Jag fick veta att det tydligen är Alla soffpotatisars dag i dag. Jaha. Det känns ju bra att få reda på det så här på kvällskvisten, för jag kan väl konstatera att jag kanske inte riktigt har firat dagen på det sätt som var tänkt.
Dagen började, som så många andra dagar, med en promenad med Sixten. Sedan var det dags för träningen och dagens löprunda. Runstreak dag 883. Åttahundraåttiotre dagar i rad har jag alltså sprungit och just dag 883 råkar vara Alla soffpotatisars dag. Det är nästan lite dålig tajming. Efter löpningen hann jag dessutom med tre samtal innan jag ens kom till jobbet, så någon särskilt lugn start på dagen blev det inte.
Sedan drog arbetsdagen igång och där har jag bland annat haft skyddsombudsprat med en kollega, förberett uppföljningssamtalet som jag ska ha med min chef i morgon, haft tre samtal med vårdnadshavare och svarat på mejl. Någonstans under dagen blev det också ”tuttkontroll”. Ja, mammografi alltså. Men tutt-kontroll låter faktiskt lite mindre dramatiskt. Mer som en årlig service än en medicinsk undersökning.
Jag hann också med lite shopping och där gjorde jag ett inköp som kanske ändå förde mig ett litet steg närmare soffpotatislivet. Jag köpte ett par gubbbyxor. Ni som är födda på 70-talet vet precis vilka jag menar. Sådana där byxor som alla hade, med extra mycket tyg runt låren och som var jättemoderna på den tiden. Jag älskade faktiskt sådana byxor och nu är modet tillbaka igen, även om de förstås kallas något helt annat i dag. Förmodligen något på engelska som får dem att låta betydligt trendigare än ”gubbbyxor”. Det är lite fascinerande ändå. Modet går ett helt varv och plötsligt står man där och köper samma modell igen och tycker att den är jättesnygg.
Och när jag ändå var igång med shoppingen köpte jag en stor påse godis till helgen. Där måste jag väl ändå få några soffpotatispoäng? Visserligen ligger påsen fortfarande nästan orörd och väntar på helgen, men bara själva inköpet borde räknas.
Dagen fortsatte förstås. Det blev ytterligare en promenad med Sixten, den här gången en längre variant, ett telefonsamtal med en väninna och säkert en massa annat som jag redan har glömt. Och när arbetsdagen var slut var dagen naturligtvis inte slut, för då var det dags för politiskt möte.
Nu sitter jag här på kvällen och summerar dagen. Stegräknaren visar ungefär 23 000 steg, löprundan är avklarad och min runstreak är uppe i 883 dagar. På Alla soffpotatisars dag. Det känns nästan lite respektlöst mot själva temadagen. Jag har gått så långt i dag att soffan förmodligen betraktar mig som en avlägsen bekant – någon den har hört talas om men inte riktigt känner längre.
Och var sitter jag då när jag skriver det här? I soffan och firar de sista timmarna av Alla soffpotatisars dag på det sätt som sig bör?
Nej.
Jag sitter i bastun.
Men godiset är i alla fall inköpt, gubbbyxorna likaså och soffan står där ute och väntar trofast på mig. Så det kanske fortfarande finns hopp om att jag ska hinna fira lite innan dagen är slut.
Jag ska bara basta klart först.
Sedan ska jag sätta mig i soffan.
Tror jag.
