Att jobba med sexåringar i förskoleklass är ändå något alldeles speciellt. De har nära till sina känslor, säger ofta precis vad de tänker och har mer eller mindre ständigt myror i brallan. De ser upp till fröken och tycker fortfarande att hon är ganska fantastisk. Dessutom är de korta, nyfikna och vill lära sig allt. Jag älskar verkligen farten. Energin. Alla frågor. Att det kan hända ungefär sjutton saker samtidigt och att känslorna kan gå från total förtvivlan till bubblande skratt på några minuter.
Nu har det gått 24 dagar av terminen och jag är faktiskt lite förundrad över hur mycket vi redan hunnit med.
Jag fick hjälp med att genomföra Skolverkets kartläggningar och utöver det har vi arbetat med Bornholm, Magma och LegiLexi. Det betyder att jag nu börjar få en riktigt bra bild av var eleverna befinner sig i sitt lärande, både vad de redan kan och vad de behöver träna vidare på.
Utifrån det planerar jag undervisningen på tre olika nivåer och har fördelat eleverna så att de både ska få känna att de lyckas och samtidigt utmanas vidare. Det är lite som att lägga ett stort pussel. Alla ska få det de behöver, men det behöver inte betyda att alla gör exakt samma sak.
Snart är det dessutom dags för utvecklingssamtal. Och efter de här första 24 dagarna känns det faktiskt som att jag börjar ha hittat varje elev. Inte bara vad de kan på ett papper, utan vilka de är. Vem som behöver lite extra tid. Vem som behöver en större utmaning. Vem som behöver uppmuntran och vem som ibland behöver hjälp att bromsa alla de där myrorna i brallan.
Den här veckan har vi också arbetat med känslan arg. Eleverna har fått rita och skriva om när de blir arga och varför. Vilka underbara berättelser! Och vilka kloka tankar som ryms i sexåringar.
Jag tyckte att deras arbeten blev så fantastiska att jag idag valde att fotografera varje elevs arbete och skicka bilden till vårdnadshavarna. Och oj, vad många trevliga sms jag fick tillbaka! Det gjorde mig verkligen glad. Det är så roligt att kunna dela en liten bit av det vi gör i skolan med dem där hemma. För barnens skoldag innehåller ju så mycket mer än det som går att sammanfatta med ett ”bra” när någon frågar hur dagen varit.
Så ja, att arbeta med sexåringar är definitivt en utmaning. Det är intensivt. Det är högljutt. Det kräver att man har ögon ungefär överallt och gärna några extra armar. Och när arbetsdagen är slut är man ibland ganska trött.
Men framför allt är det fantastiskt roligt. För mitt bland alla känslor, frågor, skratt, konflikter, bokstavsljud och myror i brallan får jag varje dag se små människor upptäcka att de faktiskt kan lite mer idag än de kunde igår.
Och det är nog precis därför jag tycker så mycket om förskoleklass.
brogrenstankar 