Ibland blir jag faktiskt väldigt trött. Jag är lärare och arbetar varje dag med elever som ska lära sig läsa, skriva och räkna. Men vi arbetar också med något minst lika viktigt, att fungera tillsammans med andra människor.
Man behöver inte tycka lika. Man behöver inte vara bästa kompisar och man behöver faktiskt inte ens tycka särskilt mycket om varandra. Men man måste kunna prata med varandra, lyssna, samarbeta och kompromissa. Ibland behöver man dessutom sätta sig i samma rum med någon som tycker precis tvärtom. Det är en ganska viktig del av att växa upp och så småningom fungera i ett samhälle och på en arbetsplats.
Och så tittar jag på svensk politik just nu.
Centerpartiet vill inte ha Vänsterpartiet i en regering. Vänsterpartiet säger att om deras mandat behövs för att bilda regering så ska de också vara med. Samtidigt har det rapporterats om hur svårt det varit att ens få C och V att sätta sig tillsammans för gemensamma förhandlingar.
Och nu kom nästa tur. Vänsterpartiet väljer att stödja moderaten Andreas Norlén som talman. Inte en moderat regering. Det är viktigt att vara tydlig med, utan just Norlén som talman. V motiverar det bland annat med hans erfarenhet.
Magdalena Andersson konstaterar i sin tur att det inte finns förutsättningar för henne att bilda regering just nu och lämnar tillbaka sonderingsuppdraget. Samtidigt skickar hon en ganska tydlig passning tillbaka och menar att den ”nya konstellationen” V och M kanske kan försöka komma överens även i regeringsfrågan. Och någonstans där sitter jag och tänker: Men snälla nån.
Jag arbetar med sexåriga elever. De är fantastiska, kloka, roliga, omtänksamma och fullständigt underbara. Men ibland kommer den där bestämda blicken och orden: ”Jag tänker INTE sitta bredvid henne!” Eller: ”Då tänker inte jag vara med!” Och ibland det klassiska: ”Om han är där går jag!”
Då pratar vi. Vi pratar om att man inte behöver vara bästa kompis med alla. Vi pratar om att andra människor får tänka annorlunda och att man ändå måste kunna vara tillsammans. Vi tränar på att lyssna, kompromissa, samarbeta och lösa saker tillsammans.
Det är faktiskt en del av skolans uppdrag. Vi ska förbereda våra elever för att leva och verka i ett demokratiskt samhälle. Redan i förskoleklassen ska eleverna få möjlighet att utveckla sin förmåga att samarbeta utifrån ett demokratiskt och empatiskt förhållningssätt.
Sedan slår man på nyheterna och plötsligt börjar jag undra vem som egentligen behöver den där lektionen.
Sverige har haft ett val. Väljarna har fördelat mandaten och ingen har fått exakt som den vill. Det är ju liksom själva grejen med demokrati. Nu återstår den kanske svåraste delen, att göra någonting av det resultat som väljarna faktiskt har gett våra politiker.
Självklart ska partier ha principer och politiska gränser. Självklart ska man stå upp för den politik man gått till val på. Men någonstans måste ändå vuxna människor kunna sätta sig runt samma bord och säga: ”Okej, vi tycker olika. Vad kan vi faktiskt komma överens om?”
Det kräver vi av våra elever. Det kräver vi av ungdomar. Det kräver vi av människor på våra arbetsplatser. Då känns det inte särskilt orimligt att förvänta sig åtminstone samma sak av dem som ska styra Sverige.
Så till Sveriges högsta politiker har fröken bara en liten uppmaning:
Sätt er ner. Prata med varandra. Lyssna färdigt när någon annan pratar och försök hitta en lösning.
Ni behöver inte bli bästisar.
Men ni behöver faktiskt kunna vara i samma rum.
Skärpning!
