Dagens blogg fortsätter på temat kvinnor som på olika sätt haft betydelse för Kungälv. Kvinnor som kanske inte alltid fått de största rubrikerna eller vars namn hamnat längst fram i historieböckerna, men som genom sitt arbete, sitt engagemang och sin envishet varit med och förändrat vårt samhälle.
I dag handlar bloggen om Anna Karlsson.
Jag har aldrig träffat Anna. Ändå känns det nästan som om jag har fått lära känna henne lite. Genom en inspelad intervju, gamla fotografier, arbetsintyg, brev, tidningsklipp och jubileumsskrifter har hennes liv sakta börjat träda fram. Och vilket liv det var.
Anna växte upp under enkla förhållanden i Värmland, nära den norska gränsen. Hon var ett av nio syskon och berättar om ett hem där det ibland var ont om mat, men där det också fanns värme och gemenskap. Särskilt levande blir hennes minnen från jularna. Pappan högg granen och barnen åkte skridskor över sjön till julottan. Det är sådana små berättelser som gör historien mänsklig. Mitt bland fattigdomen och det hårda livet fanns också glädje och minnen som Anna bar med sig långt upp i åren.
De gamla arbetsintygen berättar om en ung kvinna som tidigt fick arbeta och klara sig själv. Hon arbetade bland annat som serveringsfröken och kokerska. I intygen återkommer beskrivningar som ärlig, pålitlig, duglig och arbetsam.
Ett arbetsintyg från Skånska Cementgjuteriet berättar att Anna Maria Eriksson arbetade som kokerska från april till december 1914. Hon slutade när arbetet upphörde och fick de allra bästa rekommendationer. I ett annat intyg från A. Svanqvist & Son i Årjäng beskrivs hon återigen som ordentlig, pålitlig och arbetsam.
Det är formella och ganska torra dokument. Ändå säger de något om henne. Anna arbetade, tog ansvar och skapade sig en plats i en tid när kvinnors liv och möjligheter såg helt annorlunda ut än i dag.
Anna fick sonen Harry. Sedan dog hennes man.
Bakom den korta uppgiften finns ett helt liv som plötsligt förändrades. Anna stod ensam med ett barn och med hela ansvaret för framtiden. Jag kan inte låta bli att fundera över hur ensam och utsatt hon måste ha känt sig. Att vara änka och ensam mamma på den tiden var knappast enkelt.
Sedan träffade hon Oskar Karlsson.
Det är lätt att här börja berätta om Oskar som politiker och om alla hans uppdrag, men jag vill först stanna vid något annat. Oskar accepterade Harry. I dag kanske vi tänker att det borde vara självklart, men det var inte självklart då. I Anna och Oskars testamente benämns Harry som deras adoptivson. Han var alltså inte bara Annas pojke som följde med in i det nya äktenskapet. Oskar gjorde honom till sin son.
De blev en familj och flyttade så småningom till Kungälv. Anna konstaterade att det inte ens fanns ett Konsum här.
Jag log när jag hörde henne säga det. En enda liten kommentar kan ibland säga mer om både en människa och en tid än flera sidor historiebeskrivning. Anna kom till Kungälv och såg genast vad som saknades.
Hon skulle inte heller nöja sig med att bara bo här. Hon ville vara med och förändra.
Anna ville tidigt att kvinnorna skulle bilda en socialdemokratisk kvinnoklubb i Kungälv. Männen tyckte däremot att kvinnorna skulle vänta lite. Men kvinnorna fortsatte att driva frågan. De accepterade inte att någon annan skulle bestämma när tiden var mogen för dem att organisera sig.
De gav helt enkelt inte upp.
Den 22 november 1936 bildades Kungälvs socialdemokratiska kvinnoklubb. Bakom starten låg också ett besök av Rosa Dyring, som reste runt som agitator för kvinnoförbundet. Anna blev klubbens första ordförande, Greta Hjerpe blev sekreterare och Elsa Sundqvist kassör. Från början var de tio kvinnor, men så småningom växte klubben till omkring 120 medlemmar.
Anna var ordförande under de två första åren och lämnade sedan över. I intervjun är hon ganska självkritisk och säger att hon inte tyckte att hon riktigt lyckades få med sig gruppen och driva arbetet framåt. Hon trodde att det fanns andra som var bättre lämpade. Även det säger något om henne. Hon verkar inte ha varit särskilt intresserad av att hålla fast vid en titel för titelns skull. Det viktiga var att arbetet fortsatte. Och det gjorde det.
Kvinnoklubben värnade om den svaga och den lilla människan. Det var inte bara något de sa på mötena, utan något de omsatte i praktisk handling. De hade fadderbarn och samlade in pengar till barn i andra länder. De hjälpte Spaniens barn och startade senare en insamling till Finland. Efter kriget engagerade de sig för barn som drabbats och skickade hjälp dit den behövdes.
De motionerade också om barnbespisning i skolan. I dag är skolmaten en självklar del av den svenska skolan, men den har inte alltid funnits. Någon behövde se barnen som kom hungriga till undervisningen. Någon behövde lyfta frågan, skriva motionen och fortsätta argumentera när andra kanske inte förstod varför den var viktig.
Det finns också dokumenterat hur kvinnoklubben arbetade för att få till en hemsystersverksamhet. När den kom igång 1945 ställde kvinnorna i klubben upp och sydde och lagade kläder utan lön. Det är kanske inte den typ av arbete som brukar få stor plats i historieböckerna, men för familjen som fick hjälp kunde det betyda allt.
Kvinnorna ordnade möten, studiecirklar och föreläsningar. De arbetade i valrörelser och diskuterade bland annat konsumentpolitik, äldreomsorg, barnkultur, fred, jämställdhet och kvinnors möjligheter att delta i samhället. De skapade också gemenskap genom utflykter, fester och andra aktiviteter.
Det politiska och det praktiska gick hand i hand. Det handlade om att förändra samhället, men också om att se människan som stod alldeles intill och behövde hjälp just då.
Kanske är det därför det passar så väl att en av sångerna Anna tyckte om var ”Den lilla människan”. Det känns som en röd tråd genom hela hennes berättelse.
Oskar Karlsson, som av många Kungälvsbor kallades ”Oskar i Maa”, kom att få stor betydelse för Kungälvs utveckling. Hans politiska arbete, engagemanget för bostäderna, bron över Nordre älv och omsorgen om människor som behövde hjälp förtjänar egentligen en egen berättelse. Den får komma en annan dag. För dagens blogg är Annas.
Oskar finns med därför att han var en viktig del av hennes liv. Han tog inte bara Anna till sitt hjärta, utan också Harry, som blev deras adoptivson. Samtidigt stod Anna stadigt bredvid Oskar. Hon stöttade honom i hans politiska arbete, men hade också ett eget engagemang och var själv med och förändrade Kungälv.
Hon var inte bara kvinnan bredvid ”Oskar i Maa”. Hon var Anna Karlsson.
Annas politiska övertygelse verkar aldrig ha lämnat henne. Hon berättade att hon föddes när borgarna styrde och att hennes önskan var att få leva och dö när Socialdemokraterna var vid makten. Det säger ganska mycket om henne.
För Anna tycks politiken inte i första hand ha handlat om titlar, sammanträden eller fina ord. Den handlade om vilket samhälle människor skulle få leva sina liv i. Om barn skulle behöva vara hungriga i skolan. Om familjer skulle få stöd när livet blev svårt. Om kvinnor skulle få organisera sig, ta plats och påverka. Om den lilla människan skulle bli sedd.
Jag har aldrig träffat Anna. Det önskar jag nästan att jag hade gjort. Men jag är glad över att hennes röst finns bevarad och att fotografierna, arbetsintygen, breven och jubileumsskrifterna fortfarande kan berätta om hennes liv.
När vi skriver Kungälvs historia behöver vi nämligen inte bara minnas människorna som hade de främsta titlarna och vars namn hamnade i protokollen. Vi behöver också minnas kvinnorna som arbetade när ingen fotograferade, som fortsatte när de uppmanades att vänta och som såg till att solidariteten blev mer än ett vackert ord.
Kvinnorna som stod bakom, bredvid och ibland långt före.
Anna Karlsson var en av dem.
brogrenstankar 