Politik är faktiskt roligt. Ja, oftast i alla fall.
Jag får energi av att träffa människor, knacka dörr, diskutera framtiden och försöka göra Kungälv och Sverige lite bättre. Det är därför jag håller på med politik. Ingen tvingar mig, jag gör det för att jag tror att det går att påverka.
Men nu när valrörelsen drar igång känner jag också en liten klump i magen.
Det känns som om sociala medier fylls av inlägg om hur dåliga de andra partierna är. Ibland undrar jag om vissa ens hinner berätta vad de själva vill innan de hunnit kritisera någon annan.
Själv är jag mycket mer nyfiken på vad partierna faktiskt vill göra. Hur vill de förbättra skolan? Äldreomsorgen? Kulturen? Tryggheten? Ekonomin? Det är ju det jag vill veta innan jag lägger min röst.
Jag önskar verkligen att vi kunde ha en valrörelse där vi kan vara oense, men ändå trevliga mot varandra. Där vi argumenterar med fakta och idéer i stället för att försöka göra människor rädda.
Kanske är jag naiv. Men jag tänker ändå försöka hålla fast vid mina värderingar. Jag kommer att fortsätta prata om det jag tror på, lyssna på människor och försöka bemöta även dem som tycker helt annorlunda med respekt. För om ingen börjar, vem ska då göra det?
Sedan ska jag erkänna en sak.
Jag blir faktiskt orolig när jag tänker på vilken riktning Sverige kan ta. Jag vill ha ett samhälle där vi hjälper varandra när livet krånglar. För handen på hjärtat vem vet vad som händer i morgon?
I dag kanske du har ett bra jobb, en god ekonomi och livet flyter på. Men en sjukdom, en olycka eller en uppsägning kan förändra mycket på väldigt kort tid. Då hoppas jag att det finns ett samhälle som fångar upp människor inte ett som pekar finger.
En del kallar det ett bidragssamhälle. Jag kallar det medmänsklighet.
Jag tycker att den som tjänar mer också kan bidra lite mer. Inte för att straffas för att man lyckats, utan för att vi tillsammans ska ha råd med bra skolor, en trygg äldreomsorg, sjukvård när vi behöver den och ett skyddsnät när livet inte blir som vi tänkt oss.
Det är den sortens samhälle jag vill leva i. Ett samhälle där vi inte bara frågar: “Vad får jag?” utan också: “Vad kan vi göra tillsammans?”
Nåväl… nu var det dagens funderingar från mig.
I morgon knackar jag säkert på någon ny dörr, dricker lite för mycket kaffe och fortsätter tro att vänlighet faktiskt kan smitta.
Och vet ni…
Jag hoppas nästan att den smittan blir årets starkaste valrörelse.
brogrenstankar 