Ibland går luften bara ur en.
Efter alla samtal, alla dörrar vi knackat på, alla inlägg, alla möten och alla timmar av valarbete vaknar man upp och tänker: Jaha. Och nu då?
Alla röster är fortfarande inte räknade och det kan fortfarande flytta sig lite åt olika håll. Så någon djupare analys av siffror och mandat tänker jag inte ge mig på än. Det får vänta tills vi faktiskt vet.
Men oavsett de sista rösterna går det att konstatera att det politiska läget inte direkt blev enklare. Inte i Kungälv. Och definitivt inte på riksnivå.
På riks känns det just nu, om jag ska uttrycka mig milt, som en enda politisk sörja. Vem ska regera med vem? Vem kan tänka sig att prata med vem? Vilka dörrar är öppna och vilka verkar vara stängda? Jag tror att det kommer behövas både samtal, tålamod och en och annan kopp kaffe innan vi vet var allt landar.
Här hemma i Kungälv finns också mycket att fundera över. Ett valresultat är väljarnas besked och det måste man respektera, även när man själv hade hoppats på något annat. Sedan börjar nästa del av demokratin – att försöka hitta vägar framåt och få ihop något som faktiskt går att styra kommunen med.
Och kanske är det just där jag befinner mig i kväll. Lite tom. Ganska trött. Och med väldigt många frågor.
Fast jag gjorde kanske inte den allra smartaste planeringen heller. För vad bokar man in dagen efter ett val, när man redan på förhand vet att man antagligen kommer vara ganska slut? Jo, ett föräldramöte. Det tänkte jag tydligen inte riktigt igenom.
Men vet ni vad? Det blev faktiskt precis det avslut på den här långa dagen som jag behövde. Många kom, det ställdes frågor, det fanns engagemang och framför allt en positiv känsla. Ett riktigt bra föräldramöte helt enkelt.
Och någonstans mitt i allt det där blev jag påmind om att livet faktiskt fortsätter även dagen efter ett val. I morse var jag tillbaka i skolan. Där finns barnen, kollegorna och vardagen. Där spelar mandat hit eller dit ingen roll just i stunden. Där handlar det om det som finns framför oss och det vi tillsammans ska försöka göra så bra som möjligt.
Kanske kom lite av luften tillbaka just där.
För det är märkligt med valrörelser. Under några intensiva veckor finns hela tiden nästa sak att göra. Nästa dörr. Nästa samtal. Nästa inlägg. Nästa aktivitet. Sedan kommer valdagen och plötsligt går det inte längre att påverka. Då är det väljarna som har sagt sitt och vi andra får vänta.
Så hur går vi vidare nu? Det vet jag faktiskt inte riktigt än. Och kanske behöver jag inte veta det just i kväll. Först ska alla röster räknas. Sedan får vi titta på vad väljarna faktiskt har sagt och börja där.
Men en sak vet jag. Jag tänker inte ge upp bara för att luften gick ur en stund. Och efter kvällens föräldramöte känns det faktiskt som om det redan börjat pysa in lite igen.
brogrenstankar 