Det är ganska roligt att bli vald. Man får ett förtroende, ett uppdrag och kanske till och med en alldeles egen stol runt ett sammanträdesbord. Men sedan ska jobbet göras också.
Jag har funderat en del på det här under den här mandatperioden. Både som gruppledare och som ordförande i en beredning ser jag hur engagemanget kan förändras över tid.
I början av en mandatperiod brukar det vara ganska fullt runt borden. Nya uppdrag, nya frågor och många som är taggade. Man vill vara med, påverka och göra skillnad. Sedan går tiden.
Fyra år är trots allt ganska länge och någonstans på vägen börjar det ibland bli lite glesare runt bordet. Någon kommer mer sällan. Någon kommer nästan alltid lite sent. Någon behöver ofta gå innan mötet är slut. Och så finns det de som dyker upp då och då.
Här vill jag vara väldigt tydlig. Jag tänker inte avgöra vad som är giltig eller ogiltig frånvaro. Livet händer. Vi blir sjuka, familjen behöver oss, arbetet kan komma emellan och ibland går det helt enkelt inte att få ihop allting.
Det gäller mig också. Men det är skillnad på att missa ett möte ibland och att frånvaron blir ett mönster.
För ett politiskt uppdrag är faktiskt inte bara en stol man fått. Det är ett arbete man har tackat ja till. Och frånvaro påverkar inte bara den som är borta. Det märks väldigt tydligt när man leder ett arbete. Vi kanske har diskuterat en fråga under flera möten, vänt och vridit på olika förslag och sakta arbetat oss framåt. När någon som inte varit med på ett tag sedan kommer tillbaka är det självklart att den personen också ska få ställa frågor och vara delaktig.
Men då händer det ibland att vi får backa bandet. Vi tar om diskussioner. Förklarar sådant vi redan gått igenom. Öppnar frågor som vi kanske trodde att vi hade kommit vidare från. Och vips har vi tagit ett steg bakåt i stället för ett steg framåt.
Jag är säkert lite besvärlig som ordförande ibland. Jag vill ju gärna att vi ska komma någonstans. Men det är faktiskt svårt att komma framåt tillsammans om vi inte är tillsammans när arbetet görs.
Sedan finns det en annan sak som jag tycker egentligen handlar om vanlig respekt. Kan man inte komma, meddela det.
Att bara utebli kan få större konsekvenser än man kanske tänker på. Vill det sig riktigt illa kan ett möte få problem att fatta beslut eftersom för få ledamöter är på plats. Då sitter andra där som har läst handlingarna, förberett sig, flyttat på annat i kalendern och avsatt kanske flera timmar av sin dag. Den tiden får de inte tillbaka.
Och politik tar tid. Väldigt mycket tid ibland. Tid som vi alla hade kunnat använda till våra familjer, våra arbeten eller något helt annat. Därför tycker jag att vi också måste respektera varandras tid.
Jag vet faktiskt inte vad jag tycker är bäst eller kanske minst dåligt. Att inte komma alls? Att alltid komma sent? Att regelbundet gå tidigare? Eller att dyka upp lite då och då? Helst inget av det.
För det finns faktiskt ytterligare ett alternativ. Om livet förändras och man efter ett tag inser att man inte längre har tid, möjlighet eller lust att sköta sitt uppdrag, då tycker jag inte att det är något misslyckande att säga det.
Tvärtom kan det vara att ta ansvar. För det kanske finns någon annan som gärna vill ha just den där stolen. Någon som har tid och lust att läsa handlingarna, komma på mötena, lyssna, diskutera och bidra.
Vi som är politiker pratar ofta om hur viktig demokratin är. Vi uppmanar människor att rösta och berättar att varje röst räknas. Då måste vi också komma ihåg vad som händer efter valdagen.
Någon har gett oss sitt förtroende. Det förtroendet innebär inte att man måste prata mest. Man behöver inte kunna allt. Man behöver absolut inte tycka som jag. Det hade för övrigt blivit ganska tråkiga möten då.
Men man behöver ta sitt uppdrag på allvar. Och ganska ofta börjar det faktiskt med något så enkelt som att vara där.
För en tom stol driver väldigt lite politik.
brogrenstankar 