I dag är sista dagen på stegutmaningen för Bris. Och om jag ska vara helt ärlig så har själva stegen kanske inte varit någon större utmaning för mig. Jag rör på mig ganska mycket ändå, med min dagliga löpning, hundpromenader med Sixten och allt annat spring som hör vardagen till.
Men det har ändå varit väldigt roligt att vara med. För ibland handlar en utmaning faktiskt inte om att pressa sig själv, slå rekord eller göra något man annars aldrig skulle ha gjort. Ibland kan det man redan gör få en helt annan betydelse när det samtidigt bidrar till något viktigt.
Under september har jag haft ett snitt på 17 597 steg om dagen. Det är en hel del steg när man tänker efter. Men just den här gången är det egentligen inte siffran som är det viktiga. Det viktiga är varför stegen räknades.
Bris finns för barn som behöver någon att prata med när livet känns svårt. Genom stegutmaningen har vi samtidigt hjälpt till att uppmärksamma och sprida Bris viktiga nummer 116 111, så att fler barn vet vart de kan vända sig när de behöver en vuxen som lyssnar.
Hur många vi blev som gick tillsammans i årets utmaning vet jag ännu inte. Men jag vet att jag var en av dem och det känns faktiskt fint.
I dag kom också sms:et från Bris: ”Nu är vi i mål!” Och det fick mig att fundera lite. För mig var det enkelt att samla stegen. Jag hade förmodligen gått och sprungit ungefär lika mycket ändå. Men genom att vara med fick alla de där vanliga vardagsstegen plötsligt ytterligare en mening.
Det tycker jag om. För allt gott man gör behöver inte vara stort, svårt eller kräva en enorm uppoffring. Ibland kan man bidra genom något man redan gör. Man behöver inte förändra hela världen på en gång. Ibland räcker det att vara en av många som hjälps åt. Ett steg i taget, bokstavligt talat.
Och när september nu är slut fortsätter jag förstås att gå och springa precis som vanligt. Stegen kommer fortsätta räknas i telefonen även i morgon.
Men just den här månaden räknades de på mer än ett sätt.
