Jag har gått förbi Bohus fästning fler gånger än jag kan räkna. Jag har tittat upp mot murarna, fotograferat dem och funderat över alla människor som genom århundradena har levt sina liv där.
Men nästa gång jag går förbi tror jag faktiskt att jag kommer att tänka på en särskild kvinna.
Gundel Anderses.
Hennes historia utspelar sig i Kungälv i början av 1600-talet, när Bohuslän fortfarande var norskt och ingick i Danmark-Norge.
Den 4 mars 1629 fängslades Gundel. Hon hade anklagats för trolldom av stadens fogde Jacob Claussen. Hon fördes till Bohus fästning och spärrades in i den mörka fängelsehålan i tornet Fars hatt. Två män vaktade henne, dag och natt.
Just den uppgiften får mig att stanna upp. Två män. För att vakta en enda kvinna. Ansågs Gundel verkligen vara så farlig att det krävdes två män för att bevaka henne? Var man rädd för att hon skulle fly? Eller var rädslan för det man trodde var trolldom så stor att en ensam vakt inte ansågs tillräcklig?
Jag vet inte. Men tänk på kontrasten. På ena sidan en kvinna inspärrad i en mörk fängelsehåla. På den andra två män som vaktar henne dygnet runt.
Vem var egentligen stark och vem var svag?Och vem var det man var rädd för?
Det är en kvinna vi vet förvånansvärt lite om. Vi vet inte hur gammal hon var. Vi vet inte om hon hade barn eller någon som väntade på henne hemma. Vi vet inte heller exakt var hon bodde.
Var hon 30 år? 40? 60? Hade hon en familj? Vad gjorde hon den där morgonen innan hennes liv förändrades för alltid?
Vi vet inte. Men vi vet vem som hade makten.
Fogden som anklagade henne var man. Rättsväsendet styrdes av män och bödeln var man. I det samhälle Gundel levde i var kvinnors möjligheter att påverka sina egna liv betydligt mindre än mäns.
Jag kan inte låta bli att tänka på det.
Starka mot svaga. Den som har makt mot den som nästan ingen makt har.
Samtidigt är historien inte riktigt så enkel som män mot kvinnor. Även kvinnor kunde delta i ryktesspridning och anklagelser mot andra kvinnor.
Gundel hade en möjlighet att försöka försvara sig. Om hon kunde få elva andra kvinnor att tillsammans med henne svära på att hon var oskyldig kunde det hjälpa henne.
Hon bad om hjälp. De tillfrågade kvinnorna vägrade. Först tänker jag: Varför hjälpte de henne inte? Men sedan försöker jag föreställa mig hur det måste ha varit.
Året är 1629. Människor tror att trolldom finns på riktigt. En kvinna är redan anklagad. Om jag ställer mig bredvid henne och försvarar henne, vad händer då med mig?
Hade jag vågat? Jag skulle vilja svara ja. Men sanningen är att jag inte vet.
Gundel utsattes för förhör och tortyr. Vi vet inte exakt allt som gjordes mot henne, men länsräkenskaperna visar att bödeln plågade henne på olika sätt. Bland annat hade en rackarebänk tillverkats och hon torterades genom att hissas upp.
Men varför just Gundel? Vad var det som gjorde att fogden pekade ut henne från början?Det vet vi faktiskt inte. Och kanske är det just det som är så skrämmande.
Ett rykte kunde väga tungt. När misstanken väl hade riktats mot en människa kunde det vara oerhört svårt att försvara sig.
Under tortyren och förhören angav Gundel en annan kvinna, Marette Folckers, som medskyldig. Jag tänker på vad tortyr och rädsla kan göra med en människa.
Samma dag som Gundels kropp senare brändes sattes Marette i fängelset på Bohus fästning. Anklagelsen hade gått vidare. Från en människa till nästa.
Och plötsligt känns år 1629 inte riktigt så avlägset längre. För hur sprids ett rykte idag?Det behövs inget torg i Kungälv. Ingen behöver gå från dörr till dörr och viska. Det räcker med en mobiltelefon.
Någon skriver något. Någon annan delar. En skärmdump tas och skickas vidare. Snart kan människor som aldrig ens har träffat personen ha bestämt sig för vem hon är och vad hon har gjort.
Och även om det ursprungliga inlägget raderas kan skärmdumpar och påståenden fortsätta att leva. Naturligtvis går det inte att jämföra konsekvenserna av dagens ryktesspridning med det som hände Gundel.
Men människans förmåga att döma någon innan hon fått möjlighet att försvara sig känns inte lika främmande.
Vad händer när tillräckligt många upprepar samma sak? Och kanske ännu viktigare: Vågar jag vara den som säger stopp när alla andra trycker på dela?
För Gundel fanns till slut ingen väg ut. I 26 dagar satt hon fängslad i Fars hatt. Till slut orkade hon inte längre. Gundel tog sitt liv genom att hänga sig i cellen. Men inte ens döden innebar att straffet upphörde.
Straffet för trolldom var att brännas på bål. Trots att Gundel redan var död fördes därför hennes kropp till avrättningsplatsen och brändes.
Det finns en annan liten uppgift i de gamla räkenskaperna som fastnar hos mig.
Den dömde kunde själv få betala kostnaderna för bland annat fängelset, vakterna, bödeln och avrättningen. Därför gjordes en värdering av vad den dömde ägde.
Efter Gundel fanns bara en klädeskåpa antecknad. En enda klädeskåpa.
På något sätt är det nästan den lilla detaljen som gör henne till en verklig människa för mig.
Bakom orden trolldom, rannsakning, tortyr och avrättning fanns en kvinna. En människa som en gång hade en vardag, även om vi nästan 400 år senare vet väldigt lite om den.
Och Gundel var inte ensam. Enligt länsräkenskaperna brändes fyra kvinnor i Kungälv under 1629. Två hade redan tagit sina liv. Marette Folckers och Karen Mök var däremot fortfarande vid liv när de fördes till bålet.
Fyrtio år senare, 1669, skulle de stora bohuslänska trolldomsprocesserna börja. Det är lätt att idag skaka på huvudet åt människor som kunde tro på häxor och trolldom.
Men kanske ska vi också ställa några frågor till oss själva. Vem får definiera en annan människa? Vem blir trodd? Vem vågar säga emot den som har makten? Och vad händer när den svagare människans röst inte längre räknas?
Vi lever tack och lov i ett helt annat samhälle idag. Kvinnor och män är lika inför lagen och vi har ett rättssystem som ska skydda den enskilda människan.
Men makt finns fortfarande. Rykten finns fortfarande. Grupptryck finns fortfarande. Och människor kan fortfarande vara väldigt snabba med att döma.
Så nästa gång jag går förbi Bohus fästning kommer jag nog att titta lite extra mot Fars hatt. Och tänka på kvinnan som satt där för nästan 400 år sedan.
Vi vet inte hur gammal hon var. Vi vet inte om någon väntade på henne hemma. Vi vet inte ens säkert varför just hon pekades ut. Men vi vet hennes namn. Gundel Anderses.
Och kanske är det minsta vi kan göra nästan 400 år senare att säga det.
brogrenstankar 