. Det var ju inte därför jag var där den här gången. Jag ville bara strosa.

Självklart hamnade jag också bland läromedel och litteratur för skolan. Där kan jag gå ganska länge och titta, bläddra och fundera. Yrket följer tydligen med även när man går på Bokmässan utan någon plan.

Och så hände en annan rolig sak. Mitt bland alla dessa människor sprang jag på flera personer jag känner men inte träffat på länge. Ett hej, några ord, lite prat och sedan vidare åt varsitt håll igen. Det är något speciellt med sådana oväntade möten.

Så, summa summarum?

En väldigt trevlig eftermiddag på Bokmässan. Jag kom dit utan någon plan och gick därifrån med tunga påsar, några nya böcker till Otto och betydligt fler tankar än när jag kom.

Köpte jag någon bok till mig själv? Nej. Jag lyssnar ju oftast på mina böcker numera, så märkligt nog var det inte alls det som lockade mest. Vill jag tillbaka nästa år? Ja, det vill jag. Otto behöver ju fler böcker.

Och till mig själv inför nästa besök lämnar jag några små kom-ihåg: öronproppar, vattenflaska, något att äta och en ryggsäck.

Framför allt ryggsäcken. För böcker väger tydligen betydligt mer på vägen ut från Bokmässan än de gör när man står och köper dem.