Det sägs att det är lättast att skaffa vänner när man är barn. Jag tror faktiskt inte att det stämmer. Visst, det krävs kanske lite mer envishet när man blir vuxen… och i mitt fall ganska mycket envishet.
Jag och Anna lärde känna varandra när vi läste till förskollärare. Vi tog examen 2008, så det har hunnit bli en hel del år tillsammans. Eller ja… “tillsammans” är kanske fel ord, för vi bor ganska långt ifrån varandra. Den där spontana frågan “ska vi ta en kaffe?” fungerar inte riktigt när det är många mil emellan.
Men vi har hittat vårt eget sätt.
På morgonen kan det komma ett meddelande. Från mig står det bara: “Går.” Från Anna står det: “I bilen.
Det är allt.
Två ord som egentligen betyder: “Har du tid? Ska vi prata?”
Och sedan ringer någon av oss.
Vad pratar vi om? Ja… vad pratar vi inte om?
Under alla dessa år har vi avhandlat familjeliv, relationer, barn, jobb, politik, samhället, glädjeämnen, bekymmer och allt däremellan. Vi har löst världens problem flera gånger om – även om världen av någon märklig anledning inte alltid verkar ha lyssnat på oss.
Vi har stöttat varandra genom motgångar, skrattat tills tårarna runnit och ibland fått säga de där orden som bara en riktig vän kan säga:
“Nu får du faktiskt ge dig.”
Det fina är att man vet att de orden kommer av omtanke.
Anna brukar skratta när hon berättar att hon tyckte att jag var lite jobbig när vi pluggade tillsammans. Själv hade jag redan bestämt mig.
Den här människan ska jag bli vän med.
Och eftersom jag är ganska envis… gav hon till slut upp.
Tur för mig.
För idag kan jag inte tänka mig hur livet hade sett ut utan alla våra telefonsamtal, alla kloka råd och alla gånger vi funnits där för varandra.
Idag var dessutom en alldeles speciell dag.
Vi sågs. På riktigt.
Vi möttes i Ljungskile och tog en halvdag tillsammans. Vi promenerade längs havet, satte oss på en solvarm stenhäll och pratade, åt en fantastisk lunch på Laxbutiken och avslutade förstås med en jättestor glass. Precis som det ska vara.
Samtalen handlade om allt från samhällsfrågor till höstens arbete. Vi pratade undervisning, planering och elever. Trots att vi arbetar med olika åldrar lär vi oss fortfarande massor av varandra. Det är nog en av de saker jag uppskattar mest – att vänskap också kan få oss att fortsätta utvecklas.
När vi sa hej då pratade vi redan om nästa gång. För det är väl ändå det finaste med riktiga vänner. Man behöver inte ses varje vecka. Man behöver inte prata varje dag. Men man vet att den andra finns där.
Jag tror att vänskap är en av livets allra finaste gåvor. Den spelar ingen roll om den börjar på förskolan, på jobbet, under en utbildning eller när man är pensionär. Den viktiga frågan är inte när man hittar en vän. Det viktiga är att man vågar öppna dörren när vänskapen knackar på. Och ibland… krävs det bara en envis person som vägrar ge upp.
Tack, Anna, för att du till slut lät mig bli din vän.
brogrenstankar 