Nu är det torsdag kväll och jag sitter faktiskt i min infraröda bastu och funderar över livet. Och bloggen.
Min infraröda bastu är för övrigt ett av mina bättre köp. Här sitter jag på kvällarna, blir varm, kopplar av och låter tankarna fara lite som de vill. Det är skönt för kroppen och en liten stund av egentid.
Och just ikväll far tankarna förstås till tisdag.
För nu är det fredag, lördag, söndag och måndag kvar. På tisdag kommer eleverna!Flera av dem har redan börjat på fritids, så jag har hunnit träffa några av dem.
De är små. Ni vet så där små att man nästan inte ser dem när man går förbi. Man får liksom titta lite längre ner än man är van vid.
Det är en viss skillnad mot att ha elever i årskurs tre som nästan börjar bli lika långa som en själv.
Men de här små människorna är alldeles fantastiska. Varje gång en av eleverna får syn på mig skiner hela ansiktet upp.
”ULRICA!” Och så kommer eleven springande mot mig.
”Hoppsan! Nu sprang vi i korridoren. Kan vi göra om det?”
Eleven tittar frågande på mig.
”Får jag springa?”
”Nej, jag menar att vi gör om det. Du säger Ulrica och sedan GÅR du fram till mig. Jag lovar att stå kvar och vänta.”
”Jaha!”
Och så gör vi om.
”Ulrica!” Och eleven går fram. Och så kramas vi. Ett par timmar senare händer det igen. ”ULRICA!”
Jag ser hur hela den lilla kroppen är på väg att sätta fart. Men så stannar eleven till. Tänker. Och börjar gå. När eleven kommer fram till mig säger den stolt: ”Jo! Jag hann!” Det gjorde du. Och jag stod ju faktiskt kvar precis som jag lovat.
När jag går förbi eleverna i korridoren vinkar de. Jag vinkar tillbaka och då kommer fnisset. ”Det är min fröken!” Alltså, hur härligt är inte det?
Men klassrummet då?
Jösses.
Alla flyttlådor som fortfarande inte är uppackade har nu fått flytta in i ett av grupprummen. Där är fullt. Och vet ni vad? Det får vara så.
Jag stänger dörren och tar en låda då och då, allt eftersom jag får hyllor och skåp på plats. Jag ska trots allt vara där ett helt läsår, förhoppningsvis längre, så jag lär hinna.
Och känner jag mig själv rätt kommer jag förmodligen inte kunna låta bli, så om en månad är väl varenda låda uppackad ändå.
Jag har haft lite smått ångest över allt som ska hinnas med. Men idag knackade det på dörren.
Där stod vår kurator Emma.
”Du Ulrica, jag har en liten stund över. Kan jag hjälpa dig med något?”
Kan du?
KAN DU?!
”Ja tack! Kan du sätta namnen på elevernas lådor?”
Det gjorde hon. Sedan kom hon tillbaka.
”Jag har en liten stund till.”
Jösses så glad jag blev!
Då fick hon nästa uppdrag. Jag hade en telefon full med gamla kontakter och sms som hörde till den tidigare verksamheten. Fixat! Två saker kunde strykas från min lista. Sådant gör en lärare lycklig dagarna före skolstart.
Och så var det min briljanta idé…
Jag använder schemalappar väldigt mycket i undervisningen. Problemet är att när man sätter upp och tar ner laminerade lappar med häftmassa hela året mår väggen till slut inte särskilt bra. Färgen följer med och det blir fult.
Det stör mig. Jag har alltså funderat på hur jag skulle kunna lösa detta. Och tydligen tyckte min hjärna att detta var en så viktig fråga att den behövde arbeta med den mitt i natten.
För plötsligt vaknade jag med lösningen: En laminatgolvsskiva!
En drygt meter lång golvskiva som jag kan hänga på väggen och sätta alla schemalappar på. Dessutom är den flyttbar!
Eftersom vår förskoleklass kommer att använda tre olika klassrum kan jag helt enkelt ta med mig hela dagens schema från rum till rum. Genialt, om jag får säga det själv.
Min kära man Björn fick uppdraget att leta fram en golvskiva ur förrådet. Den stod naturligtvis längst in. Bakom två innerdörrar. Men han lyckades.
Nästa problem var bara: Hur sjutton skulle jag få den till jobbet? Jo, men den kunde ju sticka upp ur ryggsäcken!Sagt och gjort.
I morse promenerade jag alltså till jobbet med en drygt meter lång golvplanka stickande rakt upp ur ryggsäcken.
Det fungerade faktiskt förvånansvärt bra. Jag fick böja mig rejält när jag gick genom dörrar, men annars gick det fint.
Tills jag kom till ett ställe där några trädgrenar hängde över gångvägen.
Plötsligt tog det tvärstopp. Vad sjutton…? Just det. Plankan. Även det löste sig.
Och fantastiska Stellan, vår slöjdlärare, borrade två hål och satte dit ett snöre. Ett rött snöre, givetvis. Jag tycker om rött. Det vet de flesta.
Nu hänger min schemaplanka på väggen och jag är löjligt nöjd över den.
Sakta men säkert faller allt på plats
Stefan, vår fantastiska vaktmästare, har fått upp hyllorna så att spel och leksaker kan komma på plats. Möbler har flyttats. Namnen sitter på elevernas lådor.
Och idag fick jag dessutom träffa två av de elever som är helt nya på skolan. Jag fick visa dem runt och berätta lite om vad som väntar.
Och jag berättade för dem att jag faktiskt tror att de är ganska unika.
För hur många förskoleklasser har tillgång till tre klassrum och tre grupprum? Det är helt makalöst.
Vi kommer att kunna ha ett rum för undervisning, ett rum för rörelse och lek och samtidigt ha möjlighet att dela grupper och skapa lugn när det behövs. Jag tror verkligen att det här kan bli fantastiskt bra.
Är jag fortfarande lite orolig för att hinna allt?
Japp.
Men det ser betydligt bättre ut idag än det gjorde i början av veckan.
Och imorgon har jag en hel dag till att fixa, greja och dona. Schemalappar ska skrivas ut, lamineras och klippas. Saker ska hitta sina platser. Och sedan ska jag minutplanera de första dagarna. Jag har lite hum om hur jag vill ha det.
På tisdag kommer de. De där små människorna som ropar: ”ULRICA!”
Och som numera kommer ihåg att gå fram till mig eftersom jag faktiskt står kvar och väntar.
Vet ni vad?
Det finns hopp. Det här blir nog riktigt bra.
brogrenstankar 