Jag är uppvuxen med troll. Inte riktiga troll kanske någon nu tänker. Jo då, riktiga troll. Jag har faktiskt bevis.
Min pappa var en fantastisk sagoberättare och när jag var liten berättade han historier om trollen som levde ute i skogen. Det var inte vilka påhittade troll som helst heller, för pappa hade minsann mött dem. Det visste jag. Dessutom fanns bevisen: en stor träsked, en trägaffel och en vandringsstav som hade tillhört trollen. Allt detta har jag faktiskt kvar än i dag. Så kom inte och säg till mig att troll inte finns.
Pappas troll kunde förstås vara lite läskiga. De var stora och lurviga, hade kanske en och annan vårta och luktade förmodligen inte särskilt gott. Men det fanns också något mystiskt och spännande med dem. Trollen i de gamla sagorna var inte heller alltid bara elaka. Ibland visade det sig att det bakom den stora näsan och det toviga håret fanns någon som var ensam, arg eller missförstådd. Ibland kunde till och med ett troll bli ganska snällt när någon faktiskt stannade upp och lyssnade.
Sedan kom internet och trollen flyttade tydligen ut ur skogen och in i kommentarsfälten.
Dagens troll är däremot betydligt svårare att känna igen. De har varken stora näsor, träskedar eller vandringsstavar. Så hur sjutton vet man egentligen när man har mött ett nättroll? Jag funderar ganska mycket över det, inte minst eftersom jag själv är aktiv på sociala medier och dessutom håller på med politik.
Ibland får jag kommentarer där min första tanke är: Men herregud, läste du ens vad jag skrev? Jag svarar, personen svarar tillbaka och jag försöker förklara lite tydligare. Ett nytt svar kommer och plötsligt handlar diskussionen om något helt annat. Jag svarar igen och någonstans där börjar jag fundera. Är detta ett troll? Eller är det faktiskt bara en människa som tycker helt annorlunda än jag?
Det är en viktig skillnad. Att någon kritiserar mig, Socialdemokraterna eller ett politiskt beslut gör förstås inte personen till ett troll. Som politiker måste jag tåla kritik och jag måste kunna lyssna på människor som tycker att jag har helt fel. Det hör till demokratin. Ibland kanske den som skriver faktiskt bara är förbannad, besviken eller känner att ingen lyssnar. Då vore det ganska illa om jag satte etiketten ”nättroll” på personen bara för att det som skrivs är obekvämt för mig.
Men det finns också de där diskussionerna där någonting annat verkar hända. Frågan man svarar på ersätts genast av en ny, man får åsikter tillskrivna sig som man aldrig haft och samma påstående kommer tillbaka trots att man redan svarat. Till slut börjar man misstänka att personen kanske inte är särskilt intresserad av svaret. Är det då man har hittat trollet?
Kanske. Fast här blir det lite jobbigt.
Forskning om trolling visar nämligen att det inte är så enkelt som att det finns en särskild sorts människor som sitter hemma framför datorn och har bestämt sig för att vara jävliga på internet. Situationen spelar också roll. Dåligt humör och att hamna i ett kommentarsfält där tonen redan är otrevlig kan göra att även människor som vanligtvis uppför sig alldeles utmärkt börjar bete sig mer trolligt.
Aj då.
För då måste jag plötsligt ställa en betydligt obehagligare fråga: Kan jag själv vara ett troll ibland?
Jag skriver mycket på sociala medier. Jag diskuterar politik och jag svarar på kommentarer. Ibland blir jag irriterad och ibland tycker jag att någon fullständigt har missförstått vad jag skrivit. Och ja, ibland vill jag väldigt, väldigt gärna få sista ordet. Det har definitivt hänt att jag skrivit ett svar, tittat på det en gång till och tänkt: Nä Ulrica. Den där ska du nog inte skicka. Tack och lov finns delete-knappen.
Kanske är det precis där den lilla trollsvansen börjar växa?
Vi människor har ju faktiskt fått två öron och en mun. Kanske finns det en tanke bakom de proportionerna. Vi borde lyssna dubbelt så mycket som vi pratar. Problemet är möjligen att vi dessutom fick tio fingrar och de kan skriva förbaskat fort. Ibland betydligt fortare än hjärnan hinner fundera över hur orden kommer att landa hos människan på andra sidan skärmen.
För det är lätt att glömma just det. Bakom profilbilden, användarnamnet och kommentaren finns faktiskt en människa. En människa som kanske är arg, ledsen, rädd, besviken eller bara vansinnigt trött efter en dålig dag. Kanske vill personen egentligen bara bli lyssnad på. Då hjälper det knappast om jag bestämmer mig för att personen är ett troll och slutar lyssna.
Samtidigt kan vi förstås inte ägna hur mycket tid som helst åt diskussioner som bara går runt, runt, runt. Det finns samtal där varje svar bara verkar bli nytt bränsle till nästa provokation. Någonstans måste man få säga att nu räcker det. Det svåra är att veta när man ska fortsätta lyssna och när det faktiskt är dags att sluta mata trollet.
Kanske behöver vi därför vara lite mindre upptagna av att identifiera vilka människor som är troll och istället bli bättre på att känna igen trollbeteendet. Hos andra, absolut, men också hos oss själva.
Det tror jag blir extra viktigt när politiken blir intensivare inför ett val. Tonläget skruvas lätt upp och det är frestande att dela upp världen i vi och dom, de kloka och de dumma, de som har förstått och de som uppenbarligen inte begriper någonting alls. Men demokrati fungerar faktiskt inte så. Vi måste kunna tycka olika, kritisera varandra och ställa besvärliga frågor. Men vi måste också kunna lyssna på svaret, även när det inte är det svar vi hoppades på.
Två öron, en mun och tio väldigt snabba fingrar. Det kanske är något att fundera över.
Nästa gång jag sitter med telefonen och känner hur fingrarna börjar skriva betydligt fortare än hjärnan hinner tänka ska jag därför försöka komma ihåg just det. Och kanske känna efter lite försiktigt där bak. Har det börjat växa ut en liten trollsvans? I så fall är det nog dags att lägga ifrån sig telefonen en stund.
För pappas troll kunde faktiskt visa sig vara ganska snälla när någon väl tog sig tid att lyssna på dem. Kanske kan dagens troll det också. Och om inte annat kan jag åtminstone försöka se till att jag själv inte förvandlas till ett.
För träskeden, trägaffeln och trollens vandringsstav har jag redan hemma.
Det räcker gott som trollutrustning. Någon trollsvans behöver jag faktiskt inte också.
brogrenstankar 