Vad är det jag inte ser?

Nu är det inte långt kvar. På söndag öppnar vallokalerna för själva valdagen och sedan återstår bara väntan på att vallokalerna ska stänga och rösterna börja räknas. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tänka. Det känns både spännande, nervöst och faktiskt lite overkligt att vi snart är framme. Vi har varit mitt uppe i valrörelsen så länge. Jag har knackat dörr, pratat med människor, lyssnat, diskuterat, skrattat, blivit frustrerad och ibland varit väldigt trött. Jag har mött människor som tycker ungefär som jag och människor som absolut inte gör det. Nu ska allt till slut avgöras.

Opinionsmätningarna gör en ju inte direkt klokare heller. Den ena pekar åt ett håll och nästa åt ett annat. Någon går upp, någon går ner och lagom tills man tror att man börjar ana vartåt det lutar kommer en ny mätning och rör om alltihop igen. Det finns egentligen ingen tydlighet alls i hur det här kommer att sluta. Man kan väl lugnt säga att spänningen börjar bli olidlig. Samtidigt är det kanske precis som det ska vara, för till syvende och sist är det faktiskt inte opinionsmätningarna som bestämmer. Det gör vi som går och röstar.

Jag tycker att det här är ett ödesval. Ett val där vägvalet faktiskt spelar roll för vilket Sverige vi vill vara. Och ja, jag är socialdemokrat. Det är knappast någon hemlighet. Självklart hoppas jag att Socialdemokraterna vinner och får möjlighet att leda Sverige. Jag hoppas på ett samhälle där vi håller ihop lite mer, där välfärden får ta plats och där den som behöver samhället som mest också kan lita på att samhället finns där.

Samtidigt går jag omkring med en fundering som jag ofta återkommer till när jag möter människor som ser på politiken på ett helt annat sätt än jag gör: Vad är det jag inte ser? Vad är det jag inte förstår? För på söndag kommer människor att gå till vallokalen och rösta på partier vars politik ligger väldigt långt från det samhälle jag själv vill ha. Det är människor som precis som jag har familjer, jobb, barn och barnbarn, som oroar sig för framtiden och som vill att Sverige ska vara ett bra land att leva i. Ändå kommer vi fram till helt olika slutsatser. Jag försöker faktiskt förstå det. Vad ser de som inte jag ser? Eller vad ser jag som de inte ser?

För mig har politik aldrig bara handlat om frågan ”Vad får jag?”. Den handlar minst lika mycket om ”Vad får vi?”. Jag tror på kollektivet och på att vi ibland behöver avstå lite själva för att någon annan behöver mer. Barnet som behöver extra stöd ska få det även om mitt eget barn klarar sig alldeles utmärkt. Den som blir sjuk ska kunna lita på att vården finns där och den som blir gammal ska kunna känna trygghet i att få en värdig omsorg. För mig handlar det om ett samhälle där vi bär lite av varandra. Det betyder inte att individen är oviktig, snarare tvärtom. Hela poängen med ett starkt samhälle och ett starkt kollektiv är ju att också den lilla människan ska kunna stå stark.

Kanske är det just därför jag ibland har så svårt att förstå vissa andra politiska vägval. Samtidigt tänker jag att jag måste fortsätta försöka förstå, även när jag inte håller med. Demokrati bygger trots allt inte på att alla tycker som jag. Den bygger på att vi får tycka olika, att vi röstar utifrån det vi tror på och att vi sedan fortsätter prata med varandra. Men just nu, så här nära valet, tänker jag också tillåta mig att vara väldigt tydlig med vad jag hoppas på.

Jag brukar säga att det viktigaste är att man går och röstar. Punkt. Den här gången tänker jag faktiskt lägga till något: Gå och rösta och jag hoppas innerligt att du röstar rött. Jag hoppas att Socialdemokraterna får förtroendet att leda Sverige och att vi efter valet kan hitta samarbeten med partier som vill åt samma håll som vi, även om vi naturligtvis inte tycker lika om allt. Politik handlar också om att kunna samarbeta, kompromissa och hitta lösningar som för Sverige framåt. Man behöver inte vara överens om varje detalj för att vara överens om riktningen.

Sedan återstår söndagskvällen. Då är det för sent att knacka en dörr till, skriva ett inlägg till eller försöka övertyga ytterligare någon. Då har väljarna sagt sitt och rösterna ska räknas. Jag misstänker att jag kommer att sitta där med alldeles för många tankar och en puls som är betydligt högre än den borde vara. För det kan faktiskt gå åt vilket håll som helst.

Spänningen är olidlig.

Men på söndag bestämmer vi. Inte opinionsmätningarna, inte partiledarna och inte alla vi som ägnat veckor åt valrörelse.

Vi som röstar bestämmer.

Och kanske är det just därför jag fortfarande tror så mycket på demokratin.