Det är det här med att vara mamma. Jag tror faktiskt aldrig att man slutar.
När barnen är små tänker man kanske inte så mycket på det. Man är ju bara mamma. Man har burit dem, fött dem, tröstat, skjutsat, tjatat, oroat sig och funnits där när livet varit både enkelt och lite mer komplicerat. Det hör liksom till. Och mitt i allt det där hinner man många gånger undra om man gör rätt. Om man är en tillräckligt bra mamma. Jag har i alla fall tvivlat många gånger genom åren.
Sedan händer något. Barnen blir stora. De flyttar hemifrån och skapar sina egna liv. Plötsligt behöver de inte mamma på samma sätt längre.
Och ändå ringer de. De ringer och frågar vad man tänker. Ber om ett råd eller om hjälp med något. Ibland ringer de bara för att prata en stund. Och ibland öppnas ytterdörren och där står de, utan att vi bestämt något. De bara kommer hem. Just det där tycker jag är en alldeles speciell känsla.
För någonstans mitt i allt det kan jag känna: Jo, men det gick nog ganska bra ändå. Inte för att jag gjorde allting rätt. Det gjorde jag definitivt inte. Men kanske handlar ett gott föräldraskap inte heller om att göra allting rätt. Kanske handlar det mer om att bygga något som finns kvar när barnen inte längre måste komma hem. När de kommer för att de vill.
Och det går ju åt båda hållen numera. De ringer när de behöver oss, men de finns också där när vi behöver dem. De stöttar, hjälper och bryr sig. Relationen förändras när barnen blir vuxna, men den försvinner inte. På något sätt blir den bara annorlunda. Jag tycker att det är häftigt.
Att få vara mamma till vuxna barn som har sina egna liv, men som fortfarande vill ha mig som en del av dem. Att få ett spontant besök, ett telefonsamtal eller frågan: ”Mamma, vad tycker du?” Då blir jag faktiskt lite varm inombords.
För barnen flyttar hemifrån. Men mamma, det verkar man få fortsätta vara hela livet.
Korta tankar så här på kvällskvisten.
brogrenstankar 