brogrenstankar

Vad är viktigast, barnens trygghet eller demokratin?

Jobbar på ett jobb där jag stortrivs men ibland kommer frågor upp som jag inte väntat mig och som ställer till det i min tankevärld.

Det började när vi hade ett föräldramöte för några veckor sedan. Föräldrarna vet att jag är politisk aktiv och att jag därför är ledig från mitt ordinarie arbete. Det blir ungefär en dag varannan vecka om man slår ut det på ett år.

När jag började med mitt politiska uppdrag var det själklart att vi skulle ta in vikarie och helst få samma från gång till gång. Efter en termin stod det klart att det inte fungerade och jag hade alvarliga tankar på att hoppa av mitt politiska arbete. Det var alltid nya vikarie som kom och barnen påverkades negativt.

Termin två blev vi åter lovade att få en och samma vikarie de gånger jag var borta. Vi förbokade för hela terminen. Vikarien fick en kort introduktion och allt kändes så bra. Men det dröjde inte länge förrän den vikarien blev satt på ett långvick på en annan förskola och därför inte kunde komma till oss.

Så började den långa raden av vikarie. Det var inte bara jag som var borta utan även mina kollegor som blev sjuka eller vabbade. Något som är helt naturligt på en förskola men det blir ohållbart om man ständigt får nya vikarier. Dels så kan de inte rutinerna eller känner barnen så den personal som är kvar får jobba lite extra och komma ihåg allt runt om kring.

När terminen led mot sitt slut satte vi oss ner och räknade, vi hade varit borta mycket och tyvärr hade vi haft över femton olika vikarier på bara en termin! Det är inte hållbart varken för barnen eller oss personal. Verksamheten blir lidande av vikarie systemet som finns i dag i kommunen.

Så kom frågan på föräldramötet som jag inte hade väntat mig. De frågade om jag skulle vara borta eftersom jag var politiker också? Ja vad svarar man…

Det handlar ju om demokrati och samhällets system som blir satt i gungning när man som fritids politiker inte kan vara ledig från sitt jobb. När man känner att tredje person blir drabbad. Jag känner mig otroligt kluven i mitt uppdrag. Jag trivs inte när jag ser hur barnen påverkas. Hur skall man ställa sig i denna fråga?

Vad är viktigast demokratin eller att barnen känner sig trygga?

Det är aldrig för sent att göra rätt!

Ja, det tog tid men nu skall ärendet ”arbetsresor för färdtjänstresenärer” upp på nästa veckas Kommunstyrelse möte.

Det började 16 februari 2012, då tog kommunfullmäktige i Kungälv ett beslut som handlade om subventionerade arbetsresor.

Det handlar om personer som har laglig rätt att resa med färdtjänst från och till arbetet. Kungälvs kommun har haft högre subventioner på dessa resor än övriga beviljade färdtjänstresor. Enligt färdtjänstlagens 11 § framgår följande: ”Avgifterna skall vara skäliga och får inte överstiga tillståndsgivarens självkostnader”. Det som beslutades i kommunfullmäktige var att alla resor med färdtjänst skulle ha samma kostnad.

Vad vi politiker inte förstod var hur detta skulle drabba den enskilde. När detta kom fram började jobbet att göra ett omtag, se över beslutet och eventuellt ändra avgiften.

Det var svårare än man kunde tänka sig. Det fanns massa olika förslag på hur de som hade behov av arbetsresor för färdtjänstresenärer skulle klara den nya höjningen. Ett var att de skulle söka försörjningsstöd om kostnaden var för hög. Detta tyckte jag kändes olustigt. Skall man verkligen behöva söka försörjningsstöd för att betala arbestresorna, bara för att kommunen höjer avgiften orimligt mycket och på tvivelaktiga räkneexempel?

Nå väl, jag satte mig ner i min kammare och började gå igenom hur tjänstemanen räknat. Blev allt mer förvirrat eftersom siffrorna inte stämde.

Till kommunstyrelsemötet i maj månad hade jag med mig en skrivelse och fick igenom ett tilläggsyrkande; att samhällsbyggnadsutskottet fick i uppdrag att utföra en ny utredning.

