Ser vi ens valskyltarna?

I morse när jag gick till jobbet passerade jag dem.

Valskyltarna.

Här i Kungälv bestämde vi att valskyltarna fick börja sättas upp den 16 augusti, och nu står de där. Stora och små, höga och låga, olika färger och olika budskap. Lite huller om buller, om ni frågar mig.

Och nej, jag ska inte ta åt mig äran för uppsättningen. Jag har inte satt upp en enda skylt. Det har andra flitiga personer i vårt parti gjort. Men när jag gick där och tittade på alla skyltarna började jag fundera.

Ser vi dem egentligen?

Jag menar verkligen ser dem. Läser vi vad det står? Kommer vi ihåg budskapet när vi gått förbi? Kan en valskylt faktiskt påverka vad någon röstar på? Jag vet faktiskt inte.

En mer än hundra år gammal metod

Politiska affischer har funnits länge, men den moderna svenska valaffischen började på allvar etablera sig under början av 1900-talet. Valen 1911 och 1914 brukar lyftas fram som viktiga för valaffischens genombrott i svenska valkampanjer.

Det betyder att vi fortfarande använder en kampanjmetod som är mer än hundra år gammal.

Men tittar man på gamla valaffischer ser man ganska snabbt att uttrycket har förändrats.

Under 1920- och 30-talen kunde budskapen vara riktigt hårda. Politik framställdes som en kamp mellan tydliga motståndare. Arbetare ställdes mot kapitalister och det användes karikatyrer, starka symboler och rena skrämselbudskap.

Valet 1928 har till och med gått till historien som ”kosackvalet”. Rädslan för kommunismen användes mycket tydligt i valpropagandan och de så kallade kosackaffischerna har blivit några av våra mest kända historiska valaffischer.

Politiken handlade alltså inte bara om att berätta vad det egna partiet ville. Man berättade också vad som riskerade att hända om de andra fick bestämma.

Fast gör vi inte fortfarande så?

När jag läste om de gamla affischerna slog det mig att den delen kanske inte har förändrats så mycket som vi tror.

Även dagens politiska kommunikation kan handla om vad som kommer att hända om motståndarna får makten.

Om de andra vinner hotas välfärden.

Om de får bestämma blir skatten högre.

Om deras politik genomförs försvinner jobben.

Om ingenting förändras ökar brottsligheten.

Vilka frågor som används varierar förstås mellan partierna. Men själva sättet att kommunicera känner vi igen: Rösta på oss, annars riskerar det här att hända.

Skillnaden kanske framför allt är var vi möter budskapet. Förr satt det på affischen längs vägen. I modern tid har vi mött politiska budskap i tidningar, tv, på nätet och i våra sociala medier. Där har det också funnits helt andra möjligheter att rikta annonser till olika grupper av människor. Så kanske har skrämselbudskapen aldrig försvunnit. Kanske har de bara flyttat från lyktstolpen till mobilen?

Men inför valet 2026 händer något

Nu förändras spelplanen igen. Meta har stoppat politisk annonsering på Facebook och Instagram inom EU. Politiska partier och kandidater kan fortfarande göra vanliga inlägg, men möjligheten att betala för politiska annonser där har försvunnit. Och då blir plötsligt de gamla metoderna intressanta igen.

Dörrknackning. Valstugor och valstält. Flygblad. Samtal mellan människor. Och så förstås de där valskyltarna som jag går förbi på morgonen.

Lite fascinerande är det ändå. Redan under valrörelsen 1928 användes både valaffischer och dörrknackning. Nästan hundra år senare gör vi fortfarande båda delarna.

Så mycket för den moderna valrörelsen. 😉

Men kanske har valskyltarna en annan uppgift?

Ju mer jag funderar desto mer undrar jag om jag ställde fel fråga från början.

Kanske ska vi inte fråga: Kan en valskylt få någon att byta parti?

Kanske ska vi istället fråga: Kan en valskylt få någon att komma ihåg att det faktiskt är val?

För där finns något som jag tycker är betydligt viktigare. Valdeltagandet i Sverige är fortfarande högt, men det minskade i valet 2022 jämfört med valet 2018.

Det bekymrar mig. Demokrati är ingenting som bara finns av sig själv. Den fungerar därför att människor använder den. I Sverige har vi ingen skyldighet att rösta. Rösträtten är just en rättighet. Men personligen ser jag det nästan som en demokratisk plikt.

Människor före oss har kämpat för rätten att få vara med och bestämma. Kvinnor fick kämpa för sin rösträtt. Människor som inte ägde tillräckligt mycket eller tjänade tillräckligt mycket stod en gång utanför. Den allmänna och lika rösträtten som vi i dag tar för självklar har inte alltid funnits.

Därför tycker jag att vi ska använda den. Man behöver inte rösta som jag. Man behöver faktiskt inte tycka som jag i en enda politisk fråga. Men jag önskar att man röstar.

Kanske behövs de ändå?

Och då är jag tillbaka där jag började i morse.

Vid alla dessa stora och små skyltar som står lite huller om buller längs vägen. Jag tycker fortfarande att det ser rörigt ut. Jag vet fortfarande inte om någon läser alla budskapen. Och jag har ingen aning om en enda människa kommer att ändra sin röst på grund av en valskylt.

Men kanske får någon syn på dem och tänker:

Just det. Det är val snart.

Kanske börjar någon läsa på. Kanske pratar någon politik vid middagsbordet. Kanske går någon och röstar som annars inte hade gjort det. I så fall kanske den där gamla valskylten inte är riktigt så omodern som jag först tänkte.

Men nu vill jag verkligen veta vad ni tycker.

Ser ni valskyltarna?

Läser ni budskapen?

Finns det någon valskylt genom åren som ni fortfarande kommer ihåg?

Tror ni att de påverkar hur människor röstar eller är de mest en påminnelse om att valet närmar sig?

Och framför allt:

Behövs valskyltarna fortfarande, eller är det dags att hitta andra sätt att väcka människors intresse för demokratin och få fler att använda sin röst?