I dag har varit en sådan där dag som egentligen inte har innehållit något särskilt. Och kanske är det just därför den har varit så bra.
En dag som ”bara” har gått ut på att må bra och umgås. Inga stora planer. Inga måsten som ska bockas av. Bara en lördag där man får vara.
Och så har jag ju min fantastiska man Björn som tycker om att grilla. Han testar sig fram, provar olika saker och experimenterar. Och oftast blir det faktiskt fantastiskt gott. I dag blev det lite av varje på bordet. Kött, korv, lax, rotfruktsgratäng, sallad och massor av grillade grönsaker. Precis sådan mat som jag tycker om.
Men när jag tittade på bordet slog det mig att det egentligen inte är maten som är det viktigaste.
Det är stunden.
Att sitta där tillsammans. Äta gott. Smaka. Prata. Skratta. Och prata lite till. För en sak behöver Björn och jag aldrig bekymra oss över: att det ska bli tyst.
Vi kan diskutera precis allt. Stort och smått. Något vi har hört på nyheterna, något som hänt under dagen, människor, politik, jobbet, familjen eller någon fullständigt oviktig fundering som plötsligt utvecklas till en lång diskussion. Det finns liksom alltid någonting vi vill prata om. Och jag tycker väldigt mycket om det.
Ibland tror jag att vi är lite för bra på att vänta på de stora sakerna. Semestern. Resan. Festen. Det där speciella som ska hända längre fram. Men livet kan ju inte bara vara det vi väntar på.
Livet är också en lördag hemma vid köksbordet. En grill som är varm. Färgglada grönsaker på ett fat. Något gott i glaset. Mannen man älskar på andra sidan bordet och ännu en diskussion som man absolut inte är färdig med.
Det är nog ganska viktigt att komma ihåg det ibland. Att stanna mitt i det alldeles vanliga och faktiskt inse:
Just nu har jag det väldigt bra.
För kanske är det inte de stora stunderna vi kommer att sakna mest en dag.
Kanske är det alla de här små.
