I dag fortsatte jag med mitt evighetsprojekt: flyttlådorna.
Ni som läste gårdagens inlägg vet att jag håller på att försöka skapa ordning i våra nya klassrum inför skolstarten. Och ja, det går framåt. Sakta men säkert försvinner låda efter låda. Jag försöker vara metodisk. En låda i taget. Sortera, spara, slänga, fundera lite, sortera igen.
Det kommer bli klart.
Någon gång. 😂
Men i dag hände något som gjorde att arbetet plötsligt gick betydligt fortare.
Jag stod där mitt bland kartonger, sopsäckar, papper och allt annat som på något märkligt sätt samlas i en skola, när jag plötsligt upptäckte några elever i dörröppningen.
De tittade in i klassrummet.
De tittade på mig.
Och sedan kom frågan:
”Ulrica, behöver du hjälp?”
Behöver jag hjälp?
JA!
Jag pekade på pappersinsamlingen, några kartonger och flera sopsäckar.
”Vill ni bära bort det här till soprummet?”
”Jajamän!”
Och så försvann de iväg med alltihop.
Jag stod kvar och tänkte att det där var ju fantastiskt snällt. Vilka härliga elever. Och så fortsatte jag med mitt plockande.
Efter en stund dök de upp igen.
”Nu är vi klara. Vad ska vi göra nu, Ulrica?”
Jaha.
De ville alltså fortsätta!
Jag började fundera.
”Jo, jag har faktiskt en stor rund röd matta som behöver dammsugas. Kan ni gå bort till Bläckfisken och se om ni kan låna en dammsugare?”
Jajamän!
I väg igen.
Snart var de tillbaka med dammsugaren.
En tog sig an mattan. De andra tittade på mig.
”Vad kan vi göra då?”
Nu började jag förstå att det här kunde bli en riktigt produktiv förmiddag. 😂
Några fick torka ur lådor och plocka bort gamla lappar.
Sedan kom det fler elever.
”Ulrica, vad ska vi göra?”
Jaha. Fram med fler arbetsuppgifter.
Bord skulle skuras. Stolar skulle tvättas. Jag ordnade byttor med vatten, trasor och svampar och satte nästa gäng i arbete.
Och sedan kom det ännu fler.
Till slut hade jag någonstans mellan tio och femton elever utspridda i våra tre klassrum.
Och alla ville hjälpa till.
Det är faktiskt något väldigt fint med den meningen:
Alla ville hjälpa till.
När ytterligare några elever kom och undrade vad de kunde göra fick jag börja bli lite kreativ.
”Vet ni vad? Vi behöver kontrollera att alla spel och pussel är hela. Kan ni spela spelen och lägga pusslen så att vi ser att allt finns?”
Ni kan ju tänka er svaret.
JA!
Så där höll vi på.
Någon dammsög. Någon skurade bord. Någon tvättade stolar. Någon torkade lådor. Någon sorterade. Någon spelade spel och några lade pussel.
Efter ett tag kom nästa fråga:
”Du Ulrica, kan vi inte ha lite musik?”
Jo, självklart kunde vi det.
Så eleverna fick välja musik och plötsligt hade det som från början bara var mitt ganska tråkiga röjande bland flyttlådor förvandlats till någonting helt annat.
Vi jobbade tillsammans.
Från ungefär nio till halv tolv hade jag elever omkring mig som hjälpte till att göra våra klassrum fina. Och jag kan säga att jag fick gjort så otroligt mycket mer än vad jag någonsin hade hunnit på egen hand.
Men när jag tänker tillbaka på dagen är det faktiskt inte de tomma flyttlådorna, den dammsugna mattan eller de rena borden jag blir gladast över.
Det är eleverna.
Att de såg mig stå där och frågade om jag behövde hjälp.
Att de kom tillbaka när den första uppgiften var klar.
Att fler och fler anslöt.
Att ingen sa ”måste jag?”, utan i stället frågade:
”Vad kan jag göra?”
Det säger ganska mycket.
Vi pratar ofta i skolan om ansvar, omtanke, samarbete och respekt. Sådant som vi vuxna ska lära eleverna.
Men ibland behöver vi vuxna stanna upp och inse att eleverna faktiskt visar oss precis det där alldeles själva.
I dag gjorde de det.
Efter lunch blev det föreläsning med matematik i fokus. Spännande och givande, och ytterligare lite att stoppa ner i den pedagogiska verktygslådan inför läsåret.
Sedan var den här arbetsdagen plötsligt slut.
Dagarna går fort när man har mycket att göra.
Men de går nog ännu fortare när man har roligt tillsammans.
Och dagens lilla påminnelse till mig själv får bli:
Man behöver inte göra allting själv. När vi ser varandra, hjälper varandra och använder det var och en kan, då händer det saker.
Alla kan något. Tillsammans kan vi ännu mer. ❤️
brogrenstankar 