När ärendet kom till samhällsbyggnadsutskottet i juni lade Morgan Persson, UP(Utvecklings Partiet) förslag att; beslutet från kommunfullmäktige 16 februari skulle upphävas och att man skulle gå tillbaka till tidigare avgifter. Kommunstyrelsen fick också uppdraget att se över färdtjänstresorna och komma med nytt förslag.

Så nu sitter jag här med nya handlingar och ärende 37 kommer upp på onsdagens möte. Förslaget till beslut är; Att kommunfullmäktige

Beslutet från den 16/2-12 kommunfullmäktige §27/2012 upphävs och fastslår att de tidigare gällande avgifterna används.
Kommunstyrelsen får i uppdrag att se över färdtjänstresorna och återkomma med förslag som harmoniserar med jämförbara kommuner.

Det har tagit lång tid men det viktiga är att det går att ändra beslut bara man hjälps åt och inte ger upp!

Jag har tidigare bloggat i ämnet:

https://brogrenstankar.wordpress.com/2012/04/18/tidsperspektivet-fort-som-mojligt/

https://brogrenstankar.wordpress.com/2012/05/25/bolleri-med-siffror/

https://brogrenstankar.wordpress.com/2012/05/23/kommunstyrelsemote-23-maj-2012/

Byråkrati och medmänsklighet står i varandras motsatts!

Så efter nästan tre veckors telefonsamtal med både tjänstemän, chefer och politiker är det nu klart att Kungälvs Kommun avslår vår begäran om skolskjuts till vår son. Han har under två år tidigare haft färdtjänst på grund av sitt funktionshinder. Men nu, när vi väljer att byta till Snitz skola i Göteborg så får han kara sig själv.

För att lösa första veckan har jag som mamma tagit så kallade kontaktdagar (något man har rätt till som förälder med barn som har Lss-beslut, Lss är en Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, https://lagen.nu/1993:387). Varje dag har jag följt med på bussen in och varit med i skolan för att han skall känna tryggheten. Jag har gjort små kort med vägbeskrivning så att han skall kunna hitta till de olika bussarna.

Det har gått över förväntan och till skolan är det inga problem. Men när vi skall hem är svårigheten att man skall gå över hela Brunsparken. Det är massor av folk och ljud vilket försvårar förmågan att orentera sig. Att se min sons förvirring när han tittar åt alla håll och inte riktigt veta vilket håll han skall gå är svårt. Skall jag som förälder låta honom göra detta själv? Nästa vecka gäller att han vågar och klarar sig ute i stora Göteborg.

Beslutet grundar sig på ett beslut som togs av Kommunstyrelsen 2011-12-07 (http://www.kungalv.se/upload/1%20Skola/Skolsjutsar/Information%20om%20skolskjuts%20för%20elever%20som%20väljer%20annan%20skola.pdf). ”Om en elev väljer att gå i en skola i en annan kommun, kommunal eller fristående, finns möjlighet till

skolskjuts, linjetrafik eller upphandlad skjuts, fram till kommungränsen” (citat från Information om skolskjuts för elever som väljer annan skola än den anvisade eller fristående skola).

Detta innebär att vi som föräldrar måste stå för kostnaden som blir när det gäller att ta sig till och från skolan. För vår del blir det ca 800 kronor/månad. Genast tänker jag på alla de som lever med skral ekonomi, för dem finns inte valmöjligheten. Just valmöjlighet är ju något som alliansen pratade om i deras propaganda inför förra valet.

Kungälvs kommun leds av Alliansen dock är det de som tagit beslut om att de familjer/elever som väljer annan skola utanför Kungälv får stå för det ekonomiska.

Är detta rimligt? Man blir också drabbad av denna regel om man bor växelvis hos föräldrar och den ene bor utanför Kungälvs kommun, är det rimligt? Skall alla barn inte få samma möjlighet?

Tydligen är alla människors valmöjligheter inte lika i det Alliansstyrda Kungälv! Detta behöver politikerna se över och göra ett omtag om. För det är en mänsklig rättighet att ha samma möjligheter oavsett föräldras ekonomi eller sociala möjligheter.

Dags att ta ansvar för de barn med särskilda rättigheter!

Jag blir så innerligt trött när jag gång på gång möts av okunskap när det gäller barn med särskilda rättigheter.

Hur skall man få det svenska systemet att ändra på sig och ge de resurser som dessa barn behöver. Nu pratar jag inte om de barn som har synliga funktionshinder utan jag pratar om de barn som har ADHD, Asperger syndrom, Autism, Tourettes syndrom, Tvångssyndrom/OCD eller Bipolär sjukdom.

Dessa barn som på utsidan ser ut som vilket annat barn som helst men när de kommer i samspel med andra så märks det att de är annorlunda.

Ofta utsätts dessa barn dagligen för kränkningar på grund av sitt funktionshinder och av erfarenhet har jag märkt att ju äldre barnet blir ju oftare råkar de ut för de omedvetna kränkningarna från omgivningen.

Ibland har jag lust att ställa mig upp och bara skrika rakt ut. MEN ser ni inte att ni kränker och skadar! Det handlar ju om människor!!

Det finns en jätte bra hemsida som ger information om de olika funktionshindren som jag varmt kan rekommendera. Den heter ”självhjälp på vägen” och den är gjord av Riksförbundet Attention i samarbete med Landstinget i Uppsala län. http://www.sjalvhjalppavagen.se/default.asp

Efter många år av den kommunala skolan har vi som föräldrar nu gett upp och sökt till den ny öppnade skolan Snitz (http://www.snitz.se/index.asp?DocID=1654). En skola som anpassar sig efter elevens möjligheter och utgår från vad man kan. De försöker bygga självförtroendet utefter vad eleven kan och därefter skapa intresse för att lära mera.

Många av de barnen med särskilda rättigheter har haft en skolgång med ständiga misslyckanden. Dessutom är det vanligt att de bytt skolor flera gånger eftersom man som familj ständigt har försökt att hitta lösningar. På Snitz är man i små grupper med mycket personal och alla har scheman som är anpassade efter elevens möjligheter och utveckling.

I dag började terminen för oss och eftersom Kungälvs kommun inte anser att vi har rätt till skolskjuts (fast vi haft det tidigare när skolgången var i Kungälv) så tog vi bussen. Det pirrade nog i magen både för mig och sonen och vi undrade båda, hur skulle detta gå?

Vi togs emot vid entrén, en trevlig pedagog följde oss upp de fyra våningarna. De visade var vi kunde hänga av oss. Här syntes första tecknet på att man faktiskt visste vad man gjorde, alla barn/ungdomar hade fått en egen krok/galge att hänga på!

Sedan visades vi in i allrummet, även där fanns en stol med namnet på. Så till sist visades vi in i klassrummet och där hade man också en pedagogisk tanke! Alla elever hade en egen vrå med bänk, hylla, penna & block. På bänken satt elevens schema! Den röda tråden märktes tydligt 🙂

Dagen börjar med en lättare frukost eftersom många av eleverna reser långt. Samtidigt minglade pedagogerna runt och pratade med barnen/ungdomarna. Stämningen var god och man såg och kände hur eleverna slappnade av allt mer.

Efter en stund hade man samling och berättade om skolan. Pedagogerna presenterade sig och eleverna fick också berätta/skriva om sig själva beroende på vad de ville. Man hade tagit fram en stor karta där de samtidigt tittade och såg på var alla kom ifrån. Eleverna på denna skola kommer från många av kommunerna runt omkring så det är en intressant blandning.

Under hela dagen har pedagogerna lyssnat på elevernas behov och de har försökt att hitta varje elevs intressen så att de kan hitta gemensamma kontakt punkter. Man har inte stressat fram, utan tagit det lugnt.

Vi föräldrar som var med denna dag har pratat och jämfört våra kommuner och jag kan bara konstantera att Kungälvs kommun särskiljer sig!

Alla de andra eleverna oavsett i fall de kommer från Alingsås, Borås, Mölndal, mm får skolskjuts. Vissa har till och med assistent som hemkommunen betalar! Kan också säga att jag jämför med sådana elever som har liknande funktionshinder som min son!

Nå väl, jag får överklaga Kungälvs kommuns beslut om att vi inte får skolskjuts, det gäller ju att inte ge sig!

När vi åkte hem under eftermiddagen frågade jag sonen vad han tyckte om denna första dag; han säger – det var så lugnt mamma och dagen har gått så fort!

Jag känner mig lugn för första gången på många, många år. Denna gång kan det bara bli bra!

Så nu undrar jag hur kommer det sig att de kommunala skolorna inte kan jobba på liknande sett? Varför måste man gå över ån? När skall man förstå att de stora klasserna skadar och kommer i längden kosta betydligt mer både när det gäller ekonomiskt men också ur ett socioekonomiskt perspektiv!

Det finns inga vinnare i den kommunala skolan bara överlevare!

Alla har rätt att lyckas

Det är inte alltid man vet om man gör rätt som förälder. Livet består fullt av olika val som man gör för sina barn för att man tror att det är rätt. Facit kommer långt senare och då går det inte att.

Nu har vi som föräldrar sökt Snitz skola i Göteborg (http://www.snitz.se/index.asp?lev=1) för sonen. Tipset om skolan fick vi från en studievägledare tidigt i våras. Jag sökte på nätet och läste. Blev intresserad och mejlade frågor.

Men så gick det en tid och vi upplevde att det fungerade bättre i skolan för sonen igen. Men så precis innan skolavslutningen visade skolan åter sin brist på kunskap om As. Då insåg vi som föräldrar att nu är det ingen idé längre med möten och åter möten eftersom skolan inte lär sig av tidigare misstag utan gör om samma om och om igen.

Satte mig vid datorn och fyllde i en ansökan till Snitz skolan. Det var mängder med frågor och det tog lång tid, men till sist var jag klar och tryckte på sänd knappen!

Efter någon dag ringde Siv Fjell, (utvecklingsledare) hon ville att vi föräldrar skulle komma på intervju och så kunde vi få svar på olika frågor. Vi planerade in en dag under semestern.

Det var med nervösa steg vi gick dit en sommar dag. Vi fick se lokalerna och prata med Anna Ericson, rektorn och Siv Fjell som är en av grundarna till tänket om och kring skolans sätt att jobba. Det var en intressant timme och många pusselbitar föll på plats.

Så kom väntan på att kommunen skulle bevilja att vi valde denna specialskola i stället för kommunens egna skolor.

I går ringde telefonen och vi fick besked att O har kommit in och kommunen beviljat ansökan! Oj vilken lättnad. Nu hoppas vi på att det löser sig och att O:s skolgång kan få bli lugn och stabil. Att personalen har kunskap och hjälper honom att nå målen så att han får godkända betyg. För alla har rätt att få en changs och att lyckas.

Jag tycker inte om…

När jag cyklade till jobbet i morse såg jag en älg på håll. Stannade cykeln och lät den gå över vägen lite längre bort.

Tänkte som så att ”det kan ju vara skönt att slippa ha den bakom mig”. Men när jag cyklade vidare upp för backen (en STOR och LÅNG backe). Såg jag i ögonvrån något stort komma lunkande efter mig. Då hade älgen gått över vägen igen och bestämt sig för att ta samma väg som mig. Jisses vilken fart jag fick, tramporna gick febrilt och den kondis jag trodde jag hade fanns inte alls!

Älgen har inga svårigheter att hålla mitt tempo plus att han ökar takten och kom allt närmare. I detta läge börjar jag fundera vilka alernativ jag hade. Skulle jag kasta mig av cykeln och springa in i skogen eller hur i hela friden skulle jag komma undan?

Då plötsligt sker undret, älgen byter håll! Han lunkar in i skogen medan jag fort sätter upp för backen och till jobbet.

Hjärtat började så småningom komma i normal takt och när jag kom till jobbet kunde jag åter berätta om möte med en älg.

Detta råkar nu vara andra gången jag möter på älgar när jag går till jobbet.

Förra gången kom en polisbil och körde mellan mig och älgen. Den gången hade jag ställt mig bakom ett staket som vägarbetarna använder, för att man inte skall gå där de jobbar. Insåg först efteråt att det inte skyddade mig speciellt mycket eftersom herr älg lätt går över dessa staket.

Min slutsatt är att jag tycker man borde skjuta av fler älgar, speciellt i centrala Kungälv. Tycker inte alls det känns tryggt med dessa djur alldeles in på husknuten. Märk väl jag bor mitt i centrala Kungälv.

Älgar är fina, men då skall de vara i skogen!

Kanske någon av er skrattar men jag lovar det är inte als roligt att bli jagade av dessa fyrbenta djur.

5 dagar med hund

Oj vad tiden går fort. Nu har Otto varit hos oss i fem dagar.

När vi hämtade hem honom var han så lugn och rädd för allt. Var bara precis där vi var och låg mest still.

I bilen hem hade vi inte hjärta att sätta honom i buren utan han fick sitta i mitt knä. Men nu har vi varit ute på fler bil turer och då har han suttit i sin ”bur” och det har gott jätte bra. I dag har han dessutom fullt med på en cykeltur, då satt han i min cykelkorg och tittade medan vi ”for” fram. Öronen viftade i vinden och han tittade nyfiket på allt runt om.

Vi vägde honom första dagen och då vägde han 1,7kg! Nu får han lite välling på morgon och kväll och där emellan äter han sitt torrfoder. Foder ja, det är ju en djungel! Hade verkligen ingen aning om att det finns så mycket olika sorter och dessutom verkar alla man fråga vara experter. Problemet är bara att alla säger olika! Just nu får han Doggy Junior, vi får väll se om vi byter och i så fall till vad.

Första natten var en upplevelse. Vi hade bestämt att han skulle vara på en mindre yta och stängde av med kompostgaller. Innanför la vi tidningspapper, hans bädd och så mat skålen. Men det tog inte lång stund förrän han började pipa. Tillslut satte sig Björn och klappa honom tills han somnade och så kunde vi sova gott resten av natten. Natt två ändrade vi om lite och la en filt nedanför våra sängar. Där la han sig och så var det inte mer med det. Så nu har han bestämt att sin sovplats är nedanför våra sängar.

Och så har vi det här med att få han rumsren. Jisses vad vi får springa upp och ner för trappan. Gick hyfsat bra i början men nu är vi i en liten svacka och han har fått för sig att han skall kissa direkt på tidningspappret när vi varit ute. Detta sker även när han kissat ute. Men det är väll bara att hålla ut så fixar det sig.

Vi har träffat massa människor och alla vill de klappa så han lär sig tidigt att träffa olika människor. Det står i boken (Hundskolan, av: Christina Ingerslev) som vi köpt att det är viktigt för socialiseringen! Boken ja, den har vi läst från pärm till pärm. Oj vad mycket man skall komma ihåg och lära. Vi tar ett steg i taget så får vi se hur långt vi kommer.

Sammanfattningsvis kan man väll säga att Otto har kommit in i vår familj och charmar oss alla.

Vi får en ny familjemedlem!

Så nu är det bestämt, vi blir med hund 🙂

Det började för någon månad sedan då vi fick provsavaren på de olika allergitesterna. Det visade sig att hund skulle fungera att ha.

Så började jag och Björn att prata, fanns det en möjlighet, ville vi ha hund. Vi mötte en del valpar och pratade allt mer i termen att det hade varit roligt.

Så en dag träffade jag en dam på campingen, hon berättade att hon jobbat på Svenska kennelklubben. Jag berättade att vi var lite sugna på hund och hon tipsade om blocket. På kvällen satte vi oss och började se på olika annonser. Vi tittade på små/mellan raser och slog samtidigt upp vilka egenskaper hundarna hade.

Vi pratade om vad vi ville ha för hund och vilken ras som skulle passa vår familj. Så hittade vi några valpar som var intressanta och jag skickade i väg ett mejl och frågade om vi fick komma och titta på valparna. Svaret vi fick var att vi var välkomna. Nästa dag åkte vi till kenneln där valparna fanns.

När vi satt i bilen på vägen dit bestämde vi att vi ”bara” skulle titta.

Det gjorde vi. Klappade och kelade med olika valpar och när vi åkte därifrån hade vi mycket att diskutera i bilen. Vilka för och nackdelar fanns det, vems ansvar skulle det vara, frågorna var många och en del hade vi svaren på.

Efter flera timmar beslutade vi oss för en av valparna. Mamman är Shih tzu och pappan Jack russell. Enligt http://vovve.net är egenskaperna på dessa raser: Shih tzu är intelligent, livlig, alert, vänlig, självständig och Jack russell är aktiv, stark, smidig. Efter ännu mer diskussion kom vi överens om namnet OTTO.

Vi ringde till kenneln och berättade vårt beslut. Vi var välkomna att hämta Otto på torsdagen (2/8-12).

Oj vad mycket vi fick börja tänka på. Att skaffa valp innebär ju att vi måste ”valpsäkra” lägenheten. Dessutom hade vi ju inga hundsaker så vi behövde också handla alla de där ”måste” sakerna.

Vi åkte in till Backaplan och fick bra hjälp på ”Arken Zoo”. När vi var klara hade vi fått tag på det mesta och nu kan vi i lugn och ro vänta in dagen då vi hämtar honom!

Det är riktigt pirrigt och tankarna är många. Inser att första tiden kommer bli ett väldigt passande men vi i familjen får hjälpas åt, då går det säkert bra!

Egentid, vad är det?

Sedan några år tillbaka är just uttrycket ”egentid” något som ökar. Tydligt är att detta är något som man skall ha, synnerligen när man har små barn.

När jag fick barn för 15 år sedan fanns inte detta uttryck. Man hade barnen hemma och passade på att göra saker när barnet sov eller om den andre föräldern kom hem. När sedan barn två kom fanns inte 15 timmar i barnomsorgen utan man hade sitt barn hemma och såg till att hitta på saker tillsammans med andra föräldrar som också var hemma med sina barn.

Vi ordnade olika aktiviteter och skapade ett nätverk och hjälpte varandra. Någon dag i veckan gick man också på öppna förskolan. Personalen som arbetade där var underbara och stöttade på fantastiska sätt. Så såg det ut för de allra flesta och den tiden man hade till andra vuxna var när man träffades för att de äldre barnen skulle kunna leka.

Jag som i dag arbetar på en förskola har märkt att begreppet ”egentid” ökar och det verkar som om det är en självklarhet att man som småbarnsförälder skall ha det.

Att lämna det äldre barnet på den så kallade 15 timmarstiden och lämna bort minstingen till farmor/mormor, för att få egentiden är inte helt ovanligt.

Jag undrar stilla hur man tänker? Hur trodde man det var att få barn?

Att få barn är ingen lek, det är ett ansvar som man tar på sig och kommer få ha åtminstone till barnet flyttar hemifrån och blir myndiga.

Men egentiden kan tolkas olika och det beror nog helt på hur man definierar begreppet. För mig kunde egentiden vara att få handla själv och utan tidspress. Att kunna gå en kort runda, ibland var det med vagn ibland utan. Eller när man kunde prata med en väninna i telefon utan att behöva hålla kollen på allt annat. Det var egentid för mig. Nu när mina barn går in i tonåren är möjligheten till så kallade egentid betydligt lättare. De har fullt upp med sina kompisar och aktiviteter och jag som förälder behöver inte stå i deras centrum. Nu får jag all den egentid jag behöver och mer där till.

Att man som småbarns förälder inte hinner göra alla de där sakerna som skulle vilja får man helt enkelt acceptera, det kommer en tid då man hinner det.

Stanna till, andas, njut av nuet och lev här och nu.

Två gånger är en vana

Boktips:

Två gånger är en vana

Av: Denise Rudberg

Detta är andra boken om åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff och hennes kollegor.

Fallet denna gång är ännu klurigare än i förra boken och man får under läsningens gång följa olika människoöden.

Boken tar upp det svåra ämnet hustrumisshandel och hur många kvinnor anpassar sitt liv efter mannens liv.

I denna bok går den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Marianne Jidhoff emot sin egen princip om att vara den andra kvinnan i ett förhållande. Hon brottas med sitt samvete och får tillsist ta ett svårt beslut som nog smakade mer än det var värt.

I denna bok får man som läsare lära känna de personer som var med i förra boken än mer och många små hemligheter kommer fram i ljuset.

Den ensamstående tonårspappan Torsten får känna av hur det är att ha en nästan vuxen son och brottas med vilka värderingar han har och vill ha.

Boken är fristående men det är en fördel om man läst första boken.

Boken avslutas med en öppen fråga med tydligt tecken på att det kommer komma en fortsättning.