PISA igen. Siffror, staplar, jämförelser mellan länder och bekymrade miner över vad våra 15-åringar egentligen kan. Och så sitter jag där med mina sexåringar och tänker: Hallå… det är ju nio år däremellan.
Just nu jobbar jag i förskoleklass igen efter några års uppehåll och det är faktiskt väldigt spännande. Visst känner jag igen mycket, sexåringar är fortfarande sexåringar. Men en del saker får mig att höja på ögonbrynen. Vi har precis gjort Skolverkets kartläggning i svenska och matematik. I svenskan är eleverna fantastiska på mycket. De lyssnar på sagor, återberättar, funderar, resonerar och analyserar. Ibland får jag svar på mina frågor som jag inte ens själv hade tänkt på.
Men så kommer vi till ljuden och bokstäverna. Vilket ljud hör du först? Vilket hör du sist? Och om jag sätter ihop S-O-L, vad händer då? Där blir det svårare. Jag arbetar också med Bornholmsmodellen och håller på att sammanställa den första kartläggningen. Även där ser jag lägre resultat än jag är van vid från de år då jag tidigare jobbade i förskoleklass. Och då börjar förstås lärarhjärnan gå igång. Vad har hänt? Varför ser det ut så här? Och framför allt; vad gör vi nu?
Innan någon tänker att min lösning är att treåringar ska sättas vid skolbänken med bokstavsböcker: nej. Förskolan ska vara förskola. Barn ska leka, röra sig, prata, lyssna, fantisera och samspela. De ska också få träna på ADL, aktiviteter i det dagliga livet. Gå på toaletten och sköta sin hygien, tvätta händerna, äta med kniv och gaffel, få på sig kläderna och hålla reda på sina saker. Tro mig, sådant är väldigt användbara kunskaper när man börjar förskoleklass. Bokstäverna hinner vi med.
För kartläggningen handlar inte om att konstatera vad förskolan borde ha gjort. Den handlar om att tala om för mig: Här är dina elever. Börja här. Om just den här gruppen behöver mer rim, ramsor, stavelser, språkljud och bokstäver är det där vi börjar.
Det roliga är att matematiken överraskar åt precis andra hållet. Många kan ramsräkna, har koll på talraden och visar en bra förståelse för antal och tal. Kanske är det inte så konstigt. Matematik finns överallt. Hur många barn är här? Hur många saknas? Ska äpplet delas i två eller fyra delar? Och hur många delar kan man egentligen dela en köttbulle i? Matematik.
Men tillbaka till läsningen, för någonstans börjar faktiskt PISA där. Inte PISA-provet förstås, utan vägen dit. Först ska barnet upptäcka att ord består av ljud. Sedan att ljuden hör ihop med bokstäver. Och en dag blir S-O-L plötsligt SOL. Efter det kommer nästa ord och nästa. Så småningom ska samma elev läsa ett lästal i matematiken, en faktatext i NO, förstå en text i SO, läsa mellan raderna, värdera information och fundera över om det som står faktiskt är rimligt.
Det är en ganska häftig resa när man tänker på det. Men då måste grunden hålla. Därför tror jag att vi behöver våga lägga mycket kraft och resurser tidigt. Behöver våra yngsta elever träna rim, ramsor, stavelser, ljud och bokstäver – då ska de få göra det. Mycket och ofta. Varför vänta tills ett litet glapp har blivit ett stort?
Och när ett barn väl har lärt sig läsa är läsningen inte ”klar”. Den behöver tränas och underhållas. Man får flyt genom att läsa, bygger ordförråd genom att läsa och blir bättre på att förstå texter genom att läsa. Lite och ofta.
Där kan inte heller skolan göra allt. Vi ska undervisa, följa upp, upptäcka svårigheter och ge stöd. Men föräldrar har också ett ansvar. Läs för era barn. Läs med dem. Lyssna när de läser för er och fortsätt gärna högläsa även när de blivit större. Tio minuter en vanlig tisdag kväll låter kanske inte särskilt revolutionerande, men många sådana tisdagar under nio år? Då händer det saker.
Så nästa gång vi tittar på en PISA-stapel och frågar oss vad som gick fel eller rätt kanske vi också ska ställa en annan fråga: Vad såg vi när eleverna var sex år – och vad gjorde vi med den kunskapen?
För vägen till PISA börjar långt innan eleven är 15. I mitt klassrum kan den börja med tre små ljud:
Sss… ooo… lll…
SOL!
Och jag tänker: Japp. Där började vi.
brogrenstankar 