Ibland när jag letar efter kvinnor ur Kungälvs historia hittar jag namn som jag aldrig tidigare hört. Kvinnor som har levt sina liv här, kämpat och lämnat spår efter sig men vars berättelser ändå är ganska okända för de flesta av oss.
En sådan kvinna är Trine Jensdotter.
Och ärligt talat, fram tills jag började leta efter kvinnor ur Kungälvs historia hade jag ingen aning om vem hon var.
För att hitta Trine får vi gå långt tillbaka i tiden, ända till 1600-talets Kungälv. Samhället såg helt annorlunda ut då och framför allt gjorde livet för kvinnor det.
Trine växte upp i Kungälv. Hon hade varit gift flera gånger och hennes fjärde make hette Anders Karkman. Det äktenskapet skulle komma att bli allt annat än lyckligt.
Det vi vet om Trine kommer bland annat från Kungälvs rådhusrätts dombok från den 14 september 1669. Där finns hennes berättelse fortfarande kvar, mer än 350 år senare. Och det är ingen lätt berättelse att läsa.
Redan fjorton dagar efter bröllopet började problemen. Vittnen berättade om skrik, svordomar, hot och misshandel. Tjänsteflickan Tora såg och hörde hur Trine misshandlades både dag och natt. När Tora försökte ingripa blev hon själv slagen och blev till slut så rädd att hon lämnade sin tjänst.
Det är lätt att läsa orden hon utsattes för våld och sedan gå vidare. Men när man läser vad människorna faktiskt vittnade om blir det betydligt svårare.
En man hörde Trine ropa på hjälp och såg hur maken höll henne så hårt i håret att en stor hårtuss blev kvar på golvet. En annan fick se hennes ben, blåslaget från knäet och upp över låret.
Vid ett annat tillfälle började maken återigen svära och kasta mat på Trine när de hade besök. Mannen som var där ville gå, men Trine bad honom att stanna. Hon var rädd för att hennes make skulle slå ihjäl henne om hon blev ensam med honom.
Tänk ändå. Det här utspelade sig på 1600-talet. I ett samhälle där mannen var hushållets överhuvud och kvinnan förväntades underordna sig sin man.
Ändå reagerade människorna omkring Trine. De såg. De hörde. De försökte ingripa. Och de var beredda att berätta om det.
Det får mig att fundera över hur illa hon faktiskt måste ha haft det när människor, även i det samhälle som rådde då, reagerade så starkt på det de såg.
Till slut lämnade Anders Karkman både Trine och Kungälv. Men Trine gjorde något som får mig att stanna upp lite extra.
Hon gick till borgmästaren och rådet. Hon bad dem intyga hur hennes liv tillsammans med maken hade sett ut. Troligen behövde hon intyget för att kunna söka skilsmässa och visa att det inte var hon som bar skulden till att mannen hade övergett henne.
Året är alltså 1669. Ändå går Trine till dem som har makten och berättar. Och de lyssnar.
När jag läser om henne tänker jag förstås på hennes mod. På hur viktigt det är att kvinnor vågar stå upp för sig själva, använda sin röst och kräva sin rätt.
Men ju mer jag funderar desto mer tänker jag att vi måste vara försiktiga med just orden kvinnor måste våga. För ansvaret kan aldrig bara ligga på kvinnan.
Trine behövde människor omkring sig som såg. Som reagerade. Som var beredda att berätta vad de hade sett. Och hon behövde ett samhälle som faktiskt lyssnade när hon till slut bad om hjälp. Det gäller fortfarande. Våld i en relation är aldrig bara en privatsak.
Vi kan uppmana kvinnor att våga lämna och våga berätta. Men då måste det också finnas ett samhälle som står där när hon gör det. Ett samhälle som lyssnar, skyddar och hjälper henne att bygga ett annat liv.
Kanske ska vi därför inte bara säga att kvinnor måste våga stå upp för sig själva. Kvinnor ska kunna stå upp för sig själva och vi andra måste stå bredvid.
För mig är kvinnors frihet och rättigheter också politik.
Som socialdemokrat och S-kvinna är det självklart för mig att kvinnor ska ha samma makt över sina liv som män. Det handlar om rätten till ett eget arbete och en egen försörjning, men också om något så grundläggande som rätten att vara trygg i sitt eget hem.
S-kvinnor driver kampen mot mäns våld mot kvinnor och för kvinnors ekonomiska självständighet. Och de frågorna hör ihop. För ekonomisk självständighet är också frihet.
Att ha en egen inkomst och möjlighet att försörja sig kan vara avgörande för den som behöver lämna en destruktiv relation.
Och här behöver jag faktiskt inte gå längre än till vårt eget valprogram här i Kungälv. Vi socialdemokrater vill stärka samverkan kring skyddat boende för människor som utsätts för våld i nära relationer. Vi vill också korta vägarna till stöd för familjer som behöver hjälp.
När jag läser Trines historia blir sådana politiska formuleringar plötsligt väldigt konkreta.
Kungälv 1669. Kungälv 2026.
Trine behövde människor omkring sig som såg. Hon behövde människor som vågade berätta. Och hon behövde någon som lyssnade när hon själv till slut berättade.
Mer än 350 år senare ska en kvinna som utsätts för våld inte behöva hoppas på att rätt person råkar se eller höra. Samhället ska finnas där. Skyddet ska finnas där. Hjälpen ska finnas där.
Kvinnors rättigheter har inte kommit av sig själva. Någon har stått upp. Någon har sagt ifrån. Någon har krävt förändring. Och andra har ställt sig bredvid.
Jag önskar att jag kunde skriva att mäns våld mot kvinnor hör hemma just där – i en gammal dombok från 1600-talet.
Men det kan jag inte. Mer än 350 år senare finns fortfarande kvinnor som är rädda i sina egna hem. Därför kan vi aldrig luta oss tillbaka och tänka att kampen för kvinnors rättigheter är färdig.
Rättigheter som generationer före oss har kämpat fram behöver försvaras. Och fler rättigheter behöver fortfarande stärkas.
Jag vet inte hur Trine såg ut. Jag vet inte vad hon tyckte om att göra, vad som fick henne att skratta eller vilka drömmar hon hade.
Men en sak vet vi. År 1669 gick Trine Jensdotter till makten i Kungälv och berättade. Mer än 350 år senare tycker jag fortfarande att vi ska lyssna.
Därför är Trine Jensdotter dagens kvinna från Kungälvs historia.
brogrenstankar 