Tänk vad ens egen inställning faktiskt kan påverka hur en vecka blir.
Om jag hade gått in i den här veckan med tankarna det här kommer aldrig att gå, jag orkar inte, hur ska jag hinna och hur ska det här fungera? då tror jag faktiskt att veckan hade känts helt annorlunda.
Men någonstans bestämde jag mig för att tänka:
Okej. Hur löser jag det här? Hur kan jag göra på bästa sätt?
Och vet ni vad? Det gjorde skillnad.
Inte för att allt plötsligt löste sig av sig självt. Verkligen inte. Men människor runt omkring mig har hjälpt till så fort de haft möjlighet. Kollegor, elever och andra har burit, sorterat, fixat och stöttat.
Och lite i taget har det som först kändes ganska övermäktigt börjat falla på plats.
Det märks också på vårdnadshavarna som har tittat in under veckan.
”Oj, nu börjar det se ut som ett klassrum!”
”Vad du har jobbat, Ulrica!”
”Det här blir ju jättebra!”
När jag sedan visar våra tre klassrum och grupprummen blir reaktionen nästan alltid densamma.
”Får de verkligen ha så här mycket plats?”
Jajamän.
Det får de.
Och jag tror faktiskt att vi kommer kunna göra något riktigt bra av de här lokalerna.
Visst finns det fortfarande ett grupprum som är fullt med flyttkartonger, men de får faktiskt stå där ett tag. Jag har bestämt mig för att ta en sak i taget. Just nu är det viktigaste att klassrummen och de andra grupprummen är redo när eleverna kommer på tisdag.
Allt behöver faktiskt inte vara färdigt på en gång.
Nu börjar det roliga
Idag har jag fått ihop schemat och börjat minutplanera den första veckan.
Grovplaneringen fram till jullovet är redan gjord. Nu börjar den där delen av lärarjobbet som jag tycker är så rolig. Att fundera över hur allt kan hänga ihop.
Hur får man in språk, matematik, skapande, rörelse, samarbete och fantasi utan att eleverna upplever det som en massa olika delar?
Jag tycker om när undervisningen får en röd tråd.
Och den här terminen kommer vi verkligen att ha en sådan.
Vad den är tänker jag däremot inte avslöja ännu. 😉
Det kan ju finnas både vårdnadshavare och gamla elever som läser bloggen och jag tänker inte riskera att någon berättar hemligheten för våra nya förskoleklasselever.
Men så här mycket kan jag säga:
På tisdag efter lunch kommer någonting att hända i vårt klassrum.
Någonting som sedan kommer att följa oss under hela terminen.
Och jag är nästan lika nyfiken som eleverna på vart det kommer att leda.
Jag har massor av idéer och tänker dokumentera arbetet under tiden. Kanske kan det så småningom bli någonting som jag kan dela med andra pedagoger. Det finns så många som generöst delar med sig av sina idéer och sitt material.
Kanske är det dags att jag också vågar ta det steget.
Det finns en tanke bakom
Det är nog det jag tycker allra mest om med att planera för förskoleklass.
Det kan se ut som lek, sång, rörelse, klippande, ritande och ramsor. Men bakom mycket av det finns en tanke.
Vi tränar finmotorik, språk, samspel, koordination, koncentration och mycket annat utan att det behöver kännas svårt eller skolaktigt.
Vi kommer att röra oss mycket. Sjunga, göra ramsor och använda hela kroppen.
Och naturligtvis har jag dammat av ”Popcorn, popcorn” till fredagarna.
En bra start-sång har vi också.
Däremot saknar jag fortfarande en riktigt bra hej då-sång.
Det får nog bli ett litet kreativt helgprojekt.
Och nu är det fredag
När Björn hämtade mig på jobbet idag kändes det faktiskt väldigt skönt att bara sätta sig i bilen och åka hem.
Nu sitter jag på framsidan.
Andas.
Och virkar förstås.
Ett nytt projekt har redan hamnat på virknålen. Den här gången ska det bli en drake. Vi får väl se om den faktiskt ser ut som en drake när den är färdig.
Jobbet får däremot stanna på jobbet i helgen. Åtminstone rent praktiskt. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att hjärnan kommer fortsätta komma på idéer.
Lite valarbete blir det också. Valdagen kryper närmare och på söndag är det dags att sätta upp valaffischer. Det ska bli spännande.
Men just nu tänker jag bara ha fredag.
Och när jag tänker tillbaka på veckan känner jag faktiskt lite stolthet.
Inte för att allt är klart.
Det är det verkligen inte.
Utan för att jag valde att inte fastna i allt som kändes svårt, utan började fundera på hur det kunde lösas.
Och tillsammans med alla som hjälpt till kom vi faktiskt väldigt långt.
Så nu kan jag sitta här med virkningen och känna:
Det här kommer att gå.
Det här kommer bli bra.
Och på tisdag efter lunch…
Då händer det saker.
Men mer än så säger jag inte ännu.
Ha en riktigt fin fredag kväll!
brogrenstankar 