Vad vill du bli när du blir stor?
Den frågan får man ofta när man är liten. Och ibland tänker jag nog lite som Pippi:
Jag vill aldrig bliva stur.
För när är man egentligen stor? Är det när man vet precis vad man vill bli? I så fall är jag inte helt säker på att jag har blivit stor ännu.
När jag var liten pendlade jag mellan flera olika yrken.
Ett tag skulle jag bli hårfrisörska. Det berodde nog framför allt på att en person som betydde väldigt mycket för mig när jag växte upp var frisör. Jag tyckte att den personen var fantastisk och ville helt enkelt bli likadan.
Så här i efterhand kan vi väl konstatera att det var väldigt tur att den yrkesdrömmen inte slog in.
Jag har nämligen absolut ingen talang för hår, färgning eller smink.
När jag någon gång har försökt klippa min egen lugg har min frisör mer eller mindre vädjat:
”Snälla Ulrica, gör inte det. Kom hit så hjälper jag dig.”
Och färga håret själv? Jodå, det har jag också provat. En gång blev det lila. En annan gång blev det närmast självlysande rosa. Dessutom satt färgen kvar väldigt, väldigt länge.
Smink ska vi inte ens prata om. Det undviker jag helst så mycket det bara går.
Nej, frisör var nog inte min framtid.
Men så fanns det en annan dröm.
Jag skulle bli operasångerska.
När jag var omkring fyra år tog mamma med mig till Stora Teatern i Göteborg. Där hörde jag bland annat Nattens drottnings aria ur Trollflöjten. Jag blev fullständigt fascinerad.
Så fascinerad att jag gick omkring och försökte sjunga den själv.
Jag minns fortfarande hur jag satt på en bänk i hallen på förskolan och något av de andra barnen frågade:
”Ska du bli operasångerska?”
”Ja”, svarade jag bestämt.
Och så sjöng jag.
Den drömmen höll faktiskt i sig ganska länge. Jag sjöng mycket under många år och åkte runt och uppträdde på olika scener. Jag älskade, och älskar fortfarande, att sjunga.
Men jag upptäckte också att jag inte tyckte särskilt mycket om världen runt omkring. Konkurrensen, armbågarna och känslan av att hela tiden behöva ta plats på någon annans bekostnad passade inte mig.
Så det blev ingen operasångerska heller.
När jag blev lite äldre fanns ytterligare ett yrke i tankarna: socialarbetare.
Jag hade nämligen en tendens att försöka hjälpa andra, lösa problem och ställa saker till rätta. Jag blev till och med kallad ”socialarbetaren” ibland. Och det yrket hade nog faktiskt kunnat passa mig ganska bra.
Men vad blev jag?
Lärare.
Hur det gick till kan man ju fundera över.
Jag var själv knappast någon mönsterelev. Tvärtom. Jag var nog snarare ett ganska besvärligt skolbarn som lyckades ställa till en hel del för mina lärare.
Och så blev jag själv lärare.
Livet har humor.
Men jag älskar verkligen mitt yrke.
Jag tycker om att fundera, planera, prova, göra om och framför allt möta eleverna. Att försöka hitta just den där nyckeln som gör att en elev plötsligt förstår.
Och ibland kommer de där små ögonblicken som gör hela jobbet värt det.
Som idag.
En elev kom fram till mig.
”Ulrica, du vet det där med demokrati…”
”Ja?”
”Vi har pratat jättemycket om det. Men vad var det du sa att det betydde? Det började på folk…”
Sedan kom det snabbt:
”Vänta, vänta! Jag vet! Jag vet!”
Jag väntade.
”Folkstyre, Ulrica! Demokrati betyder folkstyre!”
Precis.
Eleven berättade dessutom att ordet stod på en lapp hemma. Folkstyre. Men betydelsen hade försvunnit någonstans på vägen.
Nu hade den kommit tillbaka.
Och där, mitt i det lilla samtalet, finns egentligen mycket av det jag älskar med att vara lärare.
Jag vill inte bara att eleverna ska lära sig saker för stunden. Jag vill väcka deras nyfikenhet. Jag vill att de ska vilja förstå. Att de ska känna glädjen när de upptäcker:
Jag kan! Jag förstår!
Det kan handla om att läsa sitt första ord, skriva sitt namn eller förstå att demokrati betyder folkstyre.
Det är stort.
Nu väntar dessutom en ny utmaning för mig när jag arbetar i förskoleklass. På många sätt får jag börja om från början. Tänka nytt, planera nytt och fundera över hur jag kan skapa den där lusten att lära hos våra allra yngsta elever.
Det är nog ganska nyttigt för hjärnkontoret.
Så vad vill jag bli när jag blir stor?
Jag vet faktiskt inte.
Kanske fortsätter jag som lärare. Kanske dyker det upp någon ny utmaning runt hörnet. Jag har alltid tyckt om att prova nya saker och se nya möjligheter.
Och kanske är det faktiskt helt okej att inte veta.
När vi är små har vi så många drömmar om vad vi ska bli. Sedan tar livet sina egna vägar. Det blir kanske inte alls som vi tänkte oss när vi satt där på förskolan och skulle bli frisörer, operasångerskor, brandmän, läkare eller astronauter.
Men det kan bli väldigt bra ändå.
Och kanske behöver man aldrig riktigt bestämma sig för att man är färdig och ”stor”.
Så nu är jag nyfiken: Vad drömde du om att bli när du var liten? Och blev det som du hade tänkt dig?
brogrenstankar 