Det är söndag igen och dags att lyfta fram ännu en kvinna med anknytning till Kungälv. Den här gången har jag fastnat för en kvinna som jag faktiskt inte visste särskilt mycket om tidigare. Men som så ofta när jag börjar gräva i vår lokala historia leder ett namn till ett annat, en uppgift väcker en ny fråga och plötsligt sitter jag där och vill veta mer.
Kvinnan den här gången är Ebba Atterbom.
Ebba föddes 1868 och var barnbarn till den välkände skalden P.D.A. Atterbom. Hon växte upp i en stor familj och var näst äldst av sju syskon. Familjen flyttade så småningom till Göteborg och Ebba fick gå i flickskola. Hon var språkbegåvad och under 1890-talet tillbringade hon flera år i Florens, där hon lärde sig italienska flytande.
Det skulle komma att prägla hela hennes liv. Hon började undervisa i italienska och arbeta med översättningar. Hon reste också flera gånger tillbaka till Italien.
Men 1907 händer något som förstås gör henne extra intressant för mig. Då flyttar den 39-åriga Ebba tillsammans med sin pappa Ernst till Kungälv. Hennes mamma hade dött några år tidigare och pappan var änkling.
Och där börjar mina funderingar. Varför just Kungälv? Och varför följde Ebba med sin pappa hit? Var det för att han började bli äldre och behövde sin dotter i närheten? Var det helt enkelt något som förväntades av en ogift dotter vid den här tiden? Eller ville Ebba själv flytta hit? Jag vet inte.
Jag har inte hittat något som visar att hennes pappa var sjuk eller att Ebba flyttade hit för att ta hand om honom, så det vill jag inte heller påstå. Däremot fanns det redan intressanta kopplingar till Kungälv.
Ebba var nära vän med författaren Sophie Elkan. Genom henne lärde hon känna Selma Lagerlöf. Selmas bror Daniel Lagerlöf arbetade som stadsläkare i Kungälv och periodvis bodde även syskonen Lagerlöfs faster här. Ebba anlitades ibland som sällskap åt fastern.
Kanske spelade det in när Kungälv blev hennes hem. Kanske inte. Det är sådant jag gärna skulle vilja veta.
Ebba verkar i alla fall inte ha slagit sig till ro här och lämnat sitt tidigare liv bakom sig. Tvärtom. Hon fortsatte att arbeta och reste från Kungälv in till Göteborg för att ge lektioner. Ibland övernattade hon hos släktingar i Göteborg.
När jag läste det började jag fundera på hur man egentligen tog sig mellan Kungälv och Göteborg i början av 1900-talet. Det låter först som ett ganska stort projekt, men kommunikationerna höll på att förändras. Ångbåtar trafikerade älven och samma år som Ebba flyttade till Kungälv, 1907, öppnade Bohusbanan med station i Ytterby.
Det gick alltså att ha Kungälv som hemma och samtidigt ha en stor del av sitt yrkesliv i Göteborg. Och Ebbas yrkesliv blev verkligen intressant. Hon undervisade i italienska, arbetade med översättningar och blev senare auktoriserad translator. Bland författarna hon översatte fanns H.G. Wells och Edith Wharton.
Men framför allt fanns där ett namn som de flesta av oss nog känner igen. James Joyce. År 1921 kom Ebbas svenska översättning av hans A Portrait of the Artist as a Young Man. Under arbetet brevväxlade Ebba och James Joyce eftersom hon behövde hjälp med några av de mer svårbegripliga orden och uttrycken.
Och tydligen gjorde den svenska översättaren från Kungälv ett visst avtryck hos den världsberömde författaren. Många år senare, i Finnegans Wake, lekte Joyce nämligen med hennes namn.
”Attabom, attabom, attabombomboom!”
Och lite senare dyker även hennes förnamn Ebba upp. Jag måste erkänna att jag tycker att det är lite roligt.
Här sitter jag drygt hundra år senare i Kungälv och försöker ta reda på vem Ebba Atterbom var – och så upptäcker jag att James Joyce själv har lekt med hennes namn i en av världslitteraturens mest omtalade böcker.
Ebbas pappa dog i Kungälv 1924, men Ebba bodde kvar här ytterligare några år. En källa anger att hon flyttade tillbaka till Göteborg 1931. Där fortsatte hon sitt arbete med språk och undervisning långt upp i åren. Hon avled 1961, 93 år gammal, och ligger begravd i familjen Atterboms grav i Uppsala.
Men jag är faktiskt inte riktigt färdig med Ebba. För någonstans här i Kungälv bodde hon och hennes pappa. Var vet jag ännu inte. Jag har heller inte lyckats ta reda på var hennes pappa begravdes.
Kanske finns huset kvar. Kanske har jag gått förbi det hur många gånger som helst utan att veta att kvinnan som bodde där undervisade i italienska, reste fram och tillbaka till Göteborg, översatte litteratur och brevväxlade med James Joyce.
Det är just detta jag tycker är så spännande med lokalhistoria. Man börjar med ett namn och några årtal. Sedan börjar en människa sakta träda fram. Och plötsligt ser man sin egen stad med lite andra ögon.
Så jag släpper nog inte Ebba Atterbom riktigt ännu. Jag vill fortfarande veta var i Kungälv hon bodde och framför allt skulle jag vilja få svar på frågan som följt med mig genom hela hennes berättelse:
Varför blev det just Kungälv?
