Den 21 januari 2012 tog vår mamma sitt sista andetag. Det har gått nio långa månader sedan dess och vi har fört en stilla kamp mot Göteborgs kommun. De anser att mammas död inte var att beakta som ett allvarligt missförhållande. Därför gjordes ingen anmälan. Att hon blev liggande på golvet med otroliga smärtor under flera timmar är inget de tar hänsyn till anser kommunens utredare. Jag har tidigare skrivit i min blogg om frustrationen vi kände vid beskedet https://brogrenstankar.wordpress.com/2012/02/28/lex-sara-anmalan/
Min syster skrev då ihop ett brev som vi skickade till socialstyrelsen. De ansåg att det var ett alvarligt fall och att de skulle utreda händelsen. Men tiden går och vi undrar hur länge skall man vänta på svar?
När min syster hörde av sig till socialstyrelsen fick hon svaret
– det tar den tiden det tar!
Vad är det för svar? Även om inte vår mamma blir levande igen så vill vi ha ett avslut.
Vi vill att vår mamma skall få upprättelse.
Det hela uppmärksammades även i Gp 2/3-12
Vår fråga till dig Göran Hägglund är;
Hur länge ska man behöva vänta?
Finns det några riktlinjer på det?
Här nedanför är brevet i sin helhet. I det beskriver vi hur vår mamma hade det. Vi skickade det först som ett öppet brev till berörde politiker i Göteborg men sedan också till socialstyrelsen.
TILL:
POLITIKER OCH TJÄNSTEMÄN SOM ÄR ANSVARIGA FÖR ÄLDREVÅRDEN I GÖTEBORG
Öppet brev om hur det kan vara på ett äldreboende i Göteborg
VÅR MAMMA ÄR DÖD 2012-01-21 HON BLEV 78 ÅR
Mamma har hela sitt liv varit socialdemokrat hon var aktiv i olika organisationer under hela sitt liv, B.la. stasdelsnämnden Kärra, var med i Kyrkorådet, satt som nämndeman och arbetat fackligt d.v.s. alltid försökt påverka och stötta människor i arbetslivet.
Hon var positiv och alltid engagerad i något, älskade att resa, musik, dans och att umgås med goda vänner. En god middag eller en kopp kaffe, det spelade ingen roll, så länge man umgicks och hade trevligt.
Man kunde alltid ringa till henne för att få svar på frågor både vad gäller nutid och dåtid. Hon följde med sin tid och höll sig uppdaterad om vad som hände runtomkring.
Mamma var väldigt noga med att klara sig själv, hon ville inte ligga någon last. När mamma blev sjuk och fick hemtjänst kände hon efter en tid att hon inte klarade av att bo kvar hemma längre. Då började vi titta på olika äldreboenden.
Mamma satt i rullstol och var nästan blind pga. av en stroke, hon hade även KOL och problem med andningen. Mamma var helt klar i huvudet och visste hur hon ville ha det. Efter olika besök på äldreboenden valde Mamma Morängatans äldreboende vilket verkade vara ett trevligt och engagerat boende, föga anade vi vad som väntade.
Mamma ville så gärna kunna gå igen, vi talade med sjukgymnasten som sa att detta var omöjligt. Trots ideliga påstötningar var svaret nej. Det var ingen ide att ens försöka tyckte sjukgymnasten. Både vi och mamma pratade även med ledningen, men det hjälpte inte. Vi fick nytt hopp efter ett år, då det enligt personalchefen skulle anställas en ny sjukgymnast. Den gamla skulle pensioneras. Samma dag som hon började la vi fram våra önskemål. Efter fyra månader av tjat och påtryckningar fick mamma en gåstol tack vare Per (en manlig vårdare) som trodde på och tränade mamma ihop med oss.
Resultatet blev att mamma kunde gå mellan rummet och matsalen ca 50 meter. Mamma gick ofta upp själv framför allt på kvällar och nätter och till följd att hon ramlade och slog sig väldigt mycket. Vårt mål med gångträningen var att hon skulle få balans och kunna gå utan att ramla.
Vi ville att mamma skulle få en larmmatta vid sängen, vilket hon också fick efter ca 1 år. Ingen behandling eller träning vid värk, bara mera värktabletter. Vid upplevde ofta att mamma fick för mycket tabletter och bara ville sova. Hon blev slö och var inte sitt vanliga jag.
Vid första besöket på Morängatan fick vi information om att det serverades fyra måltider om dagen. Det visade sig att kunde man inte ta sig själv till matsalen så fick man vara utan
kvällsmål. Sista målet fick man då kl. 17.00. Förklaringen vi fick av personalchefen var att gamla människor ofta gick och la sig tidigt och ville inte bli störda. Mamma och säkert många med henne kunde inte ta sig ensam till matsalen. När vi påtalade detta fick mamma hjälp med att ta sig till matsalen. Men skall man verkligen som anhörig behöva påpeka att hjälp behövs?
Om något gick i sönder på rummen fick både vi och mamma påminna hela tiden. T.ex. gick persiennen sönder i november. Den gick inte att dra upp. Den var inte lagad då mamma gick bort. Vi fick laga den provisoriskt för att få in ljus i rummet.
Man skulle få tvättade fönster två gånger om året. Vad vi vet blev detta gjort i våras. Till jul tvättade vi fönstern själva.
En vårdare var mamma så rädd för att efter flera påtryckningar från oss och andra besökare till mamma som upplevt denna vårdare otrevlig och aggressiv, blev det bestämt att hon inte fick gå in till mamma ensam.
En dag var mammas guldhalsband borta som hon fått på börsen efter lång och trogen tjänst i kommunen.
En av nattpersonalen höll för munnen på mamma, då hon hade andningssvårigheter. Hon ville få henne att andas genom näsan. Detta kan hjälpa, men inte under en ångerstattack när man tror att man inte får luft.
Nattmedicinen ligger kvar på bordet på morgonen. Vi upplevde ofta att det inte antecknades när personalen gav behovsmedicin. T.ex. medicin mot oro och morfin. Vi motsatte oss intag av morfin och detta blev också borttaget.
Ingen duk på bordet. Någon hade sagt att mamma sölade för mycket och då drog ner för mycket tvätt.
Om mamma av misstag välte ut något så kunde det bli liggande i dagar. Vi fick ofta tvätta både golv och sängbord när vi kom på besök.
Måndagen innan mamma gick bort var en av oss barn och hälsade på. Trampade av misstag på larmmattan, men ingen kom. Mamma sa ofta att ingen kom när hon larmade. Eter ca en halvtimma kom mammas kontaktperson in med tvätt och vi påpekade om larmet. De hade inget hört. Vi sa att det måste vara något fel som genast borde åtgärdas. Gick därifrån 12.45 då det var mat. 17.30 ringer personalen och talar om att mamma är på väg med ambulans till östra sjukhuset. Hon har ramlat ur sängen och larmet hade inte fungerat.
När vi kom till östra låg mamma fixerad med nackkrage och väntade på svar från röntgen. Hon hade fruktansvärda smärtor. Nacken hade klarat sig men tre revben var knäckta. Hon hade ett sår i pannan och hade svårt att röra sig utan smärta.
Kl. 23,00 kom mamma upp till mava och fick smärtlindring.
Satt hos henne på natten och började så sakta förstå att detta inte skulle gå bra. Mamma fick en stor hjärtinfarkt på sjukhuset och somnade in ca 12,00 på lördag förmiddag.
I efterhand har vi fått reda på att larmet inte fungerat från och med tisdag (mamma var en person som normalt larmade många gånger under en dag). Tanken kommer hela tiden:
Varför reagerade ingen på uteblivna larm onsdag, torsdag samt fredag?
Hur länge har mamma legat på golvet innan hjälp kom?
Mamma hade fått en tablett mot oro kl. 13,40. Efter det kom ingen in förrän 16.45. Har man sådan tillit till tabletter, så man inte går in och tittar till en person som känner en sådan ångest?
Visst finns det personal som har varit snälla och gjort sitt bästa och en speciell eloge till Kajsa (sjuksköterska) som alltid tog sig tid samt Elisabeth på terapin. Vi anhöriga känner starkt att ledningen som skall vägleda personalen inte alltid har tagit sig tid och kanske inte heller har kunskapen.
Mamma var uppsatt för flytt till Kärra äldreboende, där man har en helt annan omvårdnad om de boende.
Detta som räknas upp är en bråkdel av vad som har hänt mamma under tiden på Morängatans äldreboende. Men detta och mycket mer bör vara registrerat då vi hela tiden har haft möte med ledning och personal för att få till en förändring.
Morängatans äldreboende har all förutsättningar att vara ett gott boende, och i mycket är det också det. Vad man kan sakna är en gemenskap. T.ex. i matsalen, då man kan höra en knappnål falla. Ingen pratar. Det är inte så lätt att lära känna och umgås med så mycket nytt folk. Personalen måste involveras och få igång ett samtal vid borden. Oftast behövs det inte så mycket. De flesta har något att ventilera. När människor börjar känna varandra löser det sig oftast av sig själv.
Man saknade en anhörigträff där man kunde ta upp olika frågor. Få tips, gärna ihop med sina inneboende för det är ju trots allt de som skall bestämma över sina liv i den mån de kan.
Ett äldreråd som skulle kunna berätta utifrån de gamlas spektra. Upplevelse, förslag till ny tänk, ev. önskemål som kan leda till förbättringar som inte alltid behöver kosta pengar. Kanske rent av spara personal och pengar.
Mer egen tid med sin kontaktperson som ofta bara hinner med det praktiska. Tänker mest på de som sällan eller aldrig får besök. Har själv aldrig upplevt att någon vi känner vill sitta inlåst på sitt rum utan att tala med någon. Vår upplevelse är att blir man lämnad ensam utan någon att tala med under längre tid, så slutar man själv tala och ta kontakt, livet rinner sakta ifrån en.
Målsättning måste vara att ta tillvara på de kvalitéer människan har när hon/han kommer till boendet. Gärna förstärka och förbättra dessa. Vi tänker på t.ex. gångträning och att få ev. hjälpmedel man kan behöva. Detta underlättar i förlängningen för personalen som kan undvika en del lyft. En del gamla kommer direkt hemifrån, och har kanske tappat förmågan att gå eller ställa sig upp själva. I många fall kan detta tränas upp till glädje för den boende och tidsbesparing för personal. Idag skall de boende ta semester från aktiviteter och träning när terapipersonal och sjukgymnaster och arbetsterapeuter har semester eller är sjuka. På dessa tjänster tillsätter man inte vikariat. Är det inte samma gamla människor under de veckorna? Behöver man inte sin träning och sin chans till umgänge?
Många låser nog in sig på sin kammare och säger sig vilja vara ifred, men ett ärligt försök från de anställda att ta med dem i gemenskapen och skapa förutsättningar skulle säkert ge resultat. Alla vill känna sig behövda och veta att man finns till. Detta skall inte bara vara en förvaring. Vi pratar om människor som ofta arbetat hela sitt liv och är värda en bekymmersfri ålderdom. Vi talar inte om att ta ner månen!
Ni politiker och tjänstemän som ännu arbetar Ni kommer också att bli gamla och behöva vård.
De gamla och sjuka har gett så mycket och har fortfarande mycket kvar att ge i form av t.ex. livserfarenhet.
Låt dem behålla sin värdighet
Låt dem få ha kvar livskvaliten och
SLUTA SPARA.
Ni förlorar inte ”bara” de gamla, Ni kommer att ha massor av människor som arbetar i vården som blir utbrända och får förslitningsskador, samt går hem från sina arbeten med en känsla av att inte räcka till.
Vi godtar inte längre förklaringen att det inte finns pengar till vården. Vart går pengarna? Sista tiden har det stått mycket om pengar som utbetalats fel utan kontroll. Man brukar säga många bäckar små…
Vår mamma hette Kerstin Fredman
Vi som gör detta upprop är hennes barn. Det finns många som vår mamma och det finns många som är ensamma som kanske inte har några anhöriga.
Vem lyssnar då?
Och vem lyssnar på oss?
Mariette Nilsson
Ulrica Brogren
Ulf Fredman
Tack för att du läst historien om vår mamma, Kerstin Fredman
Vi hoppas att du Göran Hägglund kan ge oss svar!
brogrenstankar